Självinsikt

 

Ingen automatisk text tillgänglig.

Det är energikrävande att packa upp och kartlägga den moderna patologin, men likväl är det ett jobb som måste göras. Individualism får oss att föreställa oss större än vad vi är i proportion till verkligheten, och som om vi vore mästare över de krafter som råder omkring oss.  Alla tror att deras ”jag” befinner sig i världens centrum, och att tillvaron samt världen ”där ute” är som ett 360-graders fält av nedladdningsbara appar som cirkulerar runt ”individens” huvud.

Folk tänker i termer av pengar, och ser sig själva som produkter – oavsett om de är vänster eller höger. Alla är kapitalister; alla vill ha mer, men poserar som Robin Hood. Likt en konsument i en butik som omges av varor, tror vi att vi är världens centrum och råder över våra liv på samma sätt som en konsument råder över sina inköp. Världen blir således en utsträckning av våra ”mentala appar” och personliga smak – istället för att vi är en utsträckning av världen; invävda i ett större sammanhang. Vi har alltså fått allt om bakfoten. För även om vi är separata kroppar som förmår navigera enskilt tid och rum, så är vårt ”förnuft” inte mer separerat från sin kontext, mer än vad ett träd är separerat från sin jord. Vi människor är som avatarer som ser tillbaka på sig själv genom världen – som olika manifestationer av samma primära, fristående medvetandesubstans.

Tesen om den frigjorda individen är fel eftersom den (a) får individen att utgå från sig själv i relation till gruppen och (b) som konsekvens ser världen från ett omvänt och instängt spegelperspektiv. Denna frihetsuppfattning är baklänges eftersom den härleds från gruppen, ur nuet och inte från Gud/naturen. Ur detta perspektiv är vi som tomma tunnor tills vi fyller på med skräp genom det yttre, socialt utåtvända planet. Detta gör att vi söker likheter med andra men fastnar i gruppens externt iakttagbara attribut såsom ”jag är (a) människa (i generisk bemärkelse), (b) man/kvinna och (c) individ. Alltså ett utifrån och in perspektiv som resonerar bakåt från breda och abstrakta principer, vilket får individen att sakna förankring i sig själv. Vi blir varelser definierade utifrån våra mest generaliserade och lågtstående likheter.

Detta är varför saker som själ, ras, arv, hereditet osv är tabu – inte för att det är ”nazism”, utan för att de hotar massans socialt härledda självbestämmande. Vi delar alltså in oss själva i externa grupper och stirrar oss blinda på denna sociala indelning, istället för att se på människan som en organism och mänskligheten som en hel organism. Ur denna holistiskt integrerade synpunkt finns ingen anledning att se på sig själv ur isolerade gruppbeteckningar som ”man”, ”kvinna”, ”svenne”, ”vit, ”brun”, ”rik”, eller ”fattig”. Du är vad du är baserat på ditt arv och din gudagivna plats i världen, och först sedan kommer de externa attributen. ”Svensk” är ingen statstillhörighet – det är en naturlig disposition.

Vi är alla individualiserade manifestationer av ett och samma medvetande. Det blir i det här fallet viktigare att hitta sin roll inom detta intrikata system, istället för att reagera på det som isolerad ”man”, ”kvinna”, ”könlös”, ”vänster”, eller ”höger”. När vi inser detta är yttre begrepp, beteckningar och symboler mindre viktiga, och vad som blir relevant är bra eller dåliga människor/idéer.

Feminism uppkommer genom individualism, när kvinnor tolkar sig själva som rationella, autonoma marknadsaktörer och fria självintressenter och maskerar det som gruppens ”kvinnokamp” – ett resultat av den ideologiska alieneringen. Detta i motsats till den korrekta processen att tolka sig själva i termer av ett feminint ideal med en roll att fylla i organismen. Idag vill individen bara ha mer och mer, tills han äger sig själv helt och hållet, likt en överviktig amerikan som äter tills han spricker. Alla vill ha lika mycket, vilket slutar med att ingen äger något. Detta tyder på en stark motvillighet att ta aktiv del i de kosmiska krafter som utgör evolutionen och varandets källa. Kanske är det därför vi inte längre accepterar idén om bestående ideal – så som maskulint, feminint, folk, genetik, hierarki och dygd. Allt utgör ju ett hot mot självet och demokratins ”befriade” idealkonsument – som saknar ras, religion och kön och därför är beroende av statens katedral och dess vetenskapliga prästerskap.

Lugn och ro infinner sig hos de som finner sig i vad de faktiskt är och sedan förbättrar det – inte vad de tror att de vill vara. Om vi vill uppnå en sundare politik måste vi först ändra på våra dåliga antaganden om den ”fria individen”. Först då kan vi sluta stirra oss blinda på vår egen spegelbild och omfamna det sammanhang som vi faktiskt ingår i – man som kvinna. Raskamp, klasskamp och kvinnokamp är själviska strategier för att vända upp och ned på naturens ordning, med gruppens kraft bakom ryggen. Feminism är skenfäktning eftersom det inte finns någon anledning att separera kvinna och man och göra det till ett politiskt föremål för att berättiga själviska impulser under förevändningen om rättigheter. Män och kvinnor är motsatspar som attraherar varandra, inte två ”versioner” av samma sak.  Ur denna synvinkel framstår feminister och andra gruppmedlemmar för vad de är, självbelåtna smygbedragare som utnyttjar gruppbeteckningar för att föra fram hälsovådliga agendor.

Det finns inga ”dåliga” abstrakta grupper som bör bekämpas – bara dåliga individer med med destruktiva idéer som borde ta ansvar för gruppens dåliga idéer, utan att föra över skulden på ”samhället”. Varje moralisk individ borde ta ansvar för gruppen, eftersom ingen individ är blott sin egen angelägenhet. Individen representerar gruppen, och gruppen representerar individen. Tillsammans bildar de en skala av bra och dåligt. Som individer och kollektiv är vi uppkopplade till olika idéströmmar, som innehar en självständig minnesbank och överskrider våra individuella hjärnor. Vi är inte separata hjärnor med ”egna” idéer, utan hjärnor som är uppkopplade kollektivt till idéer med ett historiskt momentum. Det intressanta är alltså i vilket idésammanhang en individ ingår, och vilken mentalitet som följer, samt i vilket gruppkontextuellt ramverk.  En eller flera muslimer kan vara fredliga, men eftersom de ingår i ett kollektiv som är våldsbenäget så måste något vara fel. De måste därför ses som ett kollektivt hot, eftersom varje muslim är en gren på Islams träd – Islam som en levande idé. Inte som medlemmar i gruppen ”muslimer”, utan som aktieägare i det muslimska medvetandet.

Detta skiljer sig från vänstermetoden att demonisera ”den andre” och föra över skulden på gruppen, till att identifiera dåliga idéer – så som Islam – och hålla gruppen ansvarig på individnivå. Vänstern vill alltid rentvå individuellt ansvar – nazister är offer för ”nazism”, män är offer för ”manlighet” osv – medan en högre moral är att omvända processen, adressera folks inre motiv och tvinga individen att ta ansvar för gruppens dåliga idéer, (vars effekter utgör ett hot mot andras integritet). Alltså en syn som tittar in i människan, istället för att syssla med politisk kartläggning så att vi kan ”formas” utifrån.

Politikers tal om ”Sveriges framtid” och feministers tal om ”kvinnor” är ur detta perspektiv meningslösa. Vem är ”Sverige”? Vad är ”kvinnor”? Vem är ”de rika”? Tomma abstraktioner och ett sätt att suga in individen i gruppens tomma inte.  En väluppfostrad och sansad kvinna baserar t.ex. inte sitt självvärde i hur socialt framgångsrik gruppen ”kvinnor” framstår. Hon baserar det i sig själv och hennes integritet given av Gud – inte av någon ”grupp”.

Förr i världen fanns det formell anständighet, och det var propert att hålla sig i bakgrunden. Idag vill vi framhäva oss fysiskt hela tiden, genom att prata och synas på bild. Detta gör oss till värdesignalerande apor. Betänk t.ex. den svenska feminismen, som får oss att lyssna på kvinnor i fotbollsstudior. En dam på 50-talet hade knappast tyckt att det var anständigt att en kvinna framhävde sig på tv och gapade om fotboll. Kvinnor på den tiden var medvetna om att bevara sin dygd – idag har vi alla blivit instagram-luder. Kristendomen lärde oss att inte dyrka den fysiska världen och ta den med måtta, eftersom det finns en andlig realitet bakom den som är viktigare.

Det finns ingen dikotomi mellan man och kvinna, brun eller vit. Människogrupper bör inte styckas upp utifrån, utan skiljas åt inifrån. När vi slutar tänka på oss själva som orsak så kan vi bli mer harmoniska och ge upp jämlikhet för holism – där familjen och folket representerar det hela och individen. Mannen och kvinnan representerar familjen, som kommer först.  Istället för att se oss själva som instängda TV-rutor som ser ”ut” i världen, är det mer sansat att se oss själva som et kontinuum i den mänskliga organismen, istället för konkurrerande egon. Vi är inte ”män” och ”kvinnor” mer än manliga eller kvinnliga individer. Grundfelet är att resonera från abstrakta kategoriska grupper som absorberar individen. Om man härleder sitt självvärde primärt från gruppens ”appeal”, så har man en faktisk brist på självvärde. Man gömmer sig i mitten av flocken så att man ska slippa möta sin egen själ.

När vi börjar tänka på detta organiska sätt framstår människan som hon egentligen är – dvs en enhetlig organism med många olika yttryck – grupper som individer. Inte bara som effekter utan som orsaksbunden enhet. Efter detta blir det viktigare att avfärda dåliga idéer, snarare än ”fel” människor. Biologiska och psykologiska bakströmmar blir viktigare än utsmyckade ”ord”. Detta får emellertid kontroversiella konsekvenser eftersom det avslöjar den verkliga sprickan i politiken – de som vill ha ett självständigt organiskt samhälle och de som vill ha ett kosmopolitiskt modernt gruppsamhälle. Konsekvensen blir att montera ned den ideologiskt uppburna demokratin och bryta sig loss från alla människor som tillhör dåliga idéer, så att vi kan återfå vår frihet, och förse våra själar med andrum. Detta går hand i hand med hur naturens egen inbyggda ”moral” fungerar. När ett lejon tar över ett nytt revir, äter han upp den gamla avkommans ungar – eftersom de inte är ”individer” utan tillhör den förra flocken. När en man på medeltiden vanärade sitt samhälle, fick hela hans familj ta smällen. När en fiende skulle attackeras, brände man upp hela hans by osv. Idag är det tvärtom. När en politiker eller muslim gör något dåligt, är det alltid någon annans fel. Personligt ansvar är vad demokratin i själva verket gömmer sig ifrån. Allt som riktar sig mot personen är dåligt, och allt som riktar sig på individen/kollektivet är bra, så att personen kan gömma sig i mitten av flocken.

I slutändan finns inga ”onda” grupper att bekämpa, bara dåliga individer – både män och kvinnor – och detta är vad individualisten fruktar. Att ondskan själv skall uppenbaras.

The show must go on.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Etik, Filosofi, Okategoriserade. Bokmärk permalänken.