Gudarna älskar Heavy Metal

Relaterad bild

Folk har i allmänhet svårt för hårdrock och heavy metal, men det borde inte komma som någon överraskning. Det är ju bara skrammel för opolerade mansgrisar som borde kamma sig, är den implicita uppfattningen. Det var ungefär min uppfattning, ända tills genren en dag fångade min nyfikenhet och en ny värld öppnades. Det fanns mer än vad man kunde höra med blotta öronen – för den som vågade se efter.

För några år sedan hade jag inte kunnat se mig som en ”headbanger”. Hårdrockare var för mig en arg version av hippies som tröttnat på sig själva. Jag hade alltid varit den finkänsliga typen som föredrog estetiska och varma toner. Folkmusik, blues, rock och instrumentell musik i allmänhet tilltalade mig. Som hobbytrummis och perkussionist hade jag en förkärlek för orientaliska rytmer och melodier, som jag fann uppfriskande i motsats till den moderna harmoniskt strukturerade västerländska musiken, vilken i kommersialismens och populärkulturens kölvatten urvattnats till generaliserad Mc Donald’s-musik.

Jag hade en förkärlek för den indiska subkontinentens musikkultur, med dess oregelbundna rytmer, svängiga kompositioner, och inlevelsefulla musik, som nästan skvallrade om högre världar. Denna musikaliska anspråksfullhet av den egna kulturen hade vi helt klart gått miste om i väst. Vi lever i en tid där det kan tolkas som rasism att spela svensk folkmusik eller som sexism att dansa tango. I dess plats har vi slungats ut på en populär musikmarknad med färdigpackad och opersonlig snabbmats-musik, som antingen handlar om hedonism eller artistens ego men aldrig om musiken själv. Om man vill uppleva kultur eller vill dansa är ungdomar idag förvisade till ”nattklubbar” vars miljö är bättre att låta vara osagd.

Våra offentliga rum präglas av intetsägande elektronisk musik som inkluderar ”alla”, och ”låtar” som ekar i huvudet fast man inte vill, där vi sedan förväntas gå till röstbåsen med klara sinnen. Kanske var det därför jag så småningom drogs till metallen – den västerländska populärmusikens fula ankunge. Mycket riktigt var det också därför denna scen en gång formades – som ett rebelliskt nej till hippie-rockens pacifistiska eskapism, liksom det moderna samhällets ytliga och konformistiska demokrati.

Jag insåg att metallmusikens ”oljud” fungerar som ett slags kvalitetskontroll tillika avskräckande kamouflage, där endast de som är villiga att förlora sig i oväsendet lär sig att upptäcka nyanser och den bakomliggande strukturen, och därmed blir frälsta ”metalheads”. Heavy metal är lite som att sparka igen en dörr till ett gammalt ruckel. När man väl gjort det kan dörren inte stängas, men väl där inne upptäcker man en rostig skattkista med en hemlig karta ned i underjorden. Metall påminner oss om att den fysiska världen är hård, kall och skoningslös, men att den gömmer något för den som vässar sina sinnen och tittar lite närmre. Liksom naturen själv gömmer metallens råa yttre en ändamålsenlig struktur – med uppbyggliga och dynamiska kompositioner som berättar en historia för den som har ett längre uppmärksamhetsspann än en Shakira-låt.

Heavy metal fostrar oss att acceptera verkligheten som den är, inte som vi vill att den ska vara. Först då kan vi uppnå sinneskontroll, och heavy metal visar sig vara en slags meditation liksom maskulin urladdning av primitiva krafter, mot den moderna världens småaktiga gruppmentalitet och tillgjorda inställsamhet. Metall må vara frånstötande utanpå, men det är bara för att skrämma bort inkräktare, likt giftiga växter och djur med starka färger, så att utstyrseln kan fungera som en fågelskrämma mot kråkor som vill ta vår skörd och umgås i flock. Det är en livskraftig genre, till skillnad från den underhållande men likformiga och stela mainstreammusiken som saknar spirituell komponent.

Metallens implicita budskap är att det är bättre att vara svart utanpå än mörk inuti. Det är bättre att upplysas av mörkret än att bländas av ljuset. Metall tolkas inte sällan svepande som satanism, men i själva verket är det en sköld mot ondskan själv genom en beredvillighet att stiga ned i bråddjupet och se den rakt i ansiktet. Det kan tyckas som djävulsdyrkan att stå i en metallkonsert och göra djävulstecknet, men det är icke desto mindre än ett sätt att indikera hävdvunnen självkontroll och frigjordhet. Vuxna måste ibland vara villiga att göra farliga och olämpliga saker för att upprätthålla sin heder och hålla sig på god fot med gudarna. I en värld som är upp och ned är den officiella ideologins svartmålade apostater inte sällan de verkliga ljusbärarna.

Och vad är satanism, om inte kristendomens skuggrike, som viskar om den Lucifer som lurar i oss alla. Förmågan att behärska sina inre demoner äro viktigare än att inte känna dem alls. Vem kan lita på en pacifist? Endast de som är villiga att smutsa ned sina händer och integrera mörker med ljus kan bli en hel människa och överskrida alla skenbara motpoler.

Gudarna älskar Heavy Metal.

 

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Kultur. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Gudarna älskar Heavy Metal

  1. Heavy Metal eller hårdrock är enligt mig den mest varierande musikstilen. Jag började gilla hårdrock i början av 1980-talet med band som Iron Maiden, Judas Priest och Accept. Senare via plattan Reign In Blood med Slayer så dök jag lite djupare i Thrash Metal. För att efter det gräva ner mig i Death Metal via band som Entombed och idag är det Black Metal som gäller med band som Behemoth, Marduk och Dark Funeral. Så man glider från stil till still och som jag ser det är det unikt. Metallica har jag följt ända sedan Kill ‘em All till den senaste Plattan Hardwired To Self-destruct och Metallica har också gått från stil till still. Den musik de gör idag kan ju knappast räkna som Thrash Metal men bra är det i alla fall. Gällande just Thrash Metal så ser jag Slayer som ohotade på Thrash Metal-tronen. Så att man blev hårdrockare, h
    Ja det ångrar jag inte en sekund och nu så svenska aghost gör stor succé världen över så är det så att man känner sig stolt över att vara svensk och det var ju ett tag sedan.
    Mvh M. S

    Liked by 1 person

    • Keyser söze skriver:

      Ja, det är ett väldigt brett spektrum med många underarter. Det finns något för alla och man får gräva sig fram. Metallicas The Black Album fick mig att fastna för genren samt låtar som Orion och For whom the bell tolls, vilka alla präglas av ett mollstämt vemod och är musik som försöker tala med lyssnaren. Jag tenderar att gilla den typen av långsammare, atmosfärisk och nedstämd tungmetall, men också klassiska band med uppåtstuk (Manowar en personlig favorit)! Lyssnar även på Black metal, det är en magstark genre men bra skit. Gillar b la norska Satyricon, samt finska Barathrum.

      Mera metall till folket! 😉

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s