Att dansa med djävulen

Bildresultat för dance with the devil

När jag en gång besökte en söndagsmässa började den nyinvigda kvinnliga prästen predika om hur lätt det är att bli cynisk mot det moderna samhället, och att vi måste komma ihåg att vi trots allt har det väldigt… bra. Minskande våld, materiell bekvämlighet, fungerande toaletter osv. Så långt bra. Hon fortsatte med att den ökade rapporteringen av brott inte är detsamma som reellt ökande våld, och att vi måste tänka på flyktingar och ja.. Ni kan visan. Samma sak varje söndag. Vi måste helt enkelt sluta måla fan på väggen och vara lydiga och goda kristna!

Undertecknad håller med om att man inte ska drunkna i sin egen negativitet och nyheternas psykologiska krigföring, men sättet som prästen talade varmt om materialism och fungerande toaletter fick mig att rynka på ögonbrynen mer än en gång, innan jag kastade in handduken och lämnade föreställningen medan jag fortfarande hade hedern i behåll. Hon försökte, men de underliggande motiven var tveksamma. Det lät inte som att hon verkligen menade vad hon sa, utan mer som att hon kände sig manad att säga det, av något eller någon.. Ett förbrilt försök att hålla passagerarna lugna på ett sjunkande skepp.

Jag menar, sen när är kristendomen en religion som baserar välstånd på materialistiska faktorer och fungerande toaletter? Det är uppenbart att detta sades för att dölja något annat, mer angeläget problem… Dvs den spirituella ohälsan, samt det faktum att kyrkan blivit Liberalismens™ pratapparat.

Idag skvallrar vårt pacifistiska, bekväma och obehagligt konflikträdda samhälle om att det ligger en hund begraven, eller två. Det är inte det mätbara våldet som är det största problemet, utan den icke-mätbara själanöden och den andliga disharmonin. Någonting är väldigt fel, vilket vår städade och tillgjorda atmosfär visar. När en tjuv brutit sig in i ens hus, städat bort fotspåren och gömt sig i garderoben brukar man märka att det är något som inte stämmer. Det brukar vara för tyst, för städat, och för normalt.

Vem är det som brutit sig in i kyrkan, om inte Antikrist själv? För att se fotspåren och locka ut demonen behövs exorcism, men få är villiga att möta sig själv. Man får ju som bekant inte svära i kyrkan.

Hur kan vi bli medvetna om det som inte går att se?

Vi kan börja med att blicka mot österländsk visdom, som säger att man inte kan försöka förstå. Att försöka förstå är som att försöka se genom grumligt vatten. Endast då man stillar sinnet och låter sanden falla till botten klarnar vattnet. Detta betyder att människan är som hon är. Hennes natur är henne en gång given och man måste låta den blomma ut istället för att förgripa sig på den med det envetna förnuftet. Detta symboliserar Lucifers tillgjorda och upproriska natur och reflekteras i den moderna vänstern.

Likt en clown försöker de framstå på ett sätt, men de är på ett annat sätt. De försöker vara fredliga, men som konsekvens bjuder de in kaoset. Som motsats till detta beskrivs Guds kärlek i bibeln som en hård men ödmjuk lärare som agar oss i tid. Samma sak kan sägas om fadern som kastar ut sin son ur huset så att han kan bli en man, eller generalen som förnedrar och utsätter sina soldater för prövning så att de kan bli värdiga krigare och tacka honom senare. Detta är riktig kärlek, men skiljer sig från den populära, romantiska varianten.

Ju mer man försöker sträva efter ljuset med en påtvingad godhet, desto snabbare springer man ifrån sin skugga, som kompenserar och blir större. Att stå i solen är inte samma sak som att vara upplyst. Om man vill få skuggan att försvinna måste man omfamna mörkret. Som konsekvens slutar man upp som en mer äkta och mindre perverterad person, istället för att drilla sig kosmetiskt genom ”förbud”. Regelstyrda förbud och kontrollbeteenden är roten till alla beroenden.

Botemedlet är att möta sina inre demoner. Istället för att undvika dem, stirrar man dem rakt i ansiktet, och de försvinner likt vampyrer som utsätts för ljus. Det handlar om att släppa loss och inte skapa mer höga förväntningar än nödvändigt, och på så sätt hinna ikapp sin skugga. Annars kompenserar man med kontrollbehov, och som konsekvens förvandlas samhället till en regelstyrd fabrik, även kallad Europeiska Unionen.

Av denna anledning måste Satanismen förstås som en integral del av kristendomen, istället för att reagera mot den och klistra på fejkade karismatiska leenden. Detta är samma sak som när vänstern reagerar mot kapitalismen, fast de är varandras återspeglingar.

För att kuva våra demoner måste vi lära känna dem. Den getliknande bilden av Satan är ett försök av den tidiga kristna kyrkan att avpopularisera några av de populära hedniska gudarna. Några av gudarna som konverterades till en satanistisk motsvarighet var Pan, en grek som visste hur man festar. Pan representerade det fria och primitiva skogens kall – som en inbjudande plats till naturlig sexualitet och bärsärkagång. Det är intressant att kristna tog den råa maskulinitetens och naturens Gud och omformaterade honom till Djävulen ©. Kanske de försökte säga till människor att förtrycka sina primitiva, animaliska instinkter – på både gott och ont.

Innan den västerländska upplysningen tog fart skrev den engelske diktaren John Milton eposet det förlorade paradiset, som handlar om fallet av Guds högsta ängel, antihjälten Lucifer, ner i helvetets djupaste bottnar. Detta var bland de första gångerna ett storskaligt litterärt verk framställde Lucifer i sympatiskt ljus. Han beskrev sig själv med det berömda citatet ”bättre att härska i helvetet, än att tjäna i himmelen”. I detta epos söker Satan resa uppror och ta kontroll över himlen från Gud, genom att påstå att Gud är en tyrann och att änglarna ska vara gudar i sin egen rätt.

Det är slående att notera att Lucifer i denna dikt representerade många av de drag som sedermera blev viktiga i upplysningseran: kunskap, självbestämmande, flykt från religiös tyranni och individualism. Under tider då människor ruckar på konventioner, kommer Satan spela en viktig inspirerande roll. Frågan är om vi gör det med elegans, eller låter oss förföras till döds.

Om vi inte känner Satan, kommer han smyga in genom bakdörren kontrollera oss likt en tyrann kontrollerar sina undersåtar genom Stockholmssyndromet. Vi kan se hur Antikrist på detta sätt klätt ut sig som god men kontrollerar hela kyrkan – ja hela den demokratiska Katedralen. Detta förklarar den katolska kyrkans pedofil-epidemi. Perverterade själar dras till kristendomens förbudsdogmatism, eftersom de likt frestaren tänder på att synda. Den kristna kyrkan har länge haft monopol på människans sexuella och moraliska lag. När dessa andliga bojor börjar lossa, kommer hennes verkliga instinkter bubbla upp till ytan. Detta förklarar den sexuella revolutionen och perverteringen av kyrkan, som hamnar i kläm mellan kyskheten och liberalismen. En synnerligen farlig sits.

Det har länge funnits en association mellan Satan och sexuell makt. Genom medeltiden och t o m på vissa platser idag, trodde många kristna att en nyligen invigd person till Satan skulle möta honom ute i skogen och engagera sig i sexuella riter. Det troddes primärt att häxor skulle ha sex med Satan i skogen i utbyte mot övernaturliga krafter och magi. Detta är varför häxjägare och präster kunde verifiera en häxas identitet genom att examinera hennes nakna kropp, och leta efter ”djävulens märke”. Detta kunde vara ett födelsemärke eller någon form av ärr eller svullnad. Kanske signifierade denna paranoia en rädsla att de gamla hedniska sedvänjorna skulle återkomma? Särskilt fanns en rädsla för kvinnors tillgång till magiska krafter. Kyrkofäderna var inte bara rädda för kvinnlig makt – de var rädda för att folk skulle komma i kontakt med sina naturliga sexuella drifter. Det är detta som degenererat in i den förstoppade moderna västerlänningen, som köpt sig fri i utbyte mot sex med Satan, och som konsekvens smittats av oärliga intentioner och politisk korrekthet.

Satanism är en diametral opposition till kristendomens lagar, precis som den organiska högern är en diametral motpol till vänsterns regler. Där kristendomen kräver ödmjukhet, kyskhet, kärlek åt alla och åtlydnad, värnar satanism till högmod, lust, kärlek bara åt de man bryr sig om och att vara dedikerad till självet. Vissa satanister använder uppochnedvända kors eller inverterade kristna symboler för att visa sin personliga rebelliskhet. De har en subtil poäng, och vi måste nu syntetisera dessa extrema motpoler och välja en bättre mellanväg.

Endast en allomfattande exorcism kan driva ut de orena andar som styr väst. För att botas måste vi lära oss att dansa med djävulen. Först när vi håller jämna steg kan vi växa upp och förlåta det förtappade barnet inom oss.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Psykologi, Religion och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s