Hur vänstern projicerar sin egen rasism på ”högerextremister”

Bildresultat för negro caricature

Vänstern har svårt för karikatyrer och karaktärsdjup, eftersom deras breda och storskaliga varumärke urholkar människans essens. Istället premieras en generell pepparkaksmall som appliceras på alla. Som resultat saknar de självdistans och respekt för individens suveräna integritet. Detta karaktärsmord tillåter dem att bilda en ansiktslös skock av neurotiska ideologer som tar över samhället.

Deras ideologi representerar det enda goda i en mörk värld. Det finns ingen Gud, ingen mening, och ingen glädje i livet själv, och som konsekvens försöker de hitta mening i sina medmänniskor. När alla håller med varandra känner de ett värmande täcke över sin utelämnade natur.

Deras världsbild är emellertid bakvänd. De tror att världens framsida där ute är på riktigt i sig själv, medan den saknar en substantiell interiör. I realiteten är det tvärtom. Som religiösa arketyper visar oss är världen där inne mer verklig än denna värld, som är en påläggskalv. Som konsekvens blir de spegelsjuka.

Eftersom de omedvetet internaliserat en världsligt sinnad och maskinmässig verklighetsbild, börjar de klassificera saker och ting i objektiva kategorier och stirrar sig blinda på fysiska attribut. Detta objektifierande medvetande gör dem till prylgalna åskådare i en förtingligad världsbild vars synliga effekter de misstar för orsakerna. Eftersom de är så identifierade med sin fysiska form, som bestämmer deras självvärde, blir de utseendefixerade och extra känsliga mot skillnader. När någon således betonar skillnader, upplever de det som en personlig attack mot den jämlikt slätstrukna massan, och kategoriserar det som rasism eller sexism. Eftersom de identifierar sig med den lägsta gemensamma nämnaren kan de inte tolerera stereotyper. Om man framställer en ”utsatt” grupp med stereotypiska drag, tar de det personligt, inte för att de är antirasister, utan eftersom de är omedvetna rasister som känner sig träffade av beskrivningen eftersom de innerst inne identifierar sig med hur de själva och andra ser ut. De är gudlösa generalister till sin natur.

De gör detta eftersom de har svårt att acceptera att den yttre formen är en reflektion av den inre karaktären. De klamrar sig istället fast vid det yttre skalet, så att de kan definiera sig hur de vill inuti som ”personer”. Självdistansen kringgärdas av en inåtvänd självupptagenhet, liksom en allomfattande gruppmentalitet, där individen inte tilldelas någon värdighet i sig själv – eftersom hon saknar själ och endast är materiellt betingad. Hon är endast en reflektion av en homogeniserad grupp, men saknar predisponerat karaktärsdjup. Detta måste vägas upp av en konstruerad personlighet. I själva verket är de alltså hemliga rasister, eftersom de bara ser människans ytterskikt, som klassificeras i rangordnade grupper. På 30-talet mätte de skallar, idag mäter de kön och hudfärg. Som konsekvens sänker de både sin egen och minoriteters självkänsla.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Psykologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s