Det socialiserade blindstyret

zombie_road_signs_02

I människans värld existerar två lager: det externa lagret, inom vilken vi käbblar och utbyter information, och ett underliggande lager, där faktiska orsakssamband gör sig gällande. Hur kan vi urskilja vad som presenteras för oss på bioduken från vad som sker bakom kulisserna?

Den grekiska filosofen Platon förklarar detta via en grottmetafor, där människor misstar sina skuggor som kastas på grottväggen för den bakomliggande verkligheten. Det är vår tendens att missta effekter för orsaker i sig själva, som överskuggar det underliggande mönstret till förmån för sinnlig blindgång.

Vi kan bara förstå den underliggande strukturen genom att uppfatta världen bortom den del av oss som medvetet rationaliserar och använder språket. Mönster måste utrönas på en mer hårfin nivå än uppdiktade symboler, vilket kräver att vi blickar in i våra inre jag där vår intuition vistas. Genom att eliminera alla rationella tankar öppnas porten till den intuitiva förståelsen.

När vi gör detta framträder mindre smickrande sanningar om människans psykologi och den fasad hon målat upp som modernt samhällsideal.

Social demokrati, eller socialdemokrati™ , förvandlar sina medborgare till socialfall. När civilisationen börjar socialisera ändrar den fokus från hur den fungerar till hur den ser ut, vilket gör att vi mister sikten – likt en dåre som talar i telefon och kör samtidigt. Den riktiga verkligheten övermannas av en socialiserad skenvärld som nu dominerar scenen. Detta gör att vi börjar förtrycka vår inre intuition till förmån för den sociala impulsen. För att affirmera denna spegelsjuka börjar civilisationen sminka sig själv och importerar folk från när och fjärran för att skapa en kosmetisk illusion av uppmålad samhörighet. I själva verket likar det mer ett zoo, med många olika arter som ”samexisterar” eftersom de blir mutade med lägenheter, rättigheter och underhållning, men i själva verket inte har något gemensamt. Detta är varför vänstern papegojaktigt måste upprepa mantran om antirasism och mångkultur, eftersom den egentligen inte tror på vad den säger utan försöker manipulera sakernas tillstånd.

Ett tydligt symptom på att katten är borta och råttorna dansar på bordet är att samhället blir en kacklande hönsgård. Folk förvandlas till ”social justice warriors” eftersom kollektivet låter alla individer bli ”prinsessan på ärten” genom att sakta men säkert konsumera sig själv. Den här typen av dödsryckningar sker bara i civilisationens slutskede, och kan liknas vid en hjärndöd patient som hålls vid ”liv” via respirator. De som försvarar social demokrati måste därför inbilla sig att patienten är vid liv, och rationalisera den energikrävande respiratorn som en nödvändig metod för att legitimera den konstgjorda andningen – alltmedan samhället förvandlas till ett vårdhem.

Detta utilitära beteende består liksom socialt #metoo beteende av ett ”utifrån och in”-tänk. Istället för att konsultera vår intuition och lära känna oss själva så att vi via uteslutningsmetoden kan veta vad som är riktigt utanför oss, stirrar vi oss blinda på våra ”externa jag” i relation till gruppen. Vi fastnar i ett permanent fågelperspektiv och tänker på hur vi framstår rent facebookmässigt. Denna typ av socialt neurotisk självdistans gör att vi hoppar ut ur oss själva och drabbas av skrämselhicka medan vi mister vår autenticitet. Detta sker eftersom vi blir alienerade individualister som lever i en anonym, konstgjord storstad där det sociala spelet – att framstå som något – blir viktigare än att bli den man är.

För att berättiga sin individualism, försöker vissa understryka sin individualitet genom att vara extra ”annorlunda” eller ”unika”. Detta sker helt på den ytliga nivån eftersom det görs för gruppen så att gruppen försvarar individen, inte från någon djup inre, intuitiv övertygelse.

Som resultat ser vi en ökande fetischism av extern utklädsel som består av kolliderande och motsägelsefulla element i ett försök att hitta en unik ”look” varigenom individen kan signalera att ”hen” höjt sig över massan.

Denna proletariatets upplösning av samhällsordningen är emellertid dömd att kollapsa över tid eftersom när alla är ”icke-konformistiska” blir icke-konformitet den nya konformiteten.

När vi inser att moderniteten är konformitet kan vi separera ytan från strukturen. Konformitet stöttar massan, vilken i sin tur stöttar medlemmarnas individualitet men kedjar fast dem i ett ömsesidigt beroendeförhållande vilket får individen att bli externaliserad, eller agera för andras bekräftelse för att mottaga sitt sociala diplom.

Vänstern var baserad i löftet att den traditionella auktoritära ordningen skulle ersättas med ett system som byggdes runt individen. Ett toppstyrt system för att pådyvla individualitet, vilket var en självmotsägelse som fick oss att drunkna i formaliteter samtidigt som vi blev alienerade.

Om vi verkligen vill ha ett liv som tjänar oss och byggs runt och från individen, är implikationen en grov mildring av externa tvångströjor som ekonomi, politik, regler och andra systemkomponenter. Istället för att administreras likt en vårdcentral blir livet småskaligt och baserat på familjen, med en välfärd som garanteras av ett aktivt civilsamhälle.

Detta är mer naturligt, eftersom människan är biologiskt anpassad till att leva i små personliga grupper och i lokala territorium. I ett sådant samhälle känner alla varandra men respekterar det privata, till skillnad från dagens förslutna samhälle där alla är anonyma i det offentliga men blottade i det privata. Detta eftersom vi blev så ensamma att personlig integritet fick ge vika för Facebook som tog över våra liv och våra hem. Det moderna samhället objektifierade inte bara världen, utan som resultat även människan, som blev ett anonymt och opersonligt subjekt bland andra jämlikar.

Socialiserad demokrati ger oss individualism och rånar oss på individualitet. Att vara en demokrat är därför en förskönad omskrivning av en individ som går i flock även när kompassen är trasig – och likt en edsvuren tjurskalle insisterar på samma kollisionskurs.

Medan demokrati ser bra ut och får folk att idealisera pacifism och rättigheter, är det i själva verket en dödsfälla som försvaras av en barbarisk interaktion som maskeras genom ett dårskapens kollektivavtal. Detta betyder att folk vill känna sig trygga genom sociala försäkringar, men långsiktigt tar kål på sig själv, på samma sätt som en kedjerökare lyfts upp genom kortsiktiga nikotinkickar men brinner upp på insidan.

Folk undrar hur vänsterradikalerna tog över samhället. Detta är hur – genom förskönad social barbarism som spelar på folks begär, tills dess att all offentlig makt utgick från Facebook och toppmoderna feminister ersatte naturliga ledare.

Denna parallella process av strukturellt sönderfall och social kosmetika får demokratin att se fredlig ut. Tills vi vinner tillbaka vårt öde som individer och folk kommer vi aldrig bli stabila, hur ivrigt vi än försöker fly vår natur.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Psykologi, Samhälle. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det socialiserade blindstyret

  1. Conny Lundberg skriver:

    Denna eminenta text är verkligen riktigt ”elak” 😉 och beskriver sanningen under alla de
    glittriga pajaskostymerna som kallas godhet och att ”öppna hjärtat”. Kudos för denna analys!

    Liked by 2 people

  2. Ping: Det socialiserade blindstyret — Den nakne kejsaren – Life, Death and all between

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s