Inga nazister på ”våra” gator?

original-605x380

Dagens samhälle består av lättfotade och anonyma (men övervakade) konsumenter som rationaliserat sin solitära livsstil som ”god”, i motsats till det förflutnas totalitära bojor. Detta leder till en mild form av sociopati och konfrontationsskräck, där folk ”går sin egen väg” och stirrar sig blinda på yttre attribut samt börjar förneka vilka de är. Konsekvensen blir att de börjar hata och vill upplösa sin egen ”hämmande” kultur, för att kunna smälta in på den globala, anglo-amerikaniserade marknadsplatsen.

I verkligheten leder denna självutnämnda ”frihet” till en evig hotell-mentalitet med ensamhet och miljöförstöring, medan lycka, stabilitet och harmoni kräver uppbundenhet. Frihet som ideal i sig självt är kontraproduktivt och leder till kontroll, eftersom allas frihet måste ”opereras” och ”garanteras” genom att stöpa om staten till en programstyrd automat. Via meritokrati låter man alla börja på 0, där de som är bäst på att tjäna pengar, mobba och manipulera andra med produkter och tjänster som vi inte behöver reser sig till toppen.

Fascism och nazism är frihetskämparnas hatobjekt, genom vilka man kan rationalisera sina själviska preferenser, vare sig det handlar om modern libertarianism eller vänsterliberalism. Psykologin är densamma – dvs identifiera en fiende och sträva efter den totala motsatsen, likt en rebellisk tonåring.

Eftersom alla dessa moderna ideologier är individualistiska och målar upp falska dikotomier innebär det att vänstern banat väg för en politisk skådeplats med överlappande idéer vilka är skenbart opponerade mot varandra. Detta betyder att vänstern hatar sig själv, och projicerar sin vrede på motparten för att validera sin schizofrena diskurs. Det rör sig om en ideologisk psykologi som är baserad på ressentiment, vilket mynnar ur självförnekelse och därför ett gnagande begär att posera som god – likt en clown som ser trevlig och snäll ut men är psykopat på insidan.

En person som flyr från sig själv och är slav inför sina känslor kommer manifestera en fabricerad version av sig själv. Detta betyder att vi måste vara extra vaksamma, eftersom onda eller dåliga personer kommer framstå som snälla och givmilda, medan goda personer kommer framstå som kalla och grymma, eftersom de inte vill försöka vara ”goda” genom att ge pengar till tiggare, värna afrikaner eller vara snälla mot invandrare.

Eftersom självrannsakan måste undvikas stirrar sig vänstern blind på externa förklaringar, för att motivera sin sociala ommöblering. Man koncentrerar sig på abstrakta och externa idéer om individer och grupper, och abstraherar bort hur folk faktiskt beter sig eftersom ingen konkret får ställas till svars för något, förutom nazister eller rika kändisar – vilka är massans slagpåsar för att rentvå kollektivets bärsärkagång. I demokratins underbara värld vallar fåren sig själva, där någon som råkade säga ”fel” kan gå från populär till hatad på en dag. För demokrater är samhället en färskvara som skall utnyttjas och spenderas, för att sedan gå vidare till nästa ”konstruktion” och förbruka den också – likt en jäst som äter upp allt i sin väg och lämnar notan till nästa generation.

Vänstern gillar att ställa sig på svartas, palestiniers, kurders och andra minoriteters sida så att de kan motivera framtida folk- och karaktärsmord på rika, judar, vita eller andra grupper som föreställs ligga bakom all världens orättvisor.

Detta är den mörka sanningen bakom vänsterns psykologi, vilken återfinns i en mylla av socialister, feminister, liberaler, kommunister och nazister – som alla låtsas slåss mot varandra och drivs av samma destruktiva mentalitet.

Idag har vi neo-kommunism, vilken är en mutation av vänsterns tidigare klassiska former, i nytt sofistikerat format. Detta kallas officiellt för socialdemokrati, vilken innefattar ”oppositionen”. De skriver alla under på demokrati/jämlikhet och ser på sig själva som räddare i nöden efter 1900-talets hemska totalitära epoker. Det vore förståeligt om dessa demokrater hade ärligt uppsåt, men vi vet att de helt enkelt är neokommunister, vilket betyder att de drivs av samma psykologi som bolsjeviker, men klär ut sig som demokrater. De är således en fortsättning på totalitarism, men en  decentraliserad variant av den – vilken inte är alldeles enkel att artikulera och komma till bukt med – eftersom dagens samhälle beskriver människor endast i ekonomiska och materiella termer.

Sanningen är dock att de många ”åsikter” som finns i demokrati, är symboler som ger oss en illusorisk bild av mångfald. I realiteten går mänskliga val och mänskligt beteende tillbaka på ett spektrum av mer deterministiska faktorer. Vi drivs antingen av själviska begär (högmod, vrede, lust, lättja, girighet, frosseri, avund) eller osjälvisk välvilja (heder, ärbarhet, dygder, seder m.m). Eftersom de flesta människor är själviska, är deras ”åsikter” eller ”ideologi” mindre intressant, i förhållande till det som verkligen driver dem – och drivkraften i demokrati är grupptryck.

Detta gör att vi måste ställa allvarliga och obekväma frågor om demokratins legitimitet. Kan man ha fria, allmänna val om det inte finns någon fri vilja, mer än en ilsken, lättmanövrerad och fragmenterad massa som sliter sönder samhällskroppen? När man tittar på människan måste man se till hela hennes natur och inte bara den ”rationella substansen”, där man antar att vad så många individer ”vill” samtidigt är rätt.

Amerikanerna hade läst de gamla grekerna och visste om riskerna med demokrati. Samtidigt saknade de en riktig aristokrati, och ville undvika totalitarism, vilket födde en syntes i form av republikanism (begränsad demokrati) – som till slut även den fick ge vika för neokommunism.

Den moderna demokratens oärlighet och sociala maskerad gör neo-kommunism mer moraliskt förkastlig än klassisk kommunism och nazism. Drivkraften är fortfarande ressentiment, vilket betyder att moderna demokrater består av en ”kommunistisk” människotyp, dvs samma arketyp vars psykologiska inklination (”vi” mot ”dem”) leder till oändliga konflikter och krig.

Skillnaden mellan den nya vänstern och klassisk kommunism är att klassiska kommunister åtminstone hade råg i ryggen och var originella, medan neokommunister består av bortskämda, amerikaniserade löshästar som dygdesignalerar genom veganism och rasblandning. På detta sätt kan de som är mest fyndiga med sin dygdesignalering framstå som individuella hjältar, vilket är deras primära men outtalade mål.

Dessa självgoda demokrater lever på att hata nazister, eller andra upplevda hot som utmanar deras anarko-sexuella idyll. De gnölar om alla lika människors värde, men har inte något emot att korsfästa människor som sticker ut hakan. De är människor som tycker att allt ska vara lätt&lagom, och att alla ska vara lika tillrättalagda. Om man ska ”sticka ut” får man endast göra det genom yttre signaler så som att färga håret blått eller rött, men ingen får ha fel värderingar inombords eller ta för sig mer än sin jämlika del av kakan. Genom denna logik brännmärker de nazister för att inte stå för allas lika värde och rätt till ”fritt tyckande”. De har rätt i att nazister vill ta ifrån dem detta, men avslöjar samtidigt sin bristande logik, eftersom fritt tyckande eller yttrandefrihet med nödvändighet även måste kunna inkludera kolliderande tankar – om demokratin ska vara en konstruktiv affär och inte enbart ett spel för galleriet. Vänsterns yttrandefrihet är därmed rätten till alla att ”tycka” med förbehåll, vilket betyder att yttrandefrihet är en överskattad myt, eftersom någon alltid kommer dominera scenen.

Frågan är vem.

Parollen ”inga nazister på våra gator” är intressant, för vems gator menar man? Om gatorna är offentliga rum och inte tillhör någon, måste de tillhöra alla, även nazister (de måste ju också betala skatt). Om gatorna istället var privata, skulle de tillhöra någon, och problemet skulle försvinna. På privat egendom bestämmer ägaren vilka regler som gäller. Någon som äger ett café kan på fullgoda moraliska grunder diskriminera en grupp till förmån för en annan, på samma sätt som en kund har rätt att diskriminera en produkt för en annan. Om man däremot vill ha demokrati och mångfald, måste man vara beredd att inkludera och debattera mot alla. Allt annat är intellektuellt ohederligt, kontraproduktivt hyckleri, och visar varför liberalism och pluralism är ett självförstörande socialt experiment. Man vill både ha kakan och äta den, samtidigt som man förnekar pluralism är en illusion som endast accepterar en världsbild vilket är bäddat för konflikt.

Detta avslöjar vidare något skrämmande: det är inte nazister vänstern vill stoppa — tvärtom får de energi av deras antagonism. Postmodernismen är inte intresserad av individen såsom förklaring för hur väl individen har lyckats utbilda sig, skaffat jobb eller på annat sätt aktiverat sig. Det är hennes grupptillhörighet som ger förklaringen – vilket betyder att även nazister ses som ”offer”.

Det vänstern verkligen vill är att monopolisera allmänhetens tankar, och samhällets värdegrund – vilket betyder att de till syvende och sist vill korrumpera oss spirituellt. När detta väl skett kommer allas ”åsikter” i slutändan gynna vänsterns mål, vilket betyder att demokratins substans evaporeras.

I dagens industrialiserade samhälle, där marken nationaliserats och de flesta lever på tillgodokrediter och onödiga jobb, hamnar vi i ett moment 22, där alla äger allt men ingen äger något. Detta skapar en popularitetstävling, där de som kan charma och manipulera flest varma kroppar får vara herre på täppan – vilket idag är lika med ”inga nazister på våra gator” – där ”våra” är lika med en ansiktslös, grå massa som gömmer sig bakom varandra och häcklar uppstickare. Eftersom massan är ansiktslös, måste den hitta på en bredpenslad symbolisk fiende och sedan attackera den, istället för att mötas öga mot öga med förövaren. Varför debattera med nazister när man kan hänga dem, eller varför skylla våldtäkter på konkret invandring när man kan klaga på ”maktstrukturer”. I det moderna samhället rentvås individer och grupper för sina individuella och kollektiva handlingar, eftersom vår atomistiska filosofi gör gällande att alla objekt är separata, och att alla människor därför är ”separata” förnuft som måste regleras genom ideologi. Socialistisk kollektivism är alltså en fars, eftersom kollektivet består av individualister utan andlig koppling till varandra. Resultatet blir en gängmentalitet som stångas mot upplevda strukturer, men som inte förmår rannsaka sig själv.

Demokrati är ”bra”, eftersom man kan sätta dit ”fienden” och ta över gatorna — åtminstone tills man blir påkommen med handen i syltburken.

Problemet med neokommunismens horisontella censur och brännmärkning av fienden är i slutändan inte att det är ett övergrepp mot yttrandefriheten – utan att det undertrycker det goda så att ondskan kan få fritt spelrum.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Etik, Psykologi och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s