Att operera en ideologisk tumör

dispose-of-trash-properly-sign-s-8682

Liberalismen har urartat i kollektiv neuros och det moderna sinnet är på många sätt avskilt från realiteten som sådan – och som motiv. Hjärnan bekräftar frenetiskt sina egna hypoteser eftersom den inte förmår jämföra dem med verkligheten och därmed avväga hur rimliga de är som lösningar. Som resultat ses idéer som motsäger social konsensus inte som alternativ utan som en aggressiv handling, varefter bärarna av detta moderna sinnelag (virus?) reagerar i försvarssyfte.

Av denna anledning har tänkare som söker fly det moderna vansinnet uppfunnit en ny hypotes: det är vår världsbild som är den felande länken, inte våra metoder. De flesta system fram till nu har försökt reglera metod genom att ändra ekonomiska eller politiska system, samt centralstyra civilisationen och ”städa upp” kulturen. Medan dessa ansträngningar har modifierat några egenskaper i vårt samhälle, har de inte lyckats förändra människan i sig utan enbart manipulera henne, medan den grundläggande negativa trenden förblir konsekvent. Under ytan ökar trycket, medan civilisationen försöker plåstra om sig själv tills det spricker på flera håll samtidigt och skeppet sjunker. Politik, ekonomi eller militär makt kan inte rädda oss. Vi måste tänka om vår psykologi och moral.

De som vill sätta hårt mot hårt och har bråttom vänder sig till nazismen, men detta kan endast leda till frontalkrock. Att reagera mot judar, invandrare och att snöa in sig på raspolitisk metod hjälper föga om man inte adresserar problemets rot. Nazismen var en engångsgrill. Det är inget fel att stå upp för sitt folk, men det är ynkligt att vilja omfamna allt som ser ”vitt” ut och skyffla samman det i omformaterad pseudoNazism. Detta är vansinne, och när det blandas med högmod och hat mot andra grupper så är det bäst att fly fältet och titta mot mer realistiska alternativ.

Majoriteten av alla människor, och inte minst den ”vita rasen”, kan lika gärna skickas till gulag eller likvideras eftersom de har för stort ekologiskt fotavtryck och inte bryr sig om något annat än plånboken eller nästa avsnitt av Vikings.

Långsiktigt finns ett hot mot vita, men folk dör inte ”ut” i första taget och rasistisk alarmism är en förhastad strategi i en värld som de facto är globaliserad, och som dessutom är hälsovådlig för alla människor. Det finns inget självändamål i att rädda rasen om det inte sker från empati till människan, naturen och kärlek till livet i sig självt. Inte kärlek i form av ”pacifism”, utan en vilja till kvalitativ förbättring.

Vi kan dock inte lita på att någon regering eller centraliserad byråkrati kommer lösa problemen, så det är helt enkelt mer pragmatiskt med lokalisering (nationalism) där grupper kan exkludera vem de vill, utan att någon viktigpetter till byråkrat kommer och ber en att fylla i papper. Diskriminering är en del av livet, och borde uppmuntras. Varje person hör inte hemma på varje plats.

Men inga nazistiska paketlösningar, tack. Att bli reaktiv och föra upproriska korståg är kontraproduktivt. Det är meningslöst att sensationslystet rapportera om ökad brottsstatistik eller muslimska hot, vilket är massmedias sätt att skrämma livet ur sina medborgare så att byråkratin kan legitimera mera övervakning och centralisering. Allt du säger kommer användas emot dig, och vad räknas som ett brott i ariska kulturer gör kanske inte det i semitiska eller negroida kulturer. Låt dem ha sin kultur så kan vi ha våran.

Ras borde ses som en möjlighet mer än något som kristalliseras med kategoriska skillnader som teoretiskt nedgraderar vissa och upphöjer andra medan entusiastiska Stormfront-medlemmar slår sig för bröstet på andras bekostnad i mammas källare. Alltså en valmöjlighet för ett folk/individer att forma sin egen framtid, genom den fria associationsrätten. Ett slags genetiskt folk som jobbar mot ett gemensamt syfte, där rasen är den ärftliga tendensen att jobba mot just detta syfte. Ett folk som reproducerar med ett selektivt tryck som är i enighet med dess vilja, och förvandlas till en sådan ras.

Fashionabla rasmaterialister förstår dessutom inte kast; de tror på samhällen utan distinktion. De tror inte på Jarlar, Karlar och Trälar. Alla egalitära doktriner är vansinne, eftersom ingenting i naturen är jämlikt. Till och med Hitlers kastlösa samhälle är megalomanisk byråkrati – och det är inte konstigt att landets aristokrater och monarker satte sig emot honom. Nynazister är gnälliga och omogna fegisar som vill att alla ”vita” ska vara jämlika och accepteras bara för att de existerar och känner sig utrotningshotade. Varför inte bara låsa in sig på ett zoo?

Istället för att fastna i en rasistisk diskurs, vilket är precis vad etablissemanget vill, så är det bättre att ta den där genvägen ingen känner till. Västerlänningar är drabbade av en cancerogen idé som äter upp deras sinnen, och denna ideologiska sjukdom är det verkliga problemet – inte ras, ekonomi eller kulturkrig. Problemet är av psykisk, spirituell art, och vi måste närma oss problemet mer som en doktor än som en politiker.

Vårt mål är att operera bort en idébaserad tumör. När man ser på problemet genom denna metafor, istället för genom den konventionella politiska idén att ”bekämpa” det andra ”laget” – så är halva jobbet gjort. Detta är ingen fråga om att bekämpa någon, utan att bota patienten och få henne på fötter.

Den moderna erans skapelsemyt är Guds, kungarnas och hierarkiernas död. Dessa har ersatts med många småpåvar som insisterar på sin egen autonomi, frihet och att inte störas av någon överordnad ”patriarkjävel” eller förlegad präst.

Människor är inte intresserade av verkligheten. De är intresserade av den sociala inbillningen inom vilken fasaden är viktigare än effekterna, sken mer än substans, och huruvida folk gillar något mer än huruvida det är bra för oss som helhet – dvs det organiska samarbete som brukar kallas för civilisation.

Demokrati är irrelevant, eftersom vad folk tycker är irrelevant. Vad som är relevant är vad som är rätt. Demokrati – och alla andra system baserade på på konsensus – är dömda att misslyckas, inte pga systemet, utan pga den mänskliga faktorn. De är permanent trasiga som ideal pga människors natur att som sociala djur tendera att belöna kompromiss istället för resultat. Som max kan demokrati fungera i en trappuppgång, och liberalism har visat sig vara lika totalitär som alla andra ”ismer”, med skillnaden att vi inte vet vem som egentligen ”kör”.

Våra verkliga fiender är alltså våra idéer, som finns i vårat huvud. När vi jobbar oss igenom kaoset i våra sinnen kan vi se livet som det är och sluta existera i den sociala världen där vad folk tycker och hur saker och ting ser ut spelar mer roll än vad som är korrekt. När vi omgrupperar och försöker ta tillbaka framtiden från denna tumör, bör vi tänka på vad vi slåss för, inte vem vi slåss emot.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Nås via mail.
Det här inlägget postades i Etik, Filosofi, Psykologi och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s