När fasaden kracklerar, vinner vi tillbaka Gud

BrokenGlass

Den moderna västerlänningen förkastar Gud som möjlighet och ideal. Religion ses som irrelevant – alternativt som en utsmyckning på demokratins fasad. Att lyda under något är det värsta vi vet. Gud ses som en förbrukad produkt eller avliden gammal farbror, och påminner folk om forna tiders tyranner som förvred världen i politiskt syfte och inte lät alla göra som de ville. Vi måste därför uppmuntra en ny, bättre syn på religion och Gud.

Frasen ”Gud är död” är modernitetens poetiska motto. En målande kontrast står att finna mellan en föregående tidsålder, då människor trodde på Gud och baserade sina liv och institutioner på honom, samt den nya tidseran som blev spirituellt steriliserad, varefter samhället gavs en ny och praktiskt taget diametralt motsatt orientering. Detta innebär att vi gick från en världsbild i vilken världen föreställdes likt en gjuten lerkruka med en upphovsmakare och inneboende lag, till en världsbild som behöll lagen för sig själv men struntade i upphovsmakaren. Konsekvensen blev att vi skiftade fokus från att fullborda skapelsen till att bryta sönder den och se vad som finns där i – likt ett barn som öppnar en present innan julafton.

Det allmänna förkunnandet av ”Guds död” innebar en reaktion mot den icke-värdsliga kristna världen vilken understryker asketism och den ”osynliga krigföringen” mot människans fallna natur och världen för att återförenas med Gud och himmelriket. Den nya filosofins uppfinnare deklarerade den kristna guden som död och ersatte honom med människan, vilket resulterade i otrogenhetens universella triumf. Gud fick inte plats i den demokratiska gemenskapen. I hans plats började man idolisera yttervärldens skepnad, vilket var som att titta ut genom ett fönster och förväxla glaset med utsikten. Detta skapade en skiljevägg mellan människan och det spirituella, liksom den värld hon var invävd i.

Idag är kyrkan blott en kastrerad statist i en pjäs som utgör samhället självt, med ett liturgiskt liv som påminner mest om en simulerad efterliknelse av en svunnen spiritualitet. Det skenbara syftet med dessa fenomen är att göra religionen mer ”riktig” för samtida människor, genom att anpassa kyrkan till ”kundkretsen”, vilket får helt motsatt effekt eftersom man slutar svara inför Gud.

Eftersom man inte kan skilja mellan kyrka och show business samt mellan Kristus och världen, avslöjar godhetsapostlarna att Gud är död i deras hjärtan, och att endast världslig upphetsning kan framkalla en reaktion i dem själva och deras postkristna utstyrsel. Resultatet blir att normalt folk lämnar kyrkan i drivor, eftersom samtiden förvandlar kristenheten till en inkörsport mot liberalismens återvändsgränder.

Detta förvandlar i sin tur våra samtida eminenta andliga sökare till bortkomna psykedeliska dårar som försöker droga sig till meningen med livet. Dessa är inte sena med att fråga dig om du ”tror på Gud”, ungefär på samma sätt som ifall man ”tror på demokrati”. En ordlek utan svar och en kuggfråga som skymmer sikten. Vad menar vi med Gud? Vem är det som tror? Vad menar vi med tro? Vem är det som frågar och varför?

Blind tro är motsatsen till tillit. Ju mindre man verkligen tror på något, desto mer hängiven och mån blir man om att hålla fast vid det. Det är ingen som ”tror” och ber för att solen ska gå upp i morgon, eftersom alla vet att den kommer att göra det. Att ”tro” på Gud är att reducera akten till en krystad förhoppning, och förvandlar det religiösa subjektet till en dogmatisk räknenisse som försöker förhandla sig till himmelen. Uppriktig gudshängivenhet handlar mer om att överlämna sig till något som man inte vet rationellt finns eller inte, och inte kan reduceras till sinnlig tro. Genom att sluta klamra sig fast vid Gud, uppenbarar sig detta primordiala väsen. Tro förvandlas istället till en vilja att bli den man är och liera sig med sanningen. Denna sortens andlighet transcenderar blind tro till att följa sitt kall, varefter det kvittar det om vi ”tror” eller ej, eftersom tron endast kan komma till uttryck i levernet och inte på pappret.

Gudfruktighet är en psykologi som vidgar våra spirituella artärer och låter anden besinna och befrukta vårt väsen. Det är motsatsen till tro. Ett vördnadsfullt förhållningssätt till varat och livet som i det forna skapade ett högtstående kulturliv, eftersom det tillät folk att bli förvissade och förtröstansfulla kreatörer i sitt eget livsverk, vilket fick kreativiteten att flöda. Eftersom Gud var ”urmakaren” blev civilisationen en avspegling av hans verk.

Ur ett reduktionistiskt – socialt och psykologiskt perspektiv – representerar Gud objektivitet och hierarki. Objektivitet existerar hos Gud, men inte i världen. För oss är allt subjektivt, men vissa har mer rätt än andra beroende på signalstyrka. Förklaringar av fenomen skapar ett intervall och distanserar subjekt från objekt. Livskvaliteten existerar inte i ett dualistiskt subjekt-objekt-förhållande. Kvalitet är en tredje entitet som ger upphov till subjekten och objekten. Ur gudomligt perspektiv är det yttersta målet med mänskligheten att medvetet förena subjektet med objektet och uppnå transcendens ur dualismens förbindelser. För att denna realisation ska ske måste vi i vårt fallna tillstånd först möta domedagen, eftersom vår syndfulla kollisionskurs måste komma till sin nödvändiga ände innan vi kan realisera oss i Anden.

Vi måste söka objektivitet för att rätta oss mot något, likt en radio som försöker få in rätt kanal. Detta något måste vara högre än människan, så att vi kan sträva bortom oss själva och förhindra att det uppstår personlighetskulter och hybris. Psykologiskt representerar Gud tillit till oss själva och livet, istället för att klamra oss fast vid våra begär och personligheter, och ryckas med i trender och grupptryck. Individen måste kunna vända sig till Gud och våga släppa taget, och därmed initiera den urladdningsprocess som är naturens lag och leder till förlösning. En vilja att anta Guds existens, och därmed dedikera livet till något meningsfullt.

Form är förgängligt, och därför är den uttalade och explicita religionen mindre viktig än själva gudsförhållandet. En ateist kan vara mer implicit gudfruktig än en kristen, eftersom Gud finns i de som uppfyller sitt kall – och bryr sig mindre om människans formulerade preferenser. Gud är kärlek och att vara ren i hjärtat är att bli ett med Gud oavsett vilken religion man tillhör i skallen. I världen uppstår allt och försvinner, förutom de beständiga ideal vi lyckas föra över till historien.

Religionen är ett hölje som ger yttre sammanhang, men Guds yttersta realitet är formlös och transcenderar alla inomvärdsliga religioner. Målet är inte att ”övertyga” världen om Jesus sanning, vilket är ett förlegat demokratiskt handikapp. Målet är att internalisera Jesus essens i världen, vilket transcenderar formen och gestalten Jesus. Ingenting som vi kan greppa är i närheten av Gud. Vi kan inte dra ned, endast upphöja oss. Sann spiritualitet är vördnad inför Gud, vilket inte är synonymt med att ”politiskt” böja sig fem gånger om dagen mot en ”osynlig monark” och upprepa paragrafer likt en grammofonskiva som hakat upp sig.

Vi är nere på jorden i spirituellt syfte och skall upp igen, eftersom livet är en vertikal hierarki och inte en horisontell kamp mot ”orättvisor”, vilket är som att rita en cirkel och möta sig själv på andra sidan.

Frihet i vår nuvarande era är idén att jämlikhet ska tillåta varje person att välja hur de ska agera utan hänsyn till social ordning, kultur, arv eller värderingar. Pluralism är idén att ingen kan ha mer rätt än någon annan eftersom alla är jämlika, och att religion är blott ett livsstilsval i demokratins konsumentvälde.

Den spirituella renässansen måste initieras från höger eftersom vi tror på en ordning högre än individen – en parallell av logisk, naturlig samt gudomlig ordning och hieraki. Det gudomliga och naturliga är två manifestationer av samma idé.

Till skillnad från vänstern har inte högern en paketlösning på allt, och tror inte på utopi. Vi gillar det som är gott, vackert och sant och siktar mot det, medan vi vet att vi aldrig helt kommer att uppnå det.

Konservativa litar inte på människan, vilket kristna beskriver som syndafallet. Människan föds imperfekt och måste förbättra sig i enlighet med Guds vilja. Moralisk karaktär är lika viktigt som intellektuell kraft. De flesta människor är inte särskilt ärliga och gör vad som är opportunistiskt för dem och hittar sedan på argument för att ge sken av att vad de håller på med är av godo.

För att bli helt konservativ och därmed gudfruktig måste en individ helt och hållet göra slut med all egalitarism. Det är inte bara fel utan ett massivt distraktionsmoment som leder oss iväg från frågor som vi borde lägga ned vår tid och energi på. Vänstern är ett fel i sig självt, och representerar synden eftersom den tror att människan föds god och börjar förhandla med synden.

Högern är realism och vänstern är individualism. En individualist tror att den individuella människan är alltings högsta mått, där allt annat — naturen, social ordning, logik, andlighet, gudar/Gud — måste tjäna individen som verktyg mot utopin som inte finns. Detta förnekar möjligheten med mening i livet, vilken finnes genom förbindelser på en högre nivå än individen.

Vänsterns logiska slutpunkt är ett rationellt inferno som försökte lista ut världen och slutade upp i hjärnhinneinflammation. Högerns väg är ständigt öppen eftersom den uppmuntrar oss att sluta klamra oss fast och lita på vår intuition som kan guida oss mot en bättre plats. Inte ”höger” i ideologisk mening, utan som en inställning till livet självt.

Just nu lever vi en sociala bubbla, där folk runt omkring oss säger vad de vill att vi ska tro ska vara sant, vilket smittar av sig på media, politik och forskning. Det är en kombination av kälborgerlig konsumerism och behovet för varje person att inkluderas som lika viktiga som får oss att sväva iväg från realiteten. Som resultat anpassar vi oss till att leva i en värld av signaler, där folk signalerar sina preferenser genom yttre attribut för att imponera på gruppen. Tjusningen med demokrati är att den som kritiserar makten blir alienerad från befolkningen, vilket betyder att folket är en oorganiserad massa som käbblar inombords men aldrig förmår revoltera mot olämpliga makthavare.

Men under den världen, eller utanför den, finns en annan värld, där vi ser verklighetens struktur i sig själv. Demokrater vill inte höra om detta, eftersom det hade avbrytit deras kollisionskurs som består av idén att den mänskliga individen är samhällets största enhet. De vill inte ställas till svars inför sanning, logik, tradition, arv, intuition eller gudom, eftersom det är ”roligare” att leva i apornas planet.

Att blicka in i strukturen kräver mer kontemplation och involverar frågan om vårt syfte, vilket implicerar att mäta våra handlingar i termer av vår kallelse istället för våra metoder. Detta kräver i sin tur att vi söker vår intuition för att ta reda på vad som faktiskt innebär ett gott liv för oss och våra medmänniskor.

När vi inser detta förstår vi den verkliga anledningen varför vår samtid inte gillar idén om Gud. Om våra ungdomar uppmuntras till att utveckla en personlig relation med en himmelsk Fader kommer de kanske inte vilja konsumera nästa superhjältefilm eller hänga med i trender. Om de börjar tro på Gud, kanske de – ”Gud förbjude!” – börjar ifrågasätta demokratins upphovsrätt på deras sinnen!

Det är enkelt att sväva på ytan och göra oss själva till mål samtidigt som vi möblerar om naturen i demokratins avbild. När vi gör det, fördömer vi oss själva till trivialitet och meningslöshet.

 

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Psykologi, Religion. Bokmärk permalänken.

En kommentar till När fasaden kracklerar, vinner vi tillbaka Gud

  1. Ping: När fasaden kracklerar, vinner vi tillbaka Gud — Den nakne kejsaren – Life, Death and all between

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s