Det osynliga folket – svenskarnas gömda historia

Bildresultat för 'The Homestead' John Steuart Curry

Den mest ambitiöse socialisten tror att vi har nått en punkt i historien där vi kan kapa historiens ankare och flyga iväg på en oändlig semester. Detta inkluderar att abstrahera bort det svenska folket så att man ”slipper” ha rötter eller åtaganden. Svenskt finns inte. Ironiskt nog är självförnekelse typiskt svenskt, så man behöver inte bli alltför förvånad av dessa makabra utspel. Vänstern har dock rätt i att det inte är helt enkelt att definiera och förklara vad som är svenskt, vilket gör att de mest ihärdiga av kosmopoliter helt enkelt antar att svenskt inte finns eftersom deras lössläppta Youtube-hjärnor saknar förmågan att uppfatta och uppskatta vad som är svenskt.

När välfärdspatrullen förnekar Sverige och svenskarna kan det låta såhär: Svensken är, enligt forskningen, en genetisk blandning av jägare, nomader och invandrare från olika länder sedan tusentals år tillbaka! Alla medborgare i Sverige skulle därför rent teoretiskt kunna utvisas från vårt land! Nej till rasism!

Det är ett bra försök, men kastar tyvärr ut barnet med badvattnet, eftersom det är just vad en folkgrupp är, dvs en blandning av olika historiska befolkningar. Etniciteter är kristalliserade genetiska kontinuum som reflekterar människors migrationsmönster. Att en befolkning består av förgreningar i ett övergripande släktträd betyder inte att man inte utgör ett genetiskt utpräglat folk. Nordeuropéer är väldigt homogena överlag, men även inom denna europeiska undergrupp finns det skillnader. Alla dessa närbesläktade folk är distinkta nog för att uppvisa etniska särdrag. Förutsatt att man drar generella riktlinjer – för även inom ett folk finns det skilda fenotyper. Grannländer smälter in i varandra, och inget folkslag existerar av sig själv, vilket inte är detsamma som att de inte existerar, eftersom det går att klassificera dem i genetiska kluster.

Genetiska svenskar finns alltså, ända ut i kvistarna. Man kan jämföra med den mindre högupplösta, generaliserade och utspädda amerikanen, som saknar definierande drag och endast kan falla tillbaka på ”vit”.

För en svensk blir det dock lite pinsamt att framhäva sig själv på detta vis. Den svenska nationalkaraktären har formats ur många århundraden av kamp mot naturelementen i ett vidsträckt, kallt och glest befolkat land. De hårda livsvillkoren ledde till en specifik psykologisk anpassning till dessa villkor. För gamla tiders svenskar gällde det att gång på gång finna praktiska lösningar utan att roffa åt sig själv för mycket. Syftet med organiserandet av samhället har därav tenderat att bli detsamma som då man konstruerar en maskin – dvs att få den att arbeta friktionsfritt.

Den realistiska frågan blir därför om mångkultur faktiskt gynnar det svenska samhället, eller inte. Det beror på konsekvenserna. Har det skett för snabbt och vårdslöst? Frågor som få vågar eller vill ställa. Det verkar som om vi lever under en ideologi med närmast ockulta drag. En ideologi som ständigt söker gömma sanningen, när alla egentligen vet hur det ligger till. Med pseudo-humanitära förevändningar och en folkfientlig värdegrund begär den en programmerad åtlydnad till den föreliggande ideologin som verkligheten inte kan bära upp.

Vår tids ideologiskt utnötta sossebefolkning har svårt att värna sin egenart och omedelbart inse de konsekvenser som vår nordliga bosättning för inte så länge sedan hade. Sverige var ända inpå 1900-talet ett av de fattigaste länderna i Europa, b la på grund av det hårda klimatet med dess långa kalla vintrar och korta odlingssäsong. Idag klagas det mest över någon gång svårstartade bilar, strulande telefoner eller dyra räkningar, medan vi bekvämt inhandlar maten i överfyllda livsmedelsaffärer.

I det förindustriella Sverige fylldes nästan all tid av kampen mot naturkrafterna, och relationerna mellan människor var i hög grad arbetsrelationer, som för övrigt både barn och gamla ingick i. De svenska hushållen var först och främst produktionsenheter.

Fritid fanns visserligen, men inte dötid. Fritid utgjordes av gemenskap i kyrka och högtider. Livet dominerades emellertid av arbete. Det fanns antagligen få förutsättningar att utveckla ett rikhaltigt känsloliv. Den sparsmakade ställning som känslor och känslouttryck som Sverige har idag har antagligen sitt upphov i den förgångna tidens existentiella villkor. Den internationella stereotypen av svenskar som osociala, tråkiga och inåtvända samt kulturlösa är därför tämligen ignorant. Det stämmer ju förvisso att socialdemokratins singelmamma-samhälle inte tycks hinna producera mycket kultur över korvstroganoff och tv-serier, men den svenska nationalkaraktären är inte ett personligt val – det är en naturlig läggning. Kanske är det därför Sverige idag visar upp tydliga drag av forcerad översocialisering.

Individer som inte har tid, ork eller stimulans att intressera sig för andra människors immateriella sidor, tenderar att kommunicera med varandra om praktiska förehavanden och upprätthålla sina relationer med hjälp av handlingar snarare än med ord. Det var så Sverige reste sig över naturens försåt, inte av sig ”själv” – utan via hårt arbete. Det är därför både ignorant och respektlöst att som Mona Sahlin säga att svensk kultur inte finns, bara för att den saknar extraverta och kryddstarka drag. Svensken finns först och främst på insidan, och det är där man måste leta. De kanske inte syns till en början, ungefär som troll i skogen.

På utsidan kommer man bara se skog, snö och folk som gör sitt. Sådan var den svenska landsbygden, där huvuddelen av befolkningen levde långt in på 1900-talet. Idag går alla omkring med sina telefoner och tror att de existerar av en ”slump”. Jag kunde väl lika gärna fötts som ”afrikan”, är den gängse uppfattningen.

De som i efterhand flyttade till de växande tätorterna tillhörde alltså ett relativt fåordigt och praktiskt inriktat folk, som var vana att till allra största delen se folk av sin egen sort. Deras tankevärld var formad av arbetsliv och praktiska angelägenheter — hur man får saker och ting gjorda. Jämför det med mellanösterns klankrig eller för den delen, dagens svenska oändligt kompromissande pratkvarn till riksdag.

För bondesamhällets nytillkomna medlemmar gällde att bita ihop tänderna och fortast möjligt lära sig sysslorna. Förmodligen är det härifrån den svenska ”blygheten” och konformismen, känslokontrollen och konforma anpassningen till andra för att bli accepterad härstammar ifrån.

Orsaksbakgrunden till den svenska mentaliteten hör sekundärt de institutioner, som för densamme vidare, alltså de socialiserande förlopp som startat med hur barnen handhas under de första levnadsåren. Samhällets offentliga organ, de ur kollektivet framvuxna organisationerna och myndigheterna tycks i hög grad syntetisera och gestalta kulturens grundmönster. I den svenska byråkratin blir den svenska ”opersonligheten” ännu mer opersonlig, troheten mot regler och det likformiga bemötandet mot var och en tar form av en överordnad princip och framträder inte längre som en tendens med många undantag. Sveriges politiska och kulturella historia präglas av personlig anspråkslöshet, frånvaro av allt skryt och framhävande av sig själv. Men det hör ju också till att vara civiliserad.

I det moderna Sverige behöver människor mycket mindre än i många andra länder använda sig av samtal och informella kontakter för att t ex söka arbete och bostad, för att få ut handlingar och information av myndigheter m.m. Samhällssystemet är starkt tekniskt formaliserat och innebär lika behandling av alla. En introvert och socialt inaktiv person är därför inte dramatiskt missgynnad vid myndighetskontakter, till skillnad från i sydligare breddgrader. Kontakter, mutor, argumentationsförmåga, aggressivitet, charm, hjälper i Sverige mycket mindre än på många andra håll i världen.

Generellt gynnar inte det svenska samhällssystemet utvecklandet av ett socialt aktivt och energiskt sätt att förhålla sig till människor utanför kretsen av familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater – samtidigt som det förutsätts att man ska kunna lita på de formella och opersonliga offentlighetsrelationerna.

I tredje världens är individualism den ledande principen. Människor gör bara vad de vill göra, och fokuserar bara på sina egna företag, och låter allt som är gemensamt delat falla samman. Detta är varför tredje världen saknar funktionella institutioner, offentliga så som privata, där alla hämmas eftersom de måste göra allt själv och är misstänksamma mot allt utom sin omedelbara krets.

Den homogena befolkningen i Sverige mötte förhållandevis sällan främlingar, som till livsstil och värderingar skilde sig från gemene man. Som en konsekvens av detta har psykologiskt intresse och social improvisationsförmåga fått relativt mindre tillfälle att utvecklas i Sverige, jämfört med de många länder som genom århundradena kännetecknats av sin blandning av etniska grupper och språkgrupper. Likaså har homogeniteten sannolikt minskat risken för konflikter, dvs sådana som kan uppstå på grund av olikhet i värderingar och allmän gruppanimositet. En kultur som endast kunnat referera till sig själv, som den svenska, har även som konsekvens att individen förutsätter att andra människor är som de verkar, menar det de säger. Yttre beteenden förutsätts ha samma betydelse bland andra människor som för en själv och ens närstående. Andra kommunikativa signaler än talet spelar i sådana kulturer mindre roll än vad fallet är i kulturer med skilda interna kontexter. I en sådan kultur blir det lättare att kategorisera och förutsäga människor och deras beteende.

Efter andra världskriget har Sverige varit synnerligen stabilt och ekonomiskt framgångsrikt. Denna lägre grad av samhällsstress har bidragit till relativt färre interpersonella konflikter. Den framträdande pragmatismen torde i sin tur motivera många svenskar att medvetet undvika hindrande konflikter, t ex genom att föreslå kompromisser. Kanske är det därför den mångkulturella politiska apparaten blivit en oändlig kompromiss av daltande istället för ta konflikter och faktiskt lösa dem. Kanske är det därför vi idag lider av en oförmåga att kunna säga nej?

När vi förstår svenskarnas kollektiva psyke på detta vis förstår vi den svenska statens rättmätiga funktion. Om man lever i ett samhälle med låg interpersonell pålitlighet, så som i en levantinsk kultur med mycket människor runtomkring, där varje grupp försöker konkurrera i egenintresse, så får man ett samhälle med lågt förtroende, eftersom man behandlar utgrupper, medlemmar som inte är av ens stam, väldigt annorlunda gentemot sin egen grupp. I den nordvästeuropeiska, protestantiska hemisfären är ingen någon avlägsen släkting från någon annan. Detta gav upphov till ett samhälle med högt kollektivt förtroende som förlängde tillit från den personliga familjen till allihopa, där kärnfamiljen utgjorde samhällets grundsten. Situationen var alltså att man hade en enorm förlängd genetisk familj som var väldigt homogen, och det fanns inga utgrupper – det fanns inget koncept för ”utlänning”. Kyrkan kallar det för kärlek men i själva verket är det ett indo-europeiskt beteende som reflekterar att man bodde i ett hårt klimat där alla är beroende av varandra och där folk spelar roll.

Europas norra hemisfär är unikt i det att hela samhället blev ens förlängda familj (universalism). I öst- och Sydeuropa finns istället en lojalitet mot familjen och samhället medan staten är fienden. I Nordeuropa valde man civilrättslig universalism, och det fanns aldrig någon egentligen underklass mer än en homogen medelklass. Alltså mer verklig individualism och mindre tribalism medan den individuella tilliten förlängdes till kollektivet.

Det kosmopolitiska/levantinska argumentet är att bevara grupptillit och på något sätt förlänga det till alla, men det finns ingen mekanism för att göra det förutom trosdogmer. Den nordeuropeiska modellen är att använda civilrätt istället, och ett villkor att vara sanningsenlig.

Ghettot utgör å sin sida den levantinska modellen, som utgörs av skilda grupper med ingruppsmoral och utgruppsmoral, två olika saker som är kodifierade i judisk lag där utgruppen är ”oäktingar”. Den levantinska moralkoden är alltså binär, och den reproduktiva strategin är att stötta sin släkt. I Nordeuropa är alla släkt vilket i globalismens tidevarv leder till att vi misstolkar detta som människans naturliga tillstånd, när det i själva verket är väldigt onaturligt.

Detta underlättade framväxten av nationalstater med låg korruption snarare än klanbaserade samhällen präglade av nepotism och konflikter mellan klaner. Kyskhet och förbudet mot kusinäktenskap banade väg för en framtid av större och mer öppna samhällen där staten, inte klanen, skulle komma att tillgodose sociala tjänster.

Sverige var i hundratals år unikt i sin förvägran mot nepotism. De superindividualistiska svenskarna har alltid varit stolta över att aldrig hjälpa vänner och familj att skaffa jobb eller andra förmåner – eftersom det vore orättvist mot andra kvalificerade personer.

Denna moral är så djupt rotad att vi glömmer att det inte är någon universell företeelse. I de flesta delar av världen ser folk det som en moralisk pliktskyldighet att hjälpa familjemedlemmar, klanmedlemmar och blodsbröder in i nyckelroller. En majoritet av svenskarna tror emellertid att alla som kommer till Sverige kommer adoptera svenska värderingar och bli frigjorda ”individer” – något som alla människor är långt ifrån evolverade för.

I det protestantiska Europa lyckades kyrkan med att reglera bort inavel samtidigt som folk skaffade relativt få barn. I Mellanöstern gifter man sig med sina kusiner vilket är logiskt eftersom det behåller egendom inom familjen. Här försöker man slussa ut barnen ur familjen och  göra dem självtillräckliga – dvs fokus på små familjeenheter där avkomman snabbt kan slussas ut på marknaden och in i den förlängda familjen.

Detta missbrukas av dagens globalister och deras familjefientliga politik. Kärnfamiljer är sköra konstruktioner eftersom de förlitar sig på hög tillit från alla. Detta förstörs idag och slutar upp i singelmammornas land, vilket får negativa konsekvenser. Tillit är faktorn som avgör huruvida man ens kan ha ett samhälle som respekterar privat egendom.

Anledningen till att det finns en efterfrågan för staten är pga den skall kunna gå i god för oetiskt beteende och upprätthålla gemenskap. Genom upprättandet av en stat höjer man kostnaden för bedrägeri i utbyte mot statsmakt. Låg tillit innebär högre transaktionskostnader i socialt liv (så som i tredje världen). Den västerländska modellen är att skapa incitament för att delta i den frivilliga marknaden för ekonomisk produktivitet. Detta är vad som skapar tillit med låga sociala transaktionskostnader. Tvister kan lösas i rätten på basis av att man helt enkelt är en medborgare och inget annat, och det enda valet folk har är att delta produktivt i samhället. Statens rättmätiga funktion är alltså att koncentrera makt för att undertrycka parasitism och driva folk in i marknaden. Problemet med stater är emellertid att man transfererar parasitism till byråkratin, men idealet är att bruka organiserad tillämpning av makt för att undertrycka kriminellt, oetiskt, omoraliskt och konspiratoriskt beteende – och pga det ge upphov till en stat med höga indirekta kostnader och minskad personlig risk.

Svenskar och västerlänningar lyckades med att undertrycka parasitism mer än någon annan civilisation, och skapade ett pålitligt samhälle genom förädling, homogenitet och äganderätt som försäkrades under civilrätten.

Svensk nationalism innebär alltså inte rasism eller tribalism — utan en högburen individualism med trofast respekt för det gemensamma goda.

Demokratin hämnades på Hitler genom att tillåta okontrollerad mångkultur, vilket överrumplade värdländernas förmåga att absorbera bieffekterna i form av låg social tillit, raskonflikt och brist på kultur. Vänsterns plan är tydlig: för oss tillbaka till apstadiet genom att påpeka att vi alla har två ben och två armar och kommer från Afrika.

Vi kan omvända processen, genom att undvika både extremism och självbedrägeri. Att hitta det verkliga Eddans och folksagornas Sverige är att söka efter en plats som är fysiskt gömd. Det är den moderna materialismen, dvs förnekandet av vår besjälade natur, som gömmer det verkliga Norden. Endast när vi har ett medvetande som är redo att acceptera fosterjorden som en andlig realitet, kan vi påbörja färden som leder till hemkomst. Innan det är för sent.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Antropologi, Psykologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s