Scientismens återvändsgränder

Relaterad bild

Scientism innebär att vetenskapen blir en ism och interpenetrerar allmänhetens vardagliga medvetande. Scientisten idoliserar omedvetet vetenskapens verklighetsmodell, och hänvisar till vetenskapen som den enda källan till säker kunskap. Empirisk kunskapsinhämtning från sinnevärlden blir den enda giltiga måttstocken, och allt blir en fråga om att bekräfta eller falsifiera data från den påtagliga världen. Tekniska framsteg springer ifrån tidlös visdom och vetskap. För att förstå scientismen och dess ödesdigra konsekvenser måste vi sätta in den i en idéhistorisk kontext.

Scientismen går hand i hand med den modernistiska idén om framgång och fulländning. Likt varje ideologi upplever den sig som hotad av sin fiende, “vidskepligheten”. Enligt detta narrativ har en konflikt alltid existerat mellan förnuftet å ena sidan, och vidskepligheten å den andra. Naturen undersöks metodiskt under logikens regler och med rigorösa experimentella procedurer; förnuftet underkastar sig rent positiva kriterium och definierar verkligheten enligt en naturalistisk hypotes (alltså att det inte finns något som inte är naturen). Vidskeplighet uppkommer enligt det scientistiska narrativet genom rädsla för döden och naturens fenomen. Som konsekvens vill den bibehålla arkaiska sociala arrangemang och världsbilder. Religion, uppenbarelse och högt utvecklad teologi hamnar alltså i en scientistisk kontext under termen vidskeplighet.

I begynnelsen fanns ingen dikotomi mellan vetenskap och religion, ända tills denna klyvning uppstod under den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet. På medeltiden sågs naturen och universum som levande och fyllt av medvetande, vilket var orsaken till religion. Den vetenskapliga revolutionen var en revolution just eftersom den satte sig på tvären mot den tidigare världsbilden. Allt eftersom människan utvecklade teknologi och mer komplexa maskiner som kunde delas upp i fler och fler delar, projicerades en mekanistisk rationalitet på världen som sådan. Den tidigare intuitiva och spontana relationen med verktygen och naturen fick ge vika för en instrumentaliserad och objektifierad värld. Detta gav upphov till den mekanistiska naturteorin – dvs att naturen består av omedveten materia och fungerar likt ett urverk enligt mekaniska och matematiska lagar. Solen förvandlades från ett medvetet livgivande väsen till en gigantisk hydrogenbomb.

Detta var i sig en mutation av den kristna världssynen, med världen som en objektiv och rationellt ordnad manifestation av Gud. Den franske filosofen Rene Descartes gjorde den berömda klyvningen mellan medvetande och materia, som skulle komma att få vittomfattande konsekvenser. Han postulerade att gudar och änglar tillhör endast den immateriella sfären, vilket lämnade naturen naken och ”föräldralös”. Vetenskapsmännen kunde nu skilja på sin tro och på sin vetenskap. Naturen blev en avförtrollad terräng som tillhörde människans förnuft. Descartes upphöjde det mänskliga förnuftet som en självrådande substans som var förmögen att ordna den mekaniska världen enligt rationella principer. Det cartesianska paradigmet hade åstadkommit en objektifierad karta över verkligheten som hölls fast i ett tredimensionellt spatiellt grepp, där människan var en subjektiv punkt i ett mätbart, homogent och objektivt rum. Människan var nu ett subjektivt ”jag” i sitt eget huvud som bestod av ett ousträckt medvetande, medan världen bestod av utsträckt och omedveten materia (likt en kameralins som tittar ”ut” i världen). En permanent klyvning hade åstadkommits mellan subjekt och objekt, vilket gjorde världen till ett opersonligt fält som blev rationellt analyserbar i minsta detalj. Människan blev distansierad från världen och förfrämligad inför den. Hon ville nu kontrollera och klyva tingen på bekostnad av helheten.

Faran med detta förtingligande av världen låg i att man objektifierade och förtingligade relationen även till andra människor, där individen förvandlades till ett opersonligt subjekt bland ett abstrakt ”vi”. Den liberala individualismen uppkom i samband med att materien hade reducerats till att bestå av separerade och fristående ”ting”.

Eftersom världen nu var avklädd och synliggjord för förnuftet kunde den frigjorda västerlänningen vifta bort förlegade ”vidskepelser” i en handvändning. Det objektiva förnuftets framfart skulle segra över det förflutnas rost och okunnighet. De kristna reformisterna var starkt präglade av denna upplysningstro. Religion kom att bli en fråga om tro och sinnlighet, i motsats till andlighet, inre transformation och personlig insikt. Eftersom medvetandet inte längre var utsträckt i världen, försvann Gud in i metafysiken och blev subjektivitetens abstrakta idol. Denna Gud kunde endast återkallas via den uppenbarade texten, men fanns inte kvar i den ”förtappade” naturen. Kyrkan och världen fick inte längre präglas av Herrens storslagenhet, som inte ”fick plats” i den fyrsidiga och mekaniska tillvaron. De formellt religiösa hade således omedvetet internaliserat det vetenskapsmaterialistiska tänkandet.

Efter Descartes kom de brittiska empirikerna, som accepterade Descartes distinktion mellan kropp och sinne, men slog fast att kroppen var det primära, och att sinnet var en sekundär och subjektiv kvalitet som därmed var icke-existent. Kunskap kan endast fås genom våra sinnen. John Locke hävdade att endast sådant som är fysiskt och mätbart existerar. Galileo argumenterade för att primära kvaliteter: fasthet, rörelse, form, utsträckning och nummer var verkligt verkliga – som objektens objektiva egenskaper och att sekundära kvaliteter; färg, sikte, ljud, smak och beröring inte existerade per sé. Dessa var sinnesorganens konstprodukter som inte egentligen har något att göra med objekten som förnimmas. De är blott vad våra hjärnor ”gör” när vi konfronteras med sensorisk stimulans och primära kvaliteter.

På 1800-talet uppstod en slags andlig renässans och romanticism som ville bryta med ”den tudelade verkligheten”. Den ena skolan var idealisterna, vilka hävdade att världen endast består av ande, och att materia är ett slags ”kondenserad” ande. Den motsatta reaktionen var materialismen, som ville göra slut på andligheten en gång för alla, och sade att materia är det enda som existerar. På 1900-talet fick den vetenskapliga synen rejält momentum och utökade sitt verkningsområde, understödd av en progressiv politik som, när den väl fick makten, aktivt och rättmätigt validerade och propagerade den positiva eller naturalistiska uppfattningen. Detta fick som konsekvens att medvetandet endast sågs som en biprodukt av hjärnans aktivitet, vilket skulle bli scientismens seger över 1900-talet. Religion var nu någonting helt privat, medan kyrkan blev en kastrerad och demokratiserad show business.

Scientismens ödesdigra konsekvenser blir idag allt tydligare. Vetenskap har och kan inte producera moralisk ordning. Den moraliska ordningen har en historiskt religiös och uppenbarad, inte logisk eller empirisk, härkomst. Bibelns realism har varnat oss för science-fiction i tusentals år. Jesus var ingen logiker – han talade i metaforer och påstod sig artikulera en gudomligt påbjuden moral. Jesus deklaration att människor bör älska varandra har ingen logisk eller empirisk status men har givit upphov till mycket av vad som är ärbart med västerlandet.

Att exkludera uppenbarelse bara för att det inte kan reduceras till något rationellt är att exkludera den troliga källan till västerlandets anständighet. Termen vidskeplighet har en opålitlig funktion i ett scientistiskt narrativ. Politiska regimer som har agerat under scientistisk rekommendation att förgöra ”vidskeplighet” (dvs religion) har inte varit anmärkningsvärt anständiga eller befriande. Tvärtom har de varit särdeles mordiska – så som de franska revolutionärerna 1789 samt de marxistiska och nationalsocialistiska regimerna under 1900-talet.

Scientismen stänger in sig i sina egna premisser, och avfärdar sådant som inte hör världen till som skrock. Den tar en närbild av naturen och stirrar sig blind på kameravinkeln och det förstelnade fotografiet. Det finns inga axiom som kan innefatta verklighetens alla aspekter. Scientismens förfaringssätt trivialiserar människans psykiska och andliga dimension, och reducerar henne till en biologisk maskin. Kvalitativa hänsyn får ge vika för materialismens mängdvälde, där allt som räknas är det som kan vägas och mätas.

Den klassiska materialismen tycks vara inkonsekvent eftersom medvetande inte borde uppstå ur icke-medvetande. Kvantfysiken är på kant med den stabila och skenbart förnuftiga naturen, och pekar på att verklighetens fundamentala natur utgörs av en svallande energi. Materien är således enligt denna teori likt buddhismen en böljande process, snarare än en ansamling kontinuerliga partiklar.

Descartes säkerhet hade inneburit själens död. En fullbordad psykologi hade gjort var och en av oss förutsägbara och hade således bevisat att vi alla är regelstyrda manicker, eftersom bara det mekanistiska kan förutsägas. Inget mer hopp och inga fler mysterium. Inga problem att lösa. Den driftsäkkra maskinen hade eliminerat all romantik. Detta snarstuckna gripande efter visshet är missriktad och misskaraktäriserar realiteten på köpet. Det cartesiansk-moderna tvivlet har ersatt häpnaden.

Cartesianism avvisas med rätta eftersom det hade förstört det mänskliga livet genom att introducera ingenting mer än det vi vet. Att korrelera verkligheten med vad som är mätbart betyder att allt som gör livet värt att leva ses som overkligt.

Materialism är som att stänga in sig i en dykardräkt, dyka ned i vattnet, andas via syrgastuber och sedan missta dykardräkten för oss själva och vattnet som den enda realiteten. Detta är som att stänga in sig själv istället för att inse att det finns en högre verklighet ovanför ytan, och att man måste våga sticka upp huvudet. Endast på så sätt kan man komma i närkontakt med verkligheten. Vi måste sluta andas med gälarna och börja andas med lungorna. På samma sätt som luften är tunnare än vattnet, är anden lättare och mer transparant än den konsoliderade materien. Likt en fridykare som dyker djupare och djupare tills han drabbas av dykarsjuka, dök människan längre och längre in i den fysiska världen och drabbades av hybris.

Scientism visade sig vara babels torn i den bibliska myten, där människor för att bevisa hur intelligenta och mäktiga de är, konstruerar ett torn för att visa att vi också, är lika mäktiga som Gud.

Likt alla andra illusioner är även denna bubbla dömd att spräckas.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Filosofi, Historia och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Scientismens återvändsgränder

  1. Conny Lundberg skriver:

    Tack för en utmärkt artikel som sätter fingret på den s k ”grundbulten” till denna ytliga förklaring av universum och dess besjälade ursprung som enligt ”vetenskapen/scientismen” är den enda rätta sanningen.
    Utan denna enorma lögn hade man aldrig kunnat skapa det helvete på jorden som sedemera visat sig i all sin vederstygglighet.
    Men sanningen kan aldrig i längden förtigas ety ljuset skringrar lögnens skuggor. 🙂

    Liked by 1 person

  2. Ping: Scientismens återvändsgränder — Den nakne kejsaren – Life, Death and all between

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s