Vem kör egentligen?

Relaterad bild

Medan demokratins pratkvarn är upptagen med sig själv blickar de som är lite mer framsynta, ovärldsliga och stoiska av oss mot hur vi kan obducera det lik som utgör vår civilisation, och vars själ för länge sedan lämnat kroppen. Målet är att identifiera dödsorsaken och designa ett bättre samhällsskick som inte behöver drivas med en begagnad pacemaker, och påminner om fornstora dagar. Går det?

För den som studerat människan är maktfullkomlighet ett återkommande tema i historien. Exempel ur antik grekisk och romersk historia visar att politiska regimer utan stark kungamakt snabbt kommit att präglas av korruption, konflikt, revolter och inbördeskrig. Idag tycks vi gå mot samma öde, fast i lågintensiv form eftersom vi har mycket mat och teknologi. Likt en lång romersk semester har vår demokrati hakat upp sig i ett evigt och närsynt fritidsperspektiv där Folket drabbats av andlig skrämselhicka och kulturell alzheimers.

Det moderna västerländska sinnet föddes för omkring 500 år sedan. Vi gick från att vara förkroppsligade själar till att upprätta en dualism mellan kropp och själ, där vi i allt högre grad sveptes in i vårt förnuft och såg vår kropp som en automatisk maskin. Den förstärkta abstraktionsförmågan och självmedvetenheten ledde till ett sinnelag där koncept blev centrala. Som konsekvens kan vi idag inte längre förstå den andlighet som går bortom koncepten. Den moderna människan saknar ett aktivt förhållande med historien och framtiden och ser bara värde i sina egna mänskliga koncept och ideologiska referensramar. Detta intellektuella fängelse är den riktiga anledningen till att Gud hamnade på efterkälken.

Demokratin ville ha ensamrätt på skapelsen. Vi klarade ju oss så bra själva, och som konsekvens av vår mentala projicering antog vi att himlarna var endast vår egen fantasi. Vi kunde inte längre se längre än vår egen näsa, och hamnade i en civilisation som började leta efter rymdvarelser som kompensation för sin ensamhet.

Det moderna sinnet uppmuntrar oss att analysera samtiden såväl som historien med det ”vakna” och utvändiga sinnet, som om världen vore en ödslig fysisk extension utan någon relation till medvetandets natur. De mer djupsinniga av oss letar istället efter undermedvetna tecken på inre och yttre diskrepans. Att i högre grad bli medveten på detta sätt gör att man ser saker som det ”normala” statligt tränade medvetandet inte gör.

När vi applicerar denna andliga temperaturtagning på den moderna historien, kan vi se hur det selektiva historiska trycket över att göra sig av med monarkistiska hierarkier till förmån för horisontellt gruppstyre börjar göra sig påmint. Med upprinnelse i franska revolutionen kulminerade demokratins korståg i två världskrig och sedermera ett tvångsmässigt blek kvarleva till teknokrati i undermedvetet chocktillstånd. Somliga reaktionärer började leta efter externa syndabockar, men det visade sig att det var vår interna organisation som sakta men säkert imploderade på sin egen last. Systemet i sig själv utgjorde konspirationen.

Världskrigen traumatiserade oss och födde upp generationer av neurotiska barn och föräldrar. Eftersom vi drabbades av Flower-Power-sjukan och inte längre kunde säga nej, samt inte heller kunde leva upp till våra förfäders styrka och mod, började vi hata Fadersarketypen och Gud än mer – tills vi vaknade upp en dag i singelmammornas förlorade paradis och undrade vad som hände.

Detta fågelperspektiv tillåter oss att genomföra likbesiktningen, samtidigt som vi undgår att kontamineras av politik och håller oss behärskade. Det finns ingen anledning att ta modern politik seriöst, på samma sätt som det inte finns anledning att ta självfokuserade och manipulativa barn som skriker av egenintresse seriöst. Man måste göra det med en förstående omtänksamhet, och sedan gå vidare. Det moderna samhället leker endast med sig själv, på samma sätt som barn leker med dockhus och klär ut sig till små hjältar. Det är bara en show.

Vi som fötts i demokratins järnålder men inte är genetiska demokrater märker snabbt av att människor i grupp är otrevliga härmapor, vilket är varför vi blickar bort mot gudarna och kommunicerar med dem istället för att syssla med mänskliga känslor och intentioner som känns bra och övertygar många.

Vi vet att de axiom som styr politiken och formar kulturen är dåliga och producerar dålig politik och detta måste ändras. Detta kan göras genom att titta på struktur istället för form och skapa goda incitament som reparerar den skadade psykologiska och själsliga kvalitetsmässiga infrastruktur som skapar dåliga sociopolitiska effekter.

Systemet är boven i dramat eftersom staten köper oss innan vi föds. För staten är vi som svampar som bara uppstår ur jorden. Produkterna vi kan köpa är strikt reglerade och byråkratin säger åt oss vad vi får och inte får göra. Officiellt är alla dessa regler till för att skydda medborgaren. Systemet vill rädda oss från rökning, fetma, intolerans, sexism, kolesterol och vad som än kan användas för att rättfärdiga mera överförmynderi. På andligt språk betyder detta att vi avskaffade Gud men in i hans plats kom den allsmäktiga modersgestalten för att rädda vår utelämnade natur och pyssla om oss.

Detta reflekterar den biologiska diskrepansen mellan höger och vänster. Antingen har vi ett gudscentrerat och frihetligt patriarkat, eller ett makt- och statscentrerat matriarkat. Högern strävar efter en inneboende ordning som reflekterar vilka vi är, vänstern strävar efter en pådyvlad ordning som formar oss internt och döljer vilka vi är – likt en höna som ruvar på sina ägg och kacklar samma tid varje morgon.

När upplysningens egohumanister avskaffade monarker, Gud, aristokrater och det hierarkiska gudsidealet i sin helhet skedde detta på den oavsiktliga bekostnaden av att man gallrade bort karaktär och ledarskap från civilisationen till förmån för lagar och regler. Eftersom allt som nu spelade roll var individer tog man bort själva nationens ansikte och vertikala hierarki och mänskligt ledarskap, till förmån för kollektiva förordningar och horisontellt socialt tunnelseende. Tillvaron blev mer anonym och abstrakt, och mindre personlig och intuitiv.

I en andligt orienterad civilisation är den vertikala och horisontella axeln i samklang med varandra – med personen i centrum – vilket symboliseras i det kristna korset. Detta betyder harmoni mellan klasserna och att alla individer har en given plats. I dagens självcentrerade civilisation som saknar vertikal axel är alla utelämnade inför sig själv och pressas mot varandra likt bångstyriga atomer, och kan som resultat bara enas genom politik och kollektivism och skapande av ekonomiska intressegrupper. Det finns ingen naturlig harmoni mellan kontraster.

Detta skapar en besynnerlig paradox. Samtidigt som alla är jämlika dyrkar man idag kändisar. Detta beror på att kändisen utgör arketypen för det moderna samhället och den anonyma demokratens undermedvetna önskedröm – att resa sig ur folkmassan och synas av alla på det utvändiga planet. Detta visar på inverterat ledarskap, men också hur mycket makthierarkier är ingraverade i människans genetik, och hennes vilja att spegla sig själv i gruppens representanter. Utan fåraherdar dyrkar fåren utklädda vargar.

Jämlikhet innebär att rulla människor till en deg och tvinga dem gå igenom samma kakform, så att de kan komma ut på andra sidan som separerade individer men generaliserade personer. Skolan är det perfekta exemplet. Gör så att alla lär sig samma saker, och hoppas på att de kommer ut som användbara på andra sidan. Istället slutar vi upp som korvstoppade falukorvar med låg proteinhalt. Detta är en snabbmats-approach till samhället, vilket blir den oundvikliga konsekvensen av vänsterns breda och snabba genomflöde av information och socialisering.

Vi kan härleda detta till fabrikens mekanismer. Pressa ihop varorna och gör dem till identiska klossar. Detta får konsekvensen att motpoler sammanpressas – män och kvinnor blir jämlika, och barn och vuxna likaså. Naturliga polariteter så som gott och ont, feminint och maskulint, ljus och mörker blir dualistiska rivaler istället för ömsesidigt samverkande poler. Denna jämlika standardisering av människan är en dödssynd.

Istället för att låta oss blomma ut och bli självförverkligade människor blir vi självabsorberade hemlighetsmakare med personliga agendor. Systemet ser till att vi överlever, åtminstone med hjälp av allehanda tröstnappar i form av konsumtion, som kan lindra självskadebeteendet medan vi blir neurotiska i takt med att den fullkomliga byråkratin genererar kaskader av onödiga jobb för att upprätthålla systemet i sig själv vilket leder till en ständig kamp mot klockan. Vi är själva som klockor som vrider upp varandra för att fungera.

Avskaffandet av Gud är således småfolkets omedvetna kontrollbehov i en värld som tömts på sin substans. Om Gud inte finns, är livet slumpmässigt lotteri, och ingen är sämre eller bättre än någon annan, istället för att du och dina förfäder tillsammans utgör en lång kedja av orsaker och effekter vars spegelbild är du och din reinkarnerade situation.

Den evolutionära konsekvensen har blivit att man abstraherat bort sådant som karaktär och kompetens till förmån för ett system som styrts helt på basis av pengar samt ja eller nej-regler där den klipska mänskliga apan inte är sen med att hitta kryphål för att komma undan.

I verkligheten finns inte rätt eller fel. Det finns bara bra eller dåliga resultat som visar sig i kvalitetsmässiga konsekvenser och utfall. Vi lever alltså i en fabrik som utgör en extension av vår rationella tankeapparat, vilket förvandlar världen till ett tomt eko av vår egen hjärna. Detta leder till att vi börjar leva inne i våra huvuden istället för ute i världen – och som konsekvens befinner vi oss i en artificiell värld med påhittade linjära gränser samtidigt som vi i den verkliga världen är utelämnade själar på friluftsfärd.

Som antimodernister måste vi fokusera på det människofientliga systemet i sig och få folk att inse att vi lever i en fabrik som går på tomgång, vilket är ett högre och mer sympatiskt perspektiv än syssla med ideologi, rasism, politiska fejder osv. Det är glasklart efter detta val, vi måste gå ännu hårdare och djupare in i kulturkampen, och vi måste göra det framförallt med religiös övertygelse, snarare än politisk, eftersom det krävs ett uppvaknande av religiösa proportioner.

Det är denna omfördelande fabriksmentalitet – även kallad ”social-demokrati” – som leder till social kontroll, framför översyn och ledarskap. Dvs konsekvensen av att ersätta personen med förnuftet. Den undermedvetna effekten blir att vi stänger in oss själva i ett slutet kretssystem av kontrollmekanismer som endast tjänar sig själva. Ett automatiserat styrelseskick som inte bekänner färg och inte känner människan kan aldrig leda till ett fullvärdigt ledarskap eller en långsiktigt fruktbar civilisation. Vem är egentligen sista, högsta instans och auktoritet? Vem kör egentligen?

Om man inte förstår den mänskliga naturen så kan man endast vara en finurlig byråkrat som lever efter regler och ideologi. Eftersom man saknar andlig kompetens kan man inte förutse konsekvenserna av dåligt ledarskap och dålig människokännedom, vilket betyder att man måste kontrollera samhället och sedan banka ned och reglera bort dåliga effekter med lagens hammare eftersom man inte har insyn i de holistiska andliga orsakerna som krävs för förebyggande åtgärder.

En civilisation utan Gud är ett onaturligt samhälle eftersom det leder till att man vänder bort ansiktet från vad ledarskap faktiskt innebär – med den ultimata förebilden i den kollektivt extraherade guds- och faders-arketypen. Det spelar ingen roll om Gud ”faktiskt” existerar eller inte – vi måste ha honom ändå. Implicit eller explicit. Det är rätt språk. Annars kan vi aldrig skipa naturlig rättvisa, eftersom individualister på vift kommer köra över samhället med sina krav och sin kollektiva tyngdkraft samtidigt som de slår sig för bröstet och vill ha mer representation samtidigt som de låtsas att de är speciella och udda snöflingor.

Vi ser nu konsekvenserna efter 200 år av detta fabrikstyre. Kvinnor blir män, män blir kvinnor, vuxna blir barn, kroppen har ersatt själen, dieten har ersatt bibeln, byråkrati har ersatt ledarskap, staten har ersatt civilsamhället, politiker har ersatt kungar och drottningar, tillväxt har ersatt långsiktighet samtidigt som vi plundrar skogarna och naturtillgångarna så att vi kan ha mera representation, coola telefoner och rättigheter.

Lösningen innebär ett avskaffande av all meningslös, energikrävande, detaljstyrande ”välfärd” staten håller på med till förmån för mindre kontroll och mer frihet men högre översyn och bättre ledarskap. Istället för att styra samhället med fartgränser, rösträtt och alkoholförbud så att ”alla” kan låtsas vara moraliska individer som är bra på att köra bil samt är personliga kändisar, kommer vi få ett samhälle med kulturen och familjen i centrum som gör att vi kan vara funktionella och harmoniska individer i det privata och inte bara som offentliga aktörer med skelett i garderoben. Som proaktiva samhällsmedlemmar istället för kalkylerade effekter. Från ohämmad frihet i teorin till villkorlig frihet i praktiken.

Om vi inte vinner, kan vi se fram emot den framtid som alla dystopiska science-fiction-rullar redan förutspått.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Psykologi, Satir. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s