Den ariska renässansen

pyreaus_inspired_manifestation_horse_symbolism_apollo_full-e1476968580354-830x504

Låt oss ta bladet från munnen och undersöka det kontroversiella ämnet om de mytomspunna arierna. Detta ämne är ett oavslutat kapitel i mänsklighetens historia – och blir av allt större relevans när nya genetiska belägg stärker de lingvistiska hypoteserna. För att reda ut skavanker och komma till klarhet behövs utöver empiriska studier en religiös avhandling om den ariska myten.

För varje år som går blir attityder och uppfattningar som brukade vara helt normala och sansade stämplade som extremism. Att ha dessa ”gamla” värderingar ses som tecken på en dålig person. T.ex. kärlek till fosterlandet, värnandet om naturliga könsskillnader, bevarandet av spirituella värderingar och en stolthet över den västerländska kulturen. Dessa civilisatoriska grundpelare hade omhuldats av varje civiliserad och utbildad person innan postmodernismen. Idag är samma uppfattningar stigmatiserade, och ”bör” inte bejakas. De tillhör den gamla, oupplysta, fördomsfulla tidsåldern och måste svepas bort i ljuset av den högre sanningen att mänskligheten är ”en”, och att alla dess enheter är jämlika med varandra.

Vänstern vill ständigt reiterera denna plattityd, vilket tyder på att de inte tror på vad de säger. Sanningen är att mänskligheten är både ett och flera, och vi måste först omfamna och realisera det personliga och det som är närmast oss för att uppskatta det generella och hela. Men vi kan inte stanna vid det ”generella”.

Utan särskildhet, ingen tillhörighet, och utan tillhörighet – ingen självkänsla. Endast genom det personliga kan vi bli till det hela. Vi kan inte gå från det abstrakta och generiska, till att bli någonting i vårt inre. Utan självtillräcklighet – ingen frihet.

Överallt i jordens alla hörn är nationalismen socialt påbjuden. I Tyskland och i Skandinavien — ”indoeuropeernas epicentrum” — är den förbjuden. Detta är inte en slump, utan ett spirituellt trauma. Andra världskriget gjorde oss förstummade samtidigt som socialdemokratin effektivt sövde ned oss i 40 års tid.

Vi vill med rätta inte kännas vid någon kommunism eller nynazism, men inser inte att socialdemokratin är en barnvänlig kompromiss mellan de båda, som mutade oss istället för att skrämma oss till lydnad.

Hur löser vi denna knut?

Enligt nordiska motståndsrörelsen är det ännu mera nazism, vilket är att gå över ån efter vatten. Denna organisation påstår sig representera folket, men förmodligen kan ett gäng invandrare starta ett Kalle-anka-parti och bli mer populära bland folket än NMR.

Detta beror på att ras är en vansinnig central tes att bygga politik kring, liksom en otillbörlig definition av ett folk. Ingen sund människa vill gå omkring och bli påmind om sin ras dagarna i ända – som om vi vore hundar på utställning – utan snarare vill hon definieras av sina kvaliteter som människa. Det finns ingen som har lust att förvandlas till ett politiskt djur, eller avvisa sin vänskap med en utlänning för att bli en ideologisk robot som via politisk bruksanvisning låtsas omfamna sina ”rasfränder”.

Den här typen av psykologisk vänster-infiltration har hämmat högern i decennier. Extremistiska filosofier attraherar de som bara känner sig accepterade när de tror att deras avvikande beteende inte kommer ses som onormalt. Vänsterextremism — så som kommunism och nynazism — är ressentimentfyllda ideologier som passar bäst för fängelser eller för massrevolter.

När man rekryterar ur de mest skadeskjutna samhällselementen får man instabila människor som försöker dölja sin instabilitet genom ideologin och gruppen – vilka får dem att känna sig starka och på rätt sida, varefter folkmord kan instigeras med gott samvete. Denna typ av rörelser kommer alltid vara marginella, och kan endast vinna mark genom våld och reaktion.

Det enda sättet att övervinna vänsterglidning är att ha en rörelse som lägger ned mindre energi på att försöka konvertera dåliga människor till bra idéer och mer energi på att hitta och samla rätt människor.

När högern reser sig söker den undvika vitnationalismens misstag, som förlitade sig på de alienerade vilket resulterade i att den blev en värd för de mentalt instabila.

Socialism är inte lösningen på socialism. Socialister, likt alla vänsteranhängare, dyrkar jämlikhet. De tror på att staten är en familj. De tror att man inte kan ha ett samhälle utan socialism. Därför gillar de koncept som ras och arbetare, eftersom det är en bra metod för att utjämna inomfolkliga skillnader och skapa en monoton befolkning för att underlätta centralstyrning och konformism.

Problemet med alla sorts system där staten tar resurser från några människor och använder dem för att gynna rasen, folket, umman etcetera, är av moralisk art.

Det är mysigt till en början — så som folkhemmet™ — tills folk inser att ”folkhemmet” behandlar dem som standardiserade IKEA-produkter på löpande band. Denna självförstärkande rundgång av egenintresse mellan stat och medborgare gör att folk börjar utnyttja systemet, folket, korporativet, nationen etc utan att göra rätt för sig. De tilldelas medlemskap i kollektivet utan motkrav och förses med ”lebensraum”, bidrag eller andra förmåner som betalats av någon annan gruppmedlems skatter, egendom eller blod. Detta tenderar oundvikligen att missbrukas i takt med att folk börjar begära raspriviligierade visakort i brevlådan.

Nationalsocialism, så som vitnationalister tänker sig, är gratis socialistiska förmåner baserade på raslig karaktäristik – dvs en enkelbiljett till helvetet – så som Hitlers Berlin.

Att dygdesignalera genom genetik är materialism och dödlig utilitarism, liksom det är att bygga politik på ras. Att analysera livet i termer av maktförhållanden, ekonomi, patriotism, rasism eller sexualpolitik är objektivt och historiskt vänster; varför vitnationalister är vänsterprasslare – vilket kan ses genom deras ambition att fixa ekonomin, odla nationell stolthet, reagera på vänsterns rasism och sexism m.m. Att t.ex. reagera på homolobbyn och skapa konflikt genom att hetsa mot muslimer och invandrare torde vara en kontraproduktiv form av politisk retorik och signalering.

Att tolka livet via ekonomiska, nationella, rasliga och sexuella variabler är en del av modernitetens matrix – vilken interagerar med och befäster våra falska självbilder. Att bryta sig loss från detta matrix kräver att vårt sanna jag förnimmar verkligheten bortom sociologiska abstraktioner och kortsiktig tillfredsställelse. Den enda sanna oppositionen mot vänstern är att sätta spirituella mål som primära och centrala i politiken. Om vi vill omvända riktningen mot fördömelse och självmord, måste vi underordna alla objektiv till de spirituella målens primat.

Vi måste resolut tillbakavisa modernitetens materialistiska, vetenskapsdogmatiska, positivistiska och hedonistiska fokus; och restaurera spirituella mål som det naturliga och universella fokuset och motivationen i det mänskliga livet.

En folklig väckelse kan inte komma från jordiska frestelser — den måste komma från ovanjordisk inspiration. Ras är därför inte en kvantifierbar summa av individer, utan en kvalitativ måttstock av ett ideal.

Vitnationalister använder ”arisk” som synonym för vit vilket är reduktionistiskt och gör att ordet ”arier” misstas för raslig identitet och preservation snarare än raslig idealism och förbättring.

Vitnationalister anklagar folk till höger och vänster för att vara ”antivita” eftersom de har kopierat antisemit-tricket från judarna. Men sannerligen måste vi vara ”antivita”, eftersom vi måste opponera oss mot abstrakta, ogreppbara, cementerade, fyrkantiga, stängda konstruktioner, och istället vända oss till det personliga, levande, upphöjda och mottagliga.

Ras måste först och främst spegla kvalitet – inte kvantitet. Vitnationalism är därför en blek kopia av sann nationalism och är lika intetsägande som ”negernationalism”, eller vänsterns ”människo-fetischism”. Alltihop en amerikansk styggelse, som torde vara en dysgenisk konsekvens av amerikanens generiska, rotlösa natur.

En arisk renässans

Hakkorset representerar något mycket djupare och äldre än nazismen. Den representerar ett folk som erövrade Europa, Indien, Iran och delar av centrala Asien. Ett nobelt släkte som utgör majoriteten av moderna central- och nordeuropéers genetiska och kulturella arv. Emellertid är det inte självklart att den ariska rotrasens ättlingar nödvändigtvis är arier. Att ha påbrå från folk som bar på nobla drag garanterar inte att dessa kommer till uttryck i påföljande generationer, pga defekta mutationer och bortblandning. Att vara arisk är alltså i slutändan inte att blott tillhöra en kvantitativ ras, utan är en kvalitativ benämning på en ädel person med ”adlig” börd. Att vara arisk är inte av ”denna jord”, därav termens mytomspunna rykte och odödliga natur.

Den moderna, marknadskosmopolitiska synen beskriver emellertid nordbor som ett kulturlöst och blekt folkslag som tappat sitt pigment och blivit stela efter tusentals år i en kall, obeboelig miljö – och att all berikning utifrån därför endast är att betrakta som positiv.

De flesta interna stereotyper om svenskar är negativa och försynta.

Nationalsocialismen bejakade istället en annan myt. Dvs att germaner är ättlingar till ett folk som red in i Europa från den eurasiska stäppen och intensifierade blond och blåögd närvaro i regionen. Detta var den ariska myten, som sökte lysa upp bristen på pigment och de transparanta ögonen med en kraftfull mytologisk flamma.

IEBS3

Det är tydligt att den efterkrigstida ordningen sökt förgöra denna myt, och lagt locket på, genom en medveten liksom omedveten skuldbeläggningsprocess. När man släckte den ariska myten, blev svenskar återigen det pigmentlösa, kulturlösa folk som måste berikas av de exotiska och kulturellt ”överlägsna” folken från syd.

Nationalsocialismens myt var kraftfull — så kraftfull att man var tvungen att utplåna tyska riket. Utmaningen för moderna europeiska nationalister är således att damma av den ariska myten, och disassociera den från nazismen, helt enkelt eftersom att den ariska myten är livsviktig för att lysa upp folket, och för helig för att svärtas ned av ressentimentfylld extremism.

Hitlers Tyskland var tvärtemot vad folk tror ett närmast gnostiskt och ockult rike som inte var baserad på något vetenskapligt antagande av rasens materiella okränkbarhet, eller någon konkret lojalitet till vitnationalism; snarare var det en politiskt driven mytologi som annammade okontrollerbara, ovanjordiska föreställningar om arisk överhöghet. Man ville distansiera Tyskland från de koloniala makternas brott och undvek att referera till tyskarna som vita (ett kolonialt begrepp), där man föredrog den romantiska och öppna termen ”arier” för att referera till icke-judiska tyskar överlag. Det ariska idealet var först och främst av kvalitativ, spirituell art. Det handlade om raslig idealism, snarare än raslig realism.

Historiska folkvandringar har fört med sig invasioner där en starkare grupp tar värdgruppens kvinnor och skapar en ny, uppdaterad hybrid över tid. Raser är således inte ”rena” kategorier mer än vad de är ett genetiskt kontinuum. Att kategoriskt innesluta alla vita som ”vi” är således att koppla bort sig från mänskligheten själv – vilket måste betraktas som en synd – och är inte kompatibelt med arisk universalism.

Hur kan vi koppla loss den ariska myten från politisk extremism, och injicera den i folksjälens kollektiva medvetande — där den hör hemma?

Vi vet att detta är det sista vänstern och dess lakejer vill, och att alla deras företag till syvende och sist går tillbaka på att förhindra denna ariska och spirituella renässans från att inträffa. Vita etnomasochister kommer kalla dig för nazist, och invandrare kommer säga att iranier är de enda riktiga arierna vilka Hitler kulturellt approprierade ifrån. Mer sansade individer är medvetna om att indoeuropeernas ättlingar klustrar i asiatiska och europeiska grupper, vilket innehåller embryot till en framtida indoeuropeisk världsordning. En arier kan vara en iranier eller indisk Brahmin, lika väl som en svensk.

Arierna och Indien

indian_caste_system-768x648

Historien visar oss några läxor vart vår nuvarande riktning kommer att leda, vilket är vår radering och undanröjning ur historien. Vi kan titta på exemplet Indien, som en gång var en någotsånär vit nation, men idag bara har lingvistiska, juridiska och ekonomiska spår av den ordningen.

Indien utsattes i begynnelsen för en arisk invasion. De erövrande indo-arierna kallade sig för Haris (de blonda), och liksom hos grekerna var många av deras gudar blonda.

Alla indoeuropeiska folk har haft en trifunktionell syn på världen. Arierna separerade sig in i tre klasser, eller kaster: Brahminerna – präster och lärde; Kshattriyas – adel och krigare; och Vaisyas, bönder och hantverkare. Under de tre klasserna i Indien fanns de som kallades sudras, eller slavar, vilka var icke-ariska. Kastsystemet kan ses som världens mest långlivade och elaborata system av raslig separation.

Även om kastsystemet överlevde in i modern tid, misslyckades det med att bevara den genetiska ariska rastypen. Överklassindier är aldrig blonda eller ljushyade, även om de är längre och ljusare än andra indier och har vissa ariska drag. Hudfärgsdiskriminering och en preferens för ljusare hy är än idag stark i Indien och bland den indiska diasporan.

Med andra ord invaderade de ljusa arierna en plats som ockuperades av de mörkare och försökte begränsa de senare med något slags system av regler. I Indien ser vi att vad än den fädernesärvda ätten var, så blev den snabbt absorberad in i det moderliga ledet som bestod av asiater.

Denna ”gömda” historia är anledningen till att västerlänningar undermedvetet dras en masse mot österländsk filosofi och religion.

Det ariska skönhetsidealet

Alla vill i hemlighet vara arier, vilket är varför termen har blivit tabulagd och innehåller så stark värdeladdning – eftersom den pekar mot ojämlikhet. Tredje riket var känsligt för estetik och högaktade konsten – där skönheten speglade de transcendentala ideal som uppenbarade ”Guds ansikte”.

I Asien — så som i Afghanistan och Tajikistan — finns minoritetsgrupper som bär på höga frekvenser påbrå från samma ariska eller indoeuropeiska urstam.

kalash-500x360

Andra världskriget var sålunda inte en kamp mellan ”demokrati och totalitarism” – det var en spirituell kamp mellan en indoeuropeisk världsordning, mot ”västerlandets” anglo-zionistiska, teknoekonomiska, globala och själlösa marknadssamhälle.

Genom stigmatiseringen av den indoeuropeiska myten, har blont hår och blåa ögon blivit synonymt med skam, färglöshet och brist på kultur. Europeiska kvinnor har dock alltid stått i högt global kurs, vilket bekräftas av muslimska harem som tog in ljusa kvinnor. Asiater har ofta europeiska skönhetsideal. Globalt sett tycks det ”ariska” idealet stå högt i kurs, eftersom nordiska kvinnor frekvent anses vara de vackraste i världen, med sina recessiva, homogena och sällsynta drag.

Det verkar som om det finns en objektiv preferens för skönhet – och då specifikt vit skönhet – samtidigt som vita har förlorat sin rasliga självkänsla, och ser på sig själva som färglösa och kulturlösa människor som måste berikas med kinamat och charterresor. Detta är motsägelsefullt, och visar att det finns ett behov, en lucka som måste fyllas av ett ariskt mytos – utan negativa rasistiska konnotationer.

Ras är alltså en väsentlig komponent av den ariska nationalismen, men myten är nationalismens levande flamma. Det betyder att alla européer, och många asiater, kan ingå i en gemensam arisk paraply-gemenskap med en förenande myt och inneboende hierarki baserad på kast och indoeuropeisk DNA.

Samma sak kan ses hos judarna, som inte sällan är mestadels vita, men identifierar sig med sin judiska historia och genetik. Detta betyder att etnicitet och identitet är flytande och inte helt korrelerar med genetik. Nationalismen har både jordiska och ovanjordiska egenskaper.

Slutsats

Det som hittills avfärdats som vilda nazistiska fantasier visar sig alltså vara en full realitet.

Den europeiska människan tycks behöva återuppväckelsen av en brinnande arisk myt som kan väcka en indoeuropeisk världsordning där svenskar kan känna gemenskap med sina kvarvarande ljusögda kusiner ända bort i Iran och Indiens civilisationer, och värna dem genom diplomatiska åtgärder och kulturella evenemang – likt muslimerna gör med varandra.

Den ariska rasen är en idealisk arketyp mot vilken vi biologiskt och kulturellt måste smida våra nuvarande populationer, så att den ariska rasen för våra ättlingar inte är det förflutna utan framtiden.

Svastikan är en för nobel symbol för att användas i smutsiga politiska syften eller för att baktalas av påstådda antirasister. Det måste vara varje hederlig persons mål att återvinna svastikans universella magi, så att den en dag slutar vara inkorrekt associerad med rasism, och återgår till att bli en symbol för den transcendentala civilisation som är öppen för alla som är nobla nog att leva den.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Skriver anonymt men kan nås via mail.
Det här inlägget postades i Antropologi, Historia, Kultur och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s