Vad kan fotbollen berätta för oss om samhället?

Bildresultat för sverige vm 2018

Fotbollen är vår samtids största kulturyttring, och vår samtids kanske största samhällsfenomen. Många skulle säga att den är en sport endast i andra hand. I samband med världsmästerskapen visas inte sällan prov på samnationalism — landslagen speglas mot varandra, vilket stärker ländernas kollektiva självförståelse och identitet. Nationalism är bästa sättet att motverka rasism: låt alla kulturer stärka sin identitet och sin kultur, utan påtvingad ”integration” och amerikanisering. VM är intressant på så sätt att fotbollen reflekterar de olika ländernas genetiska och kulturella typer. Tekniska spanjorer, snabba afrikaner, svängiga brassar, disciplinerade tyskar, pragmatiska italienare osv. Sverige har ett mer spännande lag än på länge, och har möjlighet att lyfta upp svenska folkets moral och självkänsla.

Fotboll och politik går hand i hand. Inför fotbolls-VM 2014 skrev en av den amerikanska ”högerns” ideologer, Ann Coulter, en uppmärksammad krönika i vilken hon menade att fotbollen är en helt oamerikansk aktivitet då individuella insatser inte är någon avgörande faktor i sporten. Fotboll är ett spel som ”saknar utrymme för hjältar, förlorare och enskilt ansvarstagande”. Fotbollen är helt enkelt alltför kollektivistisk för att tillfredsställa hennes libertarianska hjärta.

Framför allt avvisar hon fotbollen som oamerikansk, då den representerar något utländskt främmande, i första hand europeiskt. Fotbollen, menar hon, undergräver allt som är amerikanskt och varje ökat intresse för sporten ska ses som tecken på Amerikas moraliska utarmning.

Detta uttalande borde räcka för att förstå varför den europeiska nya högern måste vara extremt skeptisk mot amerikaner. För visst har Ann Coulter rätt: Amerika och Europa är sannerligen två skilda historiska och kulturella väsen. Amerikaner kan inte förstå vad fotboll är för något, eftersom de i mångt och mycket är historielösa europeiska rövare i exil. Amerikanerna har sedan landets grundande varit mer intresserade av individualismens nöjen och småborgerliga trygghet än av att ha någon ödesgemenskap. Deras stat kan därför ses som den liberala, moderna, anti-traditionella och individualistiska statens urtyp; som en prototyp till de tragiska missöden vi idag genomlever i även i Europa.

Så vad är fotboll? Är fotboll tråkig ”socialism” – som Ann Coulter påstår? Kanske om man har lika kort uppmärksamhetsspann som en amerikan. Sann kollektivism innebär att helheten överstiger summan av sina ”delar” – och blir ett. Dikotomin mellan individ och kollektiv löses upp. En för alla, och alla för en. Detta är fotbollens adelsmärke, och vad som skiljer fotboll från individualistiska kälkborgarsporter som t.ex. golf och tennis. Åtminstone ända tills fotbollen blev en överkommersialiserad, amerikaniserad cirkus.

En journalist på SvD ger i en aktuell krönika svar på Ann Coulter, genom att påtala att fotboll minsann är en ”egalitär” vänstersport:

I Platons dialog ”Protagoras” berättas om de två gåvor Zeus givit människorna för att de ska kunna skapa sig ordnade samhällen. Den ena är aidos, den skam som förrädaren eller den flyende känner över att ha misslyckats på slagfältet. Den andra är dike: känslan av rättvisa och respekten för den andre. En civiliserad, rättvis och demokratisk samhällsordning ­bygger på att dessa båda gåvor, aidos och dike, sammansmälter till en fungerande enhet.

Den samhällsbyggnad vars livsluft och energiresurs ­utgörs av demokratin menar jag finns som modell i fotbollen. Möjligen kan det till och med vara så att detta ­intuitivt bidrar till dess popularitet också i mycket auktoritära samhällen, eftersom den kan utgöra ett utlopp för en naturlig egalitär impuls som jag trots flera bevis på motsatsen ändå vill tänka mig är en del av att vara männi­ska.

Därmed vill jag inte underskatta de förfärliga uttryck för brutal och destruktiv populism som kan komma till uttryck på läktarplats vid fotbollsarenor. Det är en populism som är en inneboende risk också i demokratiska samhällen, vilket vi under senare år sett otaliga bevis för.

Fotbollen är inte en krigsmetafor där huvudregeln är blind underkastelse och lydnad. Den är en allegori över ett samhälle där motstridiga mål och intressen ska samsas och tillsammans skapa en dynamisk helhet.

Någon har sagt att man inte ska förväxla politik med förkunnelse. Förkunnelse är att säga makten sanningen, politik är att ta makten för att skydda sanningen. Fotbollen måste agera utifrån den pragmatism som är nödvändig för det öppna samhället. Liksom det inom politiken finns en höger–vänster-skala finns denna även inom fotbollen.

”Högerfotbollen”, har den argentinske tränaren César Luis Menotti sagt, ”menar att livet är en kamp som kräver offer: Vi måste göra oss till stål och vinna till varje pris… lydnad och funktion, det är vad de med makt kräver av spelarna. Det skapar krymplingar, användbara idioter som följer systemet.”

Till det kan läggas ett uttalande från Pep Guardiola, ­tränare för bland annat Barcelona och Manchester City: ”Vi spelar vänsterfotboll, alla gör allt.”

Det samma gäller för konsten och det gäller för hur vi ser på det samhälle vi gemensamt vill bygga. Konsten kan inte stå med ett finger i luften och försöka springa ikapp de trender som gäller för stunden, lika lite som politiken kan låta sig styras av kvartalsrapporter eller tillfälliga ­mediala opinionsdrev.

Vi kan här bevittna skenfäktningen mellan den moderna ”högern” och ”vänstern” på bar gärning. Ingen av dem har tillräckligt djup människosyn för att förstå att de själva projicerar sina tillkortakommanden på varandras ideologier.

Kapitalism och kommunism är varandras kusiner. Den ena är individualism och den andra är kollektiviserad individualism. Båda är penningvälden med samma egalitära människosyn, men olika metoder. Liberalismen vill garantera politisk jämlikhet för ”individer”, men har inget emot olika utfall. Socialismen går ett steg längre och vill ha politisk, social och ekonomisk jämlikhet. Eftersom folk har blivit helt amerikaniserade i sitt sätt att tänka, är det få som förstår att båda är utväxter av den historiska vänstern.

Den citerade artikeln ovan är roande, eftersom den har fel i precis allt. Att citera Platon för att legitimera demokrati är som att citera Löfvén för att legitimera aristokrati. Skribenten förväxlar samarbete med egalitarism, för att därefter misskreditera ”populismen” på läktarna. Vad han säger är i själva verket att han vill ersätta maskulin europeisk läktarkultur och sång, med amerikaniserade popcorn- och iPhone-fans.

Fotboll är en idrott som historiskt haft starka inslag av lokalpatriotism, lojalitet mellan spelare och supportrar, och arbetarklasskultur. Framväxten av den moderna fotbollen innebär att de hängivna supportrarnas intressen skjuts åt sidan i jakten på profit, och att kopplingen mellan lokalsamhälle och lag utmanas på flera sätt. Den ”destruktiva populismen” på läktarna är reaktionen på detta.

Fotbollsförbunden lägger ned enorma resurser på att bekämpa rasism på läktarna, som förevändning för att domesticera läktarkulturen. Klubbar kan nu bli bötfällda för fel ramsor, och pyroteknik, sådant som hör fotbollen till, vilket istället skapat en amerikansk Disney-atmosfär på europeiska läktare.

Fotbollen är en enorm kraftkälla som kan påverka samhället i den ena eller andra riktningen. Historien visar att fotbollen både har startat och avslutat krig. Etniskt medveten läktarkultur är något man vill bekämpa till varje pris. Folkgemenskap bygger på gemensamma värderingar och fotboll attraherar stora kluster av män. Samhällsbärare. Dessa kan enas tillsammans i kritik riktad mot makten, och måste därför oskadliggöras.

SvD-journalistens skenmanöver är att attackera låtsashögern, för att på så sätt monopolisera den kollektiva, ”goda” fotbollen som en vänstersport. Han går sedan vidare till att dissociera fotbollen från att vara en krigsmetafor till en demokratisk ”sällskapslek”. I realiteten är fotbollen givetvis ett substitut för primitiv stambaserad krigföring, vilket gör den så populär, precis som alla andra lagsporter. Fotbollen har sina evolutionära rötter hos våra förfäders krigarkultur, där manliga gruppmedlemmar formade koalitioner för att försvaga eller förstöra lokala rivalstammar.

Journalisten avslutar sedan sin ”home run” med att påtala att fotboll inte bör vara en ”höger”-sport med ”underkastelse” och ”lydnad” – utan spegla vad för slags samhälle vi vill bygga.

Man kan undra hur ”högern” förknippas med ”underkastelse” och ”lydnad” – med tanke på socialismens facit under 1900-talet. I övrigt är det bara se hur fotbollen ser ut under demokratin för att spräcka hans utopiska illusioner. Fotbollen idag har, tack vare demokratisk vänsterliberalism, förvandlats till en enda stor distraherande såpopera, medan fotbollsförbunden i stort sett är korrupta och smusslande megabyråkratier.

Spelarna är ett gäng prinsessor som blir kränkta om de råkar bli tacklade, och bryr sig mer om sina frisyrer än laget. Samtidigt måste de hålla tillbaka sina känslor eftersom de får gult kort så fort de klagar på domaren. Lagkaptenerna är de som har störst ego och starkast varumärke. Domaren i sig har mist nästan all sin auktoritet och försöker istället ”facilitera” matchen genom regler, spray och teknologi som får sporten att förstelna, och påminner oss om fasorna med teknologisk instrumentalisering och rationalism. ”Domaren” har blivit en trafikpolis med en byråkratisk istället för en intuitivt dömande roll, och är inte längre planens ledare och centrala auktoritet.

Demokratins naturlag är att den har en fördummande effekt på varje mänskligt företag, eftersom den måste konsultera massan och anpassa sig efter den lägsta gemensamma nämnaren, så att ingen blir ”kränkt”.

Detta är den ”egalitära” fotbollens faktiska realitet.

I mina tonår var jag sannerligen en stor fotbollsentusiast, ända tills jag insåg att vad som en gång var en lagsport blivit infekterad av individualism och därför mist sin charm. Dagens fotboll tampas med paradoxen hur de ska inkorporera massiva egon till fotbollsspelare, och samtidigt spela fotboll. Konsekvensen blir att ”laget” istället börjar spela för individen, och förvandlar sporten till en show business. Känner ni igen mönstret från samhället i stort?

Vad som händer är att vi får en sport med filmstjärnor som låtsas spela fotboll för galleriet, ungefär som amerikansk wrestling. Fansen är där för att dyrka bilden av sina idoler, genom sina mobiler och kamerablixtar. I demokratin vill alla synas och vara filmstjärnor.

Med jämna mellanrum får vi en reality-check – som påminner oss om vad fotboll är för något. Island stoppade häromdagen Argentina och Lionel Messi i VM-gruppspelen, med en sann kollektivt uppoffrande insats, och ”chockade” världen. Det isländska landslaget består ju bara av arbetande halvproffs, så hur kan de vara möjligt att de mäter sig med Argentina? Svaret på den frågan är vad som gör fotboll till en så stundom beundrandsvärd sport – att kollektivet har förmåga att överstiga summan av sina delar.

Kanske kan Sverige äntligen göra samma sak, nu när vi slipper Zlatan Ibrahimovic, som tackade av sin landslagskarriär med följande ord:

– Det här handlar om rasism. Jag säger inte att det här är rasism, men det finns ”under cover”-rasism. Det existerar och jag är 100 procent säker på det. För jag är inte Andersson eller Svensson. Hade jag varit det hade de försvarat mig. Om jag så hade rånat en bank hade de försvarat mig. Jag lovar dig.

– Men de försvarar inte mig som de borde göra eftersom jag förmodligen är den bästa svenska spelaren i fotbollshistorien. Det jag gjort har ingen annan åstadkommit. Jag har elva guldbollar, det tidigare rekordet var två stycken. Det jag gjort för svensk fotboll har aldrig hänt.

I sin kritik mot svenska medier passar han på att dra fram rasistkortet. I ett sunt samhälle hade Zlatan Ibrahimovic skickats i exil, men som tur är slipper vi åtmonstone honom i landslaget. Kanske kan Sverige åtminone göra oss stolta med en laginsats. Zlatan symboliserar vilket kastrerat ”land” Sverige har blivit, och hur den liberala demokratin fått oss att dyrka narcissistiska dårar i brist på bättre vetande.

Även Sveriges förbundskapten blev misstänkt för rasism under en presskonferans, men att vänstern är presskonferens inför VM:

I veckan presenterade förbundskapten Janne Andersson vilka 23 spelare som kommer ingå i det svenska fotbollslandslaget inför VM i Ryssland.

Då man höll presskonferens för att presentera truppen befann sig bland annat en reporter från Sveriges radio på plats.

SR-reportern blev också den som fick ställa den första frågan, som handlade om det man påstod är bristen på mångfald i truppen.

Förbundskaptenen tar ut laget efter kompetens, och nu råkar laget vara etniskt homogent. PK-samhället är i själva verket besatt av rasism, och kastar ständigt ved i brasan. På 90-talet såg man i England på Amerika som landet av politisk korrekthet. T.o.m. komedier på vänstervrida BBC skämtade om rabiat feministisk PK kultur i USA (som nu hjärntvättat europeer) samtidigt som man med glimten i ögat var sarkastisk om homosexuella och invandrare. Med få undantag var det engelska samhället inte besatt av rasism.

Liksom allt dåligt kommer från Amerika, kom det mesta av den anti-rasistiska propagandan från Hollywood. På ett årtioende gick England från att vara mer hälsosamt än USA och andra delar av Europa som Holland och Sverige till att bli indokrinerade. Mer än något annat demonstrerar detta makten av styrande klassens media att dekonstruera hela länder inom ett kort tidsspann.

Fotboll har spelat en stor roll i allt detta, då den är nyckeln till den vita arbetarklassen, i.o.m. att för många av dem kretsar deras liv kring att koppla av från arbetet genom att gå på fotbollsmatcher.

Fotbollsklubbar med ståtlig tradition – varav många hade en stark identitet och en stark geografisk, klassmässig, religiös, etnisk och politisk särprägel, har idag tömts på sin substans och transmuterats till artificiella och multinationella bolag (”anpassade till den rådande ordningen”) framför näsan på den alltmer urholkade supporterbasen.

De nationella fotbollsförbunden är privata instanser, även om de tenderar att tilldelas generösa subsidier från sina respektive stater. Vad vi kallar ”landslag” är privata fotbollsklubbar ägda av privata korporationer vars främsta uppgift är att gå i vinst. Ändå så finns anledning att vara hoppfull för det svenska landslaget i årets VM.

År 1998 vann Frankrike VM. Laget hyllades för sin mångfald, och hur de representerade ett nytt Frankrike. Fotbollen påverkade politiken. Idag är det franska landslaget nästan helt afrikanskt, men vi ser hur det tyvärr har gått med landet.

Svenska landslaget, liksom Island, är som kontrast två nordiska och etniskt homogena lag. En VM-bragd hade varit precis vad det svenska folket behöver. Guld är kanske att hoppas på för mycket, men likväl är detta på många sätt Sveriges viktigaste VM någonsin.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Kultur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s