SjÀlvinsikt

 

Ingen automatisk text tillgÀnglig.

Det Ă€r energikrĂ€vande att packa upp och kartlĂ€gga den moderna patologin, men likvĂ€l Ă€r det ett jobb som mĂ„ste göras. Individualism fĂ„r oss att förestĂ€lla oss större Ă€n vad vi Ă€r i proportion till verkligheten, och som om vi vore mĂ€stare över de krafter som rĂ„der omkring oss.  Alla tror att deras ”jag” befinner sig i vĂ€rldens centrum, och att tillvaron samt vĂ€rlden ”dĂ€r ute” Ă€r som ett 360-graders fĂ€lt av nedladdningsbara appar som cirkulerar runt ”individens” huvud.

Folk tĂ€nker i termer av pengar, och ser sig sjĂ€lva som produkter – oavsett om de Ă€r vĂ€nster eller höger. Alla Ă€r kapitalister; alla vill ha mer, men poserar som Robin Hood. Likt en konsument i en butik som omges av varor, tror vi att vi Ă€r vĂ€rldens centrum och rĂ„der över vĂ„ra liv pĂ„ samma sĂ€tt som en konsument rĂ„der över sina inköp. VĂ€rlden blir sĂ„ledes en utstrĂ€ckning av vĂ„ra ”mentala appar” och personliga smak – istĂ€llet för att vi Ă€r en utstrĂ€ckning av vĂ€rlden; invĂ€vda i ett större sammanhang. Vi har alltsĂ„ fĂ„tt allt om bakfoten. För Ă€ven om vi Ă€r separata kroppar som förmĂ„r navigera enskilt tid och rum, sĂ„ Ă€r vĂ„rt ”förnuft” inte mer separerat frĂ„n sin kontext, mer Ă€n vad ett trĂ€d Ă€r separerat frĂ„n sin jord. Vi mĂ€nniskor Ă€r som avatarer som ser tillbaka pĂ„ sig sjĂ€lv genom vĂ€rlden – som olika manifestationer av samma primĂ€ra, fristĂ„ende medvetandesubstans.

Tesen om den frigjorda individen Ă€r fel eftersom den (a) fĂ„r individen att utgĂ„ frĂ„n sig sjĂ€lv i relation till gruppen och (b) som konsekvens ser vĂ€rlden frĂ„n ett omvĂ€nt och instĂ€ngt spegelperspektiv. Denna frihetsuppfattning Ă€r baklĂ€nges eftersom den hĂ€rleds frĂ„n gruppen, ur nuet och inte frĂ„n Gud/naturen. Ur detta perspektiv Ă€r vi som tomma tunnor tills vi fyller pĂ„ med skrĂ€p genom det yttre, socialt utĂ„tvĂ€nda planet. Detta gör att vi söker likheter med andra men fastnar i gruppens externt iakttagbara attribut sĂ„som ”jag Ă€r (a) mĂ€nniska (i generisk bemĂ€rkelse), (b) man/kvinna och (c) individ. AlltsĂ„ ett utifrĂ„n och in perspektiv som resonerar bakĂ„t frĂ„n breda och abstrakta principer, vilket fĂ„r individen att sakna förankring i sig sjĂ€lv. Vi blir varelser definierade utifrĂ„n vĂ„ra mest generaliserade och lĂ„gtstĂ„ende likheter.

Detta Ă€r varför saker som sjĂ€l, ras, arv, hereditet osv Ă€r tabu – inte för att det Ă€r ”nazism”, utan för att de hotar massans socialt hĂ€rledda sjĂ€lvbestĂ€mmande. Vi delar alltsĂ„ in oss sjĂ€lva i externa grupper och stirrar oss blinda pĂ„ denna sociala indelning, istĂ€llet för att se pĂ„ mĂ€nniskan som en organism och mĂ€nskligheten som en hel organism. Ur denna holistiskt integrerade synpunkt finns ingen anledning att se pĂ„ sig sjĂ€lv ur isolerade gruppbeteckningar som ”man”, ”kvinna”, ”svenne”, ”vit, ”brun”, ”rik”, eller ”fattig”. Du Ă€r vad du Ă€r baserat pĂ„ ditt arv och din gudagivna plats i vĂ€rlden, och först sedan kommer de externa attributen. ”Svensk” Ă€r ingen statstillhörighet – det Ă€r en naturlig disposition.

Vi Ă€r alla individualiserade manifestationer av ett och samma medvetande. Det blir i det hĂ€r fallet viktigare att hitta sin roll inom detta intrikata system, istĂ€llet för att reagera pĂ„ det som isolerad ”man”, ”kvinna”, ”könlös”, ”vĂ€nster”, eller ”höger”. NĂ€r vi inser detta Ă€r yttre begrepp, beteckningar och symboler mindre viktiga, och vad som blir relevant Ă€r bra eller dĂ„liga mĂ€nniskor/idĂ©er.

Feminism uppkommer genom individualism, nĂ€r kvinnor tolkar sig sjĂ€lva som rationella, autonoma marknadsaktörer och fria sjĂ€lvintressenter och maskerar det som gruppens ”kvinnokamp” – ett resultat av den ideologiska alieneringen. Detta i motsats till den korrekta processen att tolka sig sjĂ€lva i termer av ett feminint ideal med en roll att fylla i organismen. Idag vill individen bara ha mer och mer, tills han Ă€ger sig sjĂ€lv helt och hĂ„llet, likt en överviktig amerikan som Ă€ter tills han spricker. Alla vill ha lika mycket, vilket slutar med att ingen Ă€ger nĂ„got. Detta tyder pĂ„ en stark motvillighet att ta aktiv del i de kosmiska krafter som utgör evolutionen och varandets kĂ€lla. Kanske Ă€r det dĂ€rför vi inte lĂ€ngre accepterar idĂ©n om bestĂ„ende ideal – sĂ„ som maskulint, feminint, folk, genetik, hierarki och dygd. Allt utgör ju ett hot mot sjĂ€lvet och demokratins ”befriade” idealkonsument – som saknar ras, religion och kön och dĂ€rför Ă€r beroende av statens katedral och dess vetenskapliga prĂ€sterskap.

Lugn och ro infinner sig hos de som finner sig i vad de faktiskt Ă€r och sedan förbĂ€ttrar det – inte vad de tror att de vill vara. Om vi vill uppnĂ„ en sundare politik mĂ„ste vi först Ă€ndra pĂ„ vĂ„ra dĂ„liga antaganden om den ”fria individen”. Först dĂ„ kan vi sluta stirra oss blinda pĂ„ vĂ„r egen spegelbild och omfamna det sammanhang som vi faktiskt ingĂ„r i – man som kvinna. Raskamp, klasskamp och kvinnokamp Ă€r sjĂ€lviska strategier för att vĂ€nda upp och ned pĂ„ naturens ordning, med gruppens kraft bakom ryggen. Feminism Ă€r skenfĂ€ktning eftersom det inte finns nĂ„gon anledning att separera kvinna och man och göra det till ett politiskt föremĂ„l för att berĂ€ttiga sjĂ€lviska impulser under förevĂ€ndningen om rĂ€ttigheter. MĂ€n och kvinnor Ă€r motsatspar som attraherar varandra, inte tvĂ„ ”versioner” av samma sak.  Ur denna synvinkel framstĂ„r feminister och andra gruppmedlemmar för vad de Ă€r, sjĂ€lvbelĂ„tna smygbedragare som utnyttjar gruppbeteckningar för att föra fram hĂ€lsovĂ„dliga agendor.

Det finns inga ”dĂ„liga” abstrakta grupper som bör bekĂ€mpas – bara dĂ„liga individer med med destruktiva idĂ©er som borde ta ansvar för gruppens dĂ„liga idĂ©er, utan att föra över skulden pĂ„ ”samhĂ€llet”. Varje moralisk individ borde ta ansvar för gruppen, eftersom ingen individ Ă€r blott sin egen angelĂ€genhet. Individen representerar gruppen, och gruppen representerar individen. Tillsammans bildar de en skala av bra och dĂ„ligt. Som individer och kollektiv Ă€r vi uppkopplade till olika idĂ©strömmar, som innehar en sjĂ€lvstĂ€ndig minnesbank och överskrider vĂ„ra individuella hjĂ€rnor. Vi Ă€r inte separata hjĂ€rnor med ”egna” idĂ©er, utan hjĂ€rnor som Ă€r uppkopplade kollektivt till idĂ©er med ett historiskt momentum. Det intressanta Ă€r alltsĂ„ i vilket idĂ©sammanhang en individ ingĂ„r, och vilken mentalitet som följer, samt i vilket gruppkontextuellt ramverk.  En eller flera muslimer kan vara fredliga, men eftersom de ingĂ„r i ett kollektiv som Ă€r vĂ„ldsbenĂ€get sĂ„ mĂ„ste nĂ„got vara fel. De mĂ„ste dĂ€rför ses som ett kollektivt hot, eftersom varje muslim Ă€r en gren pĂ„ Islams trĂ€d – Islam som en levande idĂ©. Inte som medlemmar i gruppen ”muslimer”, utan som aktieĂ€gare i det muslimska medvetandet.

Detta skiljer sig frĂ„n vĂ€nstermetoden att demonisera ”den andre” och föra över skulden pÄ gruppen, till att identifiera dĂ„liga idĂ©er – sĂ„ som Islam – och hĂ„lla gruppen ansvarig pĂ„ individnivĂ„. VĂ€nstern vill alltid rentvĂ„ individuellt ansvar – nazister Ă€r offer för ”nazism”, mĂ€n Ă€r offer för ”manlighet” osv – medan en högre moral Ă€r att omvĂ€nda processen, adressera folks inre motiv och tvinga individen att ta ansvar för gruppens dĂ„liga idĂ©er, (vars effekter utgör ett hot mot andras integritet). AlltsĂ„ en syn som tittar in i mĂ€nniskan, istĂ€llet för att syssla med politisk kartlĂ€ggning sĂ„ att vi kan ”formas” utifrĂ„n.

Politikers tal om ”Sveriges framtid” och feministers tal om ”kvinnor” Ă€r ur detta perspektiv meningslösa. Vem Ă€r ”Sverige”? Vad Ă€r ”kvinnor”? Vem Ă€r ”de rika”? Tomma abstraktioner och ett sĂ€tt att suga in individen i gruppens tomma inte.  En vĂ€luppfostrad och sansad kvinna baserar t.ex. inte sitt sjĂ€lvvĂ€rde i hur socialt framgĂ„ngsrik gruppen ”kvinnor” framstĂ„r. Hon baserar det i sig sjĂ€lv och hennes integritet given av Gud – inte av nĂ„gon ”grupp”.

Förr i vĂ€rlden fanns det formell anstĂ€ndighet, och det var propert att hĂ„lla sig i bakgrunden. Idag vill vi framhĂ€va oss fysiskt hela tiden, genom att prata och synas pĂ„ bild. Detta gör oss till vĂ€rdesignalerande apor. BetĂ€nk t.ex. den svenska feminismen, som fĂ„r oss att lyssna pĂ„ kvinnor i fotbollsstudior. En dam pĂ„ 50-talet hade knappast tyckt att det var anstĂ€ndigt att en kvinna framhĂ€vde sig pĂ„ tv och gapade om fotboll. Kvinnor pĂ„ den tiden var medvetna om att bevara sin dygd – idag har vi alla blivit instagram-luder. Kristendomen lĂ€rde oss att inte dyrka den fysiska vĂ€rlden och ta den med mĂ„tta, eftersom det finns en andlig realitet bakom den som Ă€r viktigare.

Det finns ingen dikotomi mellan man och kvinna, brun eller vit. MĂ€nniskogrupper bör inte styckas upp utifrĂ„n, utan skiljas Ă„t inifrĂ„n. NĂ€r vi slutar tĂ€nka pĂ„ oss sjĂ€lva som orsak sĂ„ kan vi bli mer harmoniska och ge upp jĂ€mlikhet för holism – dĂ€r familjen och folket representerar det hela och individen. Mannen och kvinnan representerar familjen, som kommer först.  IstĂ€llet för att se oss sjĂ€lva som instĂ€ngda TV-rutor som ser ”ut” i vĂ€rlden, Ă€r det mer sansat att se oss sjĂ€lva som et kontinuum i den mĂ€nskliga organismen, istĂ€llet för konkurrerande egon. Vi Ă€r inte ”mĂ€n” och ”kvinnor” mer Ă€n manliga eller kvinnliga individer. Grundfelet Ă€r att resonera frĂ„n abstrakta kategoriska grupper som absorberar individen. Om man hĂ€rleder sitt sjĂ€lvvĂ€rde primĂ€rt frĂ„n gruppens ”appeal”, sĂ„ har man en faktisk brist pĂ„ sjĂ€lvvĂ€rde. Man gömmer sig i mitten av flocken sĂ„ att man ska slippa möta sin egen sjĂ€l.

NĂ€r vi börjar tĂ€nka pĂ„ detta organiska sĂ€tt framstĂ„r mĂ€nniskan som hon egentligen Ă€r – dvs en enhetlig organism med mĂ„nga olika yttryck – grupper som individer. Inte bara som effekter utan som orsaksbunden enhet. Efter detta blir det viktigare att avfĂ€rda dĂ„liga idĂ©er, snarare Ă€n ”fel” mĂ€nniskor. Biologiska och psykologiska bakströmmar blir viktigare Ă€n utsmyckade ”ord”. Detta fĂ„r emellertid kontroversiella konsekvenser eftersom det avslöjar den verkliga sprickan i politiken – de som vill ha ett sjĂ€lvstĂ€ndigt organiskt samhĂ€lle och de som vill ha ett kosmopolitiskt modernt gruppsamhĂ€lle. Konsekvensen blir att montera ned den ideologiskt uppburna demokratin och bryta sig loss frĂ„n alla mĂ€nniskor som tillhör dĂ„liga idĂ©er, sĂ„ att vi kan Ă„terfĂ„ vĂ„r frihet, och förse vĂ„ra sjĂ€lar med andrum. Detta gĂ„r hand i hand med hur naturens egen inbyggda ”moral” fungerar. NĂ€r ett lejon tar över ett nytt revir, Ă€ter han upp den gamla avkommans ungar – eftersom de inte Ă€r ”individer” utan tillhör den förra flocken. NĂ€r en man pĂ„ medeltiden vanĂ€rade sitt samhĂ€lle, fick hela hans familj ta smĂ€llen. NĂ€r en fiende skulle attackeras, brĂ€nde man upp hela hans by osv. Idag Ă€r det tvĂ€rtom. NĂ€r en politiker eller muslim gör nĂ„got dĂ„ligt, Ă€r det alltid nĂ„gon annans fel. Personligt ansvar Ă€r vad demokratin i sjĂ€lva verket gömmer sig ifrĂ„n. Allt som riktar sig mot personen Ă€r dĂ„ligt, och allt som riktar sig pĂ„ individen/kollektivet Ă€r bra, sĂ„ att personen kan gömma sig i mitten av flocken.

I slutĂ€ndan finns inga ”onda” grupper att bekĂ€mpa, bara dĂ„liga individer – bĂ„de mĂ€n och kvinnor – och detta Ă€r vad individualisten fruktar. Att ondskan sjĂ€lv skall uppenbaras.

The show must go on.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist frÄn Uppsala. GenomskÄdar politik via sjÀlslig och filosofisk analys av mÀnniskans natur och vÄr samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. NÄs privat via bloggens kontaktformulÀr.
Det hÀr inlÀgget postades i Etik, Filosofi, Okategoriserade. BokmÀrk permalÀnken.