Tillbaka till familjen

Bildresultat för human primate skeletons

När vi tittar korrekt på människan, dvs som en biolog, psykolog eller präst, kan vi se att mycket av människans beteende inte alls är särskilt logiskt eller rationellt, utan snarare likt klipska apor applicerar logik på fördomar för att berättiga primitiva impulser.

Vad som verkar som en ”logisk” diskussion är i själva verket väldigt primitiv, och påminner inte sällan om en grupp apor som bröstar upp sig, smyckar ut sig med glänsande stenar för att dygdesignalera, fixa partners och försäkra sig om de bästa grenarna på fruktträdet. Om människan är en fallen ängel, så är apan en fallen människa. Det sägs att apor i fångenskap onanerar tvångsmässigt, vilket kan förklara den moderna demokratins porrepidemi. Vi är demokratiska härmapor som är fångade av våra dåliga antaganden om människans fundamentala natur.

Detta förklarar mänskligt beteende bättre än någon annan modell. Vi är fallna halvprimater och halvgudar med en plats i den sociala gruppen; vi är måna om att försvara denna plats så att vi inte tappar mark, och som bonus vill vi resa oss till en högre rang, med baktanken att konkurrera ut andra apor och bli herren på täppan. Frågan är om vi kan göra detta med elegans, eller som lömska tyranner. Egalitarism, individualism och demokrati uppmuntrar det sistnämnda.

Kulturmarxisterna har dock lärt oss en märklig människosyn. Även fast de erkänner att de är apornas ättlingar tror de framför allt att vi är datorer. De för ideologiskt krig mot naturen och är inbillade i förnuftet, vilket innebär att de varken har förmåga att se människans animaliska eller andliga väsen. Om de helt hade gått upp i släktesprocessen hade de åtminstone haft lugnet hos ett djur, men de är hyperaktiva, arga, multitaskande ego-humanister som lever i en virtuell önskevärld. Ibland måste vi vara apor, men de låter oss varken få utlopp för får lekfulla, våldsamma och territoriella apnatur, samtidigt som de förnekar själen. De är bokstavligen fast i ingenmansland, och tjänar någon eller något annat. Likt lömska apor försöker de dölja något så att egot kan avancera.

Enligt traditionell visdom bör vi lita mer på vår animaliska sida än vårt förnuft, och syntetisera den med vår ande. Vi är Guds barn och familj, samtidigt som vi är primater som föredrar de sina. När man följer naturens ordning behöver man inte krångla till det. Precis som apor, är människor beroende av sin familj (i förlängningen ras). I en sansad politisk filosofi borde därför familjen vara suverän – inte individen. Familjen är en balans av horisontell och vertikal makt som förlitar sig på ojämlika bidrag mot ett delat mål, istället för jämlika bidrag mot ett externt mål, som blir fallet i kontrollbaserade system.

Många defekter i vårt samhälle som beskylls på kapitalism är i själva verket aspekter av den byråkratiska pyramidstrukturen. Utan social ordning (där varje person har en hierarkisk rank och en horisontell specialisering) blir konkurrens destruktivt. Om stabilitet finns först, begränsas tendensen för moralupplösning och sedefördärv.

En typisk pyramidbaserad eller endast vertikal struktur förlitar sig på att människor är utbytbara klossar, varav somliga reser sig genom att försöka vara ”fläckfria”, vilket resulterar i att varje person konkurrerar mot alla andra för samma förmåner. Detta uppmuntrar lömskhet genom att tvinga folk in i ett defensivt sinnelag, varpå de exploaterar organisationen för sina egna syften, vilket tar sig i uttryck i att tvehågsna element blir befordrade eftersom de ”håller igång systemet” istället för att försöka uppnå organisationens mål.

Om ett folks uppmärksamhet förflyttas från andliga spörsmål till materiella erövringar – alltså vad som än fungerar som medel för att avancera mänsklig samvaro till människans kroppsliga behov och bekvämlighet – kommer livets hela riktning att ändras gradvis. Medlen blir till målet. Civilisationen är kvantitativ istället för kvalitativ.

Som konsekvens blir vi helt materialistiska, eftersom det inte finns något annat att tro på än vår egen vällust, medan all översinnlig hopp och tro vi har kommer tyna bort när vi ser den banala fulheten breda ut sig runtomkring oss som en reflexion av vårt besudlade inre. Detta gör oss till smygfegisar som är rädda att riskera vår bekvämlighet för någon eller något förutom rent påtagliga resultat.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Filosofi, Psykologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s