Nationalism som botemedel mot rasism

Bildresultat för sverige åt alla

Vårt samhälle är infekterat av beröringsskräck, och sopar verkliga utmaningar under mattan för att hålla uppe fasaden om den kosmopolitiska kaviar-kommunismens sofistikerade storstadssamhälle.

Detta skapar friktion, eftersom ingen törs säga vad de känner, vilket renderar i köksbordsrasism och ett neurotiskt samhällsklimat där självutnämnda antirasister väntar på att någon ska råka försäga sig så att man kan anklaga dem för hets mot folkgrupp och framstå som Jesus i blåjeans, medan antagonisten svärtas ned med en ”prick i registret”.

Antirasism har blivit en trend och en social manöver för de som vill kunna vara kontroversiella revolutionärer och samtidigt dra social nytta av det. I det moderna samhället präglas varje offentlig solidaritetshandling av dunkla motiv, där folk agerar helgon på utsidan men drivs av illavarslande begär. Verklig solidaritet innebär att agera uppoffrande och sträva bortom sig själv, vilket är motsatsen till offermentalitet och fjäsk.

Moderna människor har många ”kompisar” men få vänner, eftersom man vill komma överens med så många som möjligt och slippa konfrontera sig själv eller andra för att se vad som blir kvar.

Få människor var ”rasister” innan vänstern började göra en stor grej av det. Människor var vad de var, och huruvida man var rasist eller inte var ointressant – ända tills egohumanisterna tågade in och införde socialism i massmediaformat.

Facebooksocialisterna bestod av besserwissrar som började definiera folk i helt kontraproduktiva och onödiga termer, för att tillfälligt förhöja sin egen brist på självkänsla, och kamouflera sina självgoda intentioner.

Dessa ville vända på narrativet till sin fördel via sociala omskrivningar – och på så sätt kringsskära det verkliga kruxet med rasism, som var mer komplicerat än att dela upp folk i binära kategorier om ”rasist” och ”antirasist”.

Vänsterns strategi är att plåstra om effekter istället för att råda bot på orsaker. Politiska kampanjer mot rasism kan inte trolla bort rasism, och utgör blott ett spel för galleriet – för att saluföra en utopi som inte finns.

Rasism förvärras när folk inte är ärliga om fenomenet och inte vill diskutera det på riktigt. Samhället försöker dölja att ras kanske är en realitet, och vill istället skylla ifrån sig på högerextremister. Så länge man kan slåss mot väderkvarnar kan man förnöjsamt återgå till ”normaltillståndet” som består av social maskerad med smygrasism. Dvs man låtsas att man inte är rasist för ideologins skull, som styr samhället via indirekt och distribuerad totalitarism – även kallat neokommunism.

Vi ville ha en värld där livet var så som vi ”tyckte” att det skulle vara – och vi fick det. Ett samhälle som förordar ett socialt skönhetsideal framför naturens beskaffenhet, vilket gjorde att vi förtryckte vilka vi egentligen är och blev besatta av vår egen spegelbild.

Att bygga ett samhälle baserat på självförnekelse är en skör konstruktion, och löser inte rasism. Rasism kan endast neutraliseras om man slutar förneka rasbetingade realiteter genom att censurera verkligheten och hoppas att det löser sig.

Rasrealism är paradoxalt nog lösningen på rasism, eftersom nuvarande skådespelssamhälle göder konflikt genom oärlighet, och provocerar fram nynazism.

När vi är ärliga om ras, och vågar titta på det, kan vi börja utgå från tilltro istället för misstro – eftersom ens värsta farhågor tenderar att försvinna när man möter dem. Detta inbegriper att vi gör upp med vidskepligheten om jämlikhet (att alla människor är lika tråkiga) och istället börjar bejaka våra olikheter.

Vänstern vill både ha antirasism och eurocentrisk, universell materialism – vilken implicit ser ned på andra och dömer dem efter materiella måttstockar – vilket gör att man inte har något annat val än att rationalisera alla som fundamentalt likadana, men några som ”ondare” än andra.

Högern inser att människor är komplexa och har en andlig dimension, vilket gör att alla folk är unika oavsett ”IQ”, medan vänstern inte har något annat att falla tillbaka på förutom materialism, vilket uppmuntrar en mentalitet som räds och vill förmörka de darwinistiska skillnader som finns mellan oss — eller överdriva dem som i Nazism. Eftersom vänstern inte har något högre att luta sig tillbaka på måste den undvika eller fanatiskt befrämja sin egen världsbild genom ideologi – vilket antingen slutar upp i självförnekelse eller extrem rasism.

Jämlikhet gör gällande att våra känslor om oss själva är allt som spelar roll, vilket leder till att återkopplingen mellan yttervärlden och vår perception kringgås till förmån för känslomässig cirkelgång utan korrespondens till verkligheten – som ersätts med selektivt önsketänk.

Detta gör att vi försummar vår interna konstitution, som utgörs av vår intuition, karaktär och även ras – till förmån ett rotlöst, svävande och ytspänt människoideal som uppmuntrar charterresor och singelliv.

Konsekvensen blir ett hypokondriskt tillstånd där vi försöker omforma verklighetens natur, för att sedan attackera allt som stör vår kontrollprocess – vilket ibland inkluderar hjärnspöken så som att ”mjölk och pepparkakor” är rasistiska symboler.

Eftersom vänstern är så angelägen att undvika rasism, är den också besatt av rasism, som utgör en pelare i dess konfliktbaserade existensberättigande, vilken kräver ett ständigt flöde av dramatik och rationaliseringar för att fortlöpa mot ingenmansland.

Vänstern avslöjar med jämna mellanrum sin inverterade rasism och klumpiga idealism, så som när det feministiska företaget Åhléns gjorde en reklampelare av ett färgat barn som lucia, vilket ledde till ramaskri.

ahlens-lucia

Vänstern kunde här inte förutse sitt klavertramp, och slutade upp med att kränka ett barn i vad som visade sig vara en klantig marknadsföringskampanj där man försökte dygdesignalera via kapitalism, men slutade upp med att avslöja sin perversion.

Idén att Sverige tillhör ”alla” är ett symptom på neo-kommunism, där atomiserade och individualistiska medborgare vill sanktionera sin anonyma storstadslivvstil via kollektiva påbud så att ingen kan avslöjas med handen i syltburken.

Vi kan emellertid inte låtsas assimilera invandrare in i ett samhälle som inte står för någonting och som inte tillhör någon – utan att samtidigt underminera majoritetskulturen.

Tvärtom är det av högsta vikt att erkänna svenskar som legitim etnisk grupp i det sociala kontraktet. Allt relationsbyggande måste utgå från värnandet av det egna om det ska vara fruktbart. Inte genom att skapa en ansiktslös stat och sedan klaga på att ”välfärden är till salu”.

Att erkänna det svenska folket som en kollektivt representerad realitet är dock svårt för dagens individualistiska samhälle, eftersom det implicerar ett objektivt, förankrat och uppbundet sammanhang, samt ansvar och kontext mot något högre än vad jagets lösaktiga preferenser förmår påverka till sin egen fördel. Etnomasochism — eller självhat — är en form av rasism, eftersom man abstraherar bort det egnas relevans till förmån för någon annans skenheliga vidkommande.

Rasism upphör dagen då våra institutioner erkänner ras som realitet och gör ett slut på pluralism – dvs så som det var innan andra världskriget.

Mångkultur orsakar rasism, eftersom varje grupp är en självintressent och börjar konkurrera mot majoriteten. Pan-nationalism löser rasism via enighet genom separation – dvs att flytta på varje grupp till sin egen kontext, så att alla grupper kan infria sina egna öden utan att göra intrång på varandra. På detta sätt slipper vi tokstollar som Öz Nujen och Soran Ismail, vilka gjort karriärer på bekostnad av det svenska folkets värdighet, och salufört kurdisk extremnationalism som en del av den neo-kommunistiska agendan.

Detta kräver dock en helt ny typ av politik, som bygger på tradition, arv, egendomsrätt, integritet och särart, som resulterar i nationalism – istället för ett system som vill ena allt och ingen under ekonomiska, politiska universella och abstrakta standarder. Detta innebär att Sveriges rike måste avvisa den franska upplysningsmodellen, och instifta en författning, konstitution och en maktdelning som är en konkret återspegling av folkets lynne, historiska karaktär och läggning, istället för en abstrakt representation av kontextbefriade universella lagar och rättssystem.

Nationalism kan dock bara ske om folk vill, dvs att tillräckligt många enskilda individer tycker att det är en bra idé. Det är dock inget som kan eller bör tvingas/agiteras på svenskar som grupp, genom rashets. En nationell väckelse måste komma underifrån — genom ärligt uppsåt och genuin vilja, vilket kräver en varsam metapolitik utan mörka undertoner – utan att för den skullen övergå i liberal-”konservativ” Sverigedemokratism.

Om svenskar vill ha mångkultur och anser att svenskar som folk är irrelevant, så är det inte mer med det. Om vi tycker att det inte finns något värde i att värna och bevara särarter, så kan man lika gärna säga att raser inte finns — eller kalla det för ett ”utdaterat” begrepp.

Om vi tycker att det inte finns något värde i att bevara den sibiriska tigern, eftersom det ”ändå finns lejon”, och att ”alla kattdjur är lika mycket värda” – så kan vi lika gärna låta den dö ut, eller fånga och avla sönder den.

Naturen ”bryr” sig inte.

Rasism upphör emellertid genom nationalism, eftersom det inte längre kommer finnas något att vara allergisk mot. När vi erkänner biologisk mänsklig mångfald kan vi börja utveckla en hälsosam relation till oss själva och andra. Vi kan bestämma oss för att varje etnisk grupp har genetiska särdrag som är värda att bevara.

Om vi någonsin vill ha fred på jorden, måste vänsterns världsbild dö, eftersom dess antirasism är vad som föder rasism, eftersom misstro föder hat.

Det är enkelt att säga att alla är invandrare, att alla raser är blandade, och sedan lägga locket på. Detta döljer dock realiteten att raser är genetiska kontinuum, där européer har mer gemensamt med varandra än med andra grupper, och vice versa.

Anledningen till vänsterns extrema rasskräck är att hela deras världsbild står och faller på myten om den relativa individen, och för neokommunister finns inget värre än att någon grupp börjar göra anspråk på land och territorium för att bryta sig loss från statens allomfattande helvetesgap.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Ideologi och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s