Demokratins sociala konsekvenser

classicaltrainingmain-cred-jessebalgley.jpg.644x432_q100

När vi växer upp lär vi oss tidlös visdom: lita inte på främlingar, håll dig borta från dårar, lägg inte näsan i blöt, var dig själv, välj inte dina vänner efter popularitet och fall inte för grupptryck.. Men stöd för all del demokrati! – ”det moraliskt överlägsna grupptrycket” där individualister delar upp sig i ”lag” och låtsas vara ”ett folk” med kollektiv visdom (i själva verket jämlika individualister med varsin trasig kompass som leder åt olika håll och drar samhällskroppen ur led).

Demokrater vill både ha kakan och äta den. Deras definitiva moraliska imperativ är det absoluta fria valet, som ger dem möjlighet att ”klättra på varandra” och kanske sluta upp som som rika försäljare, fotbollsproffs eller Hollywood-skådisar. Vem vet? Vad som helst för att slippa ”könsnormativt” och vuxet arbete som hantverkare och husmorska!

En gång i tiden fanns kulturella aktiviteter, religiösa center och konst som var kulturspecifik. Människor kunde njuta av avskildhet samtidigt som de kände tillhörighet och kunde träffa likasinnade. Kastväsendet accelererade detta genom att sätta dem i en social grupp av folk med liknande förmågor och attityder. Idag befinner vi oss i en levande mardröm där PK-fällor förhindrar oss ifrån att kommunicera. Svenskar kan vara världens mest psykiskt förtrycka folk, men sådant räknas ju inte eftersom det inte fångas upp i ”statistiken”. Mänskliga rättigheter innefattar ju rätten för afrikaner att äta sig feta på Mc Donalds.

Demokraten kan endast känna sig värdefull baserat på vad hen roffar åt sig med tidens gång – alltså hur mycket hen stärker sitt personliga varumärke med pengar, varor, identiteter och kompisar. I sig själv är hen bara ett tomt ark, och blundar därför inför sin egen mänskliga natur, vilken måste kompenseras med ständigt uppdaterad programvara för att känna tillfällig mening. Hen är ju bara en fysisk kropp, och försummar sitt själsliv. Likt en hund vill hen bli dresserad och underhållen. Inställningen till andlighet går inte djupare än att framkalla extas med psykedeliska droger, och därmed trivialisera och förtingliga det heliga – genom att dra ned det gudomliga på individnivå – och ”upptäcka” kosmos genom sensuell berusning (och varför inte lite sex efter det).

Demokrati belönar dig om du följer reglerna, men förringar vad som händer i ditt inre – eftersom den endast behöver det yttre skalet av människan (likt en tjuvjägare som snor pälsen men dödar själva djuret).

Först tvingar staten dig att gå i skolan, vilket gör att du lär dig saker om yttre fenomen samtidigt som din själ sugs ut genom bakdörren och ditt inre marineras och grillas tills du förvandlas till en neurotisk Coca-cola-fantast. Efter detta fattar du inget om dig själv, men är bra på att rabbla upp fakta och mantran. Demokratin lär dig att tänka saker, men trivialiserar själva tänkandet medan du förvandlas till en sexuell dåre med orena intentioner och ett besudlat själsliv, utan att du förstår vad som håller på att ske. Hurra för mänskliga rättigheter! Nu är du färdigkokt och har tappat all självständighet och emotionell självförståelse. Nu är du inte längre självmedveten – utan slussad in i en antirealitet där du drivs av omedvetna impulser medan du tror att du navigerar själv.

Som en ”kropp” är du en unik yttring av livet, men demokratin gör att få låter sin naturliga inkarnation komma till uttryck, eftersom vi konstant försöker kopiera vad andra gör. Skolan förvärrar detta och får oss att göra saker vi inte är intresserade av. Vi slutar upp med att studera sådant som alla andra studerar, jobba med sådant som inte intresserar oss eftersom vi försöker ”bli” något.

Denna zombifiering och auktion av det sociala livet, där den som charmar flest kammar hem vinsten, stöper om kulturen och politiken till en marknadsförd teater där politiker förvandlas till papegojor som upprepar samma slogans och mantra tvärs över nationsgränserna – eftersom karriären hänger på att säga det som de flesta vill höra. Allting blir ett spel för galleriet, verkligt ledarskap försvinner och drunknar i massans kakofoni och individens megalomani. Allt som kunde kallas för lagsport och samarbete, får ge vika för individuell uppblåsthet.

Allt som är unikt och vackert ersätts med ett uniformt draperi av torkade floskler. Bakom kulisserna skrattar de verkliga klåparna ända vägen till banken, i takt med att några blir rika och resten blir kaffenarkomaner som jobbar till de stupar.

Välfärdsstaten och konsumtionssamhället driver processen. Kommunism/socialism har samma mål som kapitalism. Genom tron på konsumentens företräde, är dessa ekonomier baserade på att maximera mänskliga begär som tillgodoses genom exploateringen av ändliga resurser, eftersom tillväxt blivit heligt i sig självt.

Människorna som blir aktiva personligheter – alltså de som är bäst på att blåsa upp sin fernissa – är de som får makten och pengarna, och som gör att de kan köpa sig ut ur ghettot och ta sig fram i det individuella ”racet”. Paradoxen med demokrati är att alla låtsas vara en men i själva verket förbrukar varandra. Alla bryr sig om rättigheter, men ingen bryr sig om människan. Ryggmärgs-socialisterna ryggar instinktivt tillbaka på ”fascisterna” och ”kastsystemet” som inte tillåter alla vara lika individualistiska. Individualister vill nämligen klättra på samhällsstegen  av sociala anledningar, istället för att bidra till gruppens väl och ve.

Denna lagliga maffia agerar som cancer på gruppen och äter upp den inifrån, där allt som inte får individen att känna sig trygg och jämlik blir tabu. Livet intar ett bisarrt, köttsligt värde i sig självt, oberoende av vad man lämnar för eko efter livet – där den som lever längst och blir rikast ”vinner”.

Med jämna mellanrum dyker en Breivik upp för att offra slumpmässiga individer för massans svek och väcka oss från dvalan. När detta sker får massan panik och börjar ägna sig åt distraherande aktivitet, så som att tala om kärlek och gemenskap, plantera träd och bekämpa rasism. Ingen kommer adressera problemets orsak, vilket är att gruppen saknar självkontroll eftersom allt är uppochner.

Lösgöringen av kapitalet och de sociala rollerna banar väg för en hierarkisk inversion, där stat och storfinans börjar monopolisera marknaden tills allt är en enda centraliserad byråkrati och varje offentlig plats är en business. Nu styr pengar allt, och den som är bäst på finansiell opportunism a la Bert Karlsson blir överklassens ansikte utåt. Samma personer som hade tvingats i exil på medeltiden, blir samhällets nya ledare och experttyckare.

Detta översta sociala skikt annammar samtidigt vänsterideal, eftersom sexuell frihet, feminism och jämlikhet råkar spela metoo#-sossarna i händerna, tills de blir avslöjade som pedofiler. Nu måste några hängas så att resten kan komma undan med sin dekadenta livsstil.

Eftersom vi tappar hoppet om oss själva till den grad att vi inte vill skaffa barn måste vi fortsätta importera en kastlös underklass och manifestera det kastsystem alla svansviftare till demokrater opponerar sig emot, med en permanent skara alienerade invandrare som kommit till fel land och aldrig kan bli en del av kulturen och nå upp till sin potential. Lösningen blir att nedmontera den inhemska kulturen och göra alla till amerikaner så att vem som helst kan känna sig ”hemma”.

Efter detta är cirkelgången fullbordad, och medelsvensson kan nu avnjuta sina nya undersåtar i form av billig arbetskraft och exotiska restauranger – så att hen kan äta sushi och fokusera på ”karriären” samtidigt och bli till ett multitaskande djur.

Showen går vidare, ända tills ”fel” president blir vald i USA och demokrati inte är så roligt längre eftersom samhällstoppen som hastigast blev påkomna som våldtäktsmän, lögnare och charlataner.

Hur kan en fascist vara så populär? – börjar demokraten fråga sig, som inte kan tänka sig ett liv utan popularitet.

Är det inte lustigt att en popularitetstävling styr samhället, samtidigt som folk klagar på att allt blivit så ytligt och ”ombytligt”. Demokratisk dubbelmoral innebär att stödja samma system som smittar av sig på kulturen – som man sedan börjar hata.

I demokratin är inget personligt och meningsfullt – allt är abstrakt, upplöst och generaliserat. Genom att ”tycka synd” om romerna och afghanerna kan man känna sig fin i kanten eftersom man själv är ”utbildad”, och samtidigt rentvå individuellt ansvar, trots att alla vet att det är bäst att kolla fickorna när en zigenare stötte till dig. Detta patetiska begär att undanröja människan för vad hon är – med alla hennes brister – för att legitimera demokrati är sannerligen ett historiskt lågvattenmärke.

Men västerlandet får precis vad det ville ha.

Vänstern var rotad i apostasi och ateism – förkastandet av Gud, kristendomen och kyrkan. Istället för ett liv ägnat strävan mot helighet ville vi ha ett sekulärt samhälle baserat på strävan efter lycka – och nu har vi det. Från att bygga samhället runt kloster och kyrkor gick vi till att samlas kring köpcentrum, och valde att sälja nästa liv för detta liv.

Vi ville ha underhållning, och massmedial distraktion. Vi valde att ansluta oss till massmedia-hysteri före det mänskliga samhället eller avskildhet – vi fick det.

Vi ville avvisa sunt förnuft och tro att livet är hur än vi väljer att definiera det – och massmedia försåg oss med en värld som fick det att hända.

När man ger folk rösträtt, förändrar man dem. De slutar tänka på målet, och börjar fokusera på kompromissen, eller hur de ska få tillräckligt många människor på sin sida för att segra i vilken fråga som än tilltalar dem mest. Som en sidoeffekt skapas grupper som är skickliga på politisk intrig, men glömmer att tänka på effekterna av sina handlingar och istället fokuserar på hur populära dessa är så att gruppen kan bli mäktig – allt medan skogarna skövlas och ISIS planerar sin nästa terrorattack – eftersom verkligheten fortsätter bortom den sociala cirkelgången.

Demokrati förvränger således oss psykiskt och moraliskt likväl som politiskt. Lösningen måste komma via en uppbrytning med denna centraliserade masshysteri.

Jesus blev hängd för att han kom i Guds namn, eftersom ”demokratin” endast dyrkar de som kommer i sitt eget, och projicerar sedan sin egen megalomani på verkliga helgon, vilka offras för våra egna synder.

När ett samhälle erövras av sin tumör, spenderar folk all sin tid genom att rationalisera bort tumörens problem genom att förklara den som ”godartad”. Nu gäller det att förbruka civilisationen för allt vad det är värt, eftersom ”man lever bara en gång”.

Vettig kritik dränks emellertid i det demokratiska surret, där alla har en åsikt om hur ”vi” bör lösa problem.

”Vi” kan ju börja med att knipa igen och lyssna vad tystnaden har att säga, istället för att bli andligt förstoppade av ändlös information.

Tystnaden säger ”sluta teoretisera” och ta ditt förnuft till fånga, så att vi kan återgå till mer naturtrogna samhällskonstellationer som faktiskt fungerar och inte behöver ”tänkas ut” av examinerade apor med storhetsvansinne.

Människan är anpassad till att leva i små, lokala hembygder där alla känner varandra och där individer vänder sig till Gud istället för varor och tjänster för råd och hjälp. Detta kallas bondförnuft.

De flesta samhällsdebattörer analyserar sociala skeenden ur ekonomiska eller politiska filter, men få tittar på människan själv och vad som driver henne. Genom trendiga analyser och feministiska teorier, kan individualisten gömma sin moraliska förruttnelse.

Om vi inte kan tillgodose våra naturliga behov först och förankra oss i naturen och Gud – finns ingen mening med att låtsas vara sofistikerad eftersom sikten kommer vara skymd. Istället för att börja med planeten och universum som utgångspunkt, måste vi börja med kroppen som utgångspunkt, samt lära känna, utforska och iaktta den och vår omedelbara omgivning innan vi blickar ut mot världen och försöker supa in planeten samtidigt som vi försöker få kontakt med rymdvarelser.

För att detta ska ske krävs det att vi krossar den externa spegel vi stirrar oss blinda på, och inser att allt som sker utom oss reflekterar vårt inre.

En dag kanske vi kan vakna upp, och veta att demokrati inte finns. Masshysterin och kakofonin har lagt sig. Istället för att lyssna på morgonnytt så att du kan rösta rätt i nästa val, öppnar du fönstret för att vädra och det enda som hörs är fågelkvitter, och du känner en inre harmoni inom dig medan du sipprar på ditt kaffe.

Äntligen lugn och ro.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Nås via mail.
Det här inlägget postades i Samhälle, Satir, Sociologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s