Den skenheliga Afrikasynen

take-action-optimized

Västvärldens moderna syn på Afrika präglas av ett skenheligt patos, som döljer det högmodiga uppsåtet bakom maskerad välvilja.

Den sekulära vänstern har ett dille på Afrika som är obehagligt, ignorant och helt materiellt – vilket är en naturlig konsekvens av vår tids liberal-ateistiska utgångspunkter.

Sekulärvänstern ser ur sitt bekvämlighetsperspektiv på Afrika med ett ömkande överlägsenhetskomplex som genomsyras av skuldkänslor.

Afrika ses korrekt som en plats av ohämmad svält och våld; en plats av kroppsligt lidande. Slutsatsen blir att något måste göras, vilket involverar stora mängder västerländsk medicin, pengar och expertis.

Imperativet att ”bota” fattigdom och sjukdom kommer från ett västerländskt perspektiv av total spirituell och existentiell konkurs. Vi observerar att Afrika saknar vad vi har – medan det som de faktiskt har blir osynligt pga vår egen arrogans. Afrikaner har t.ex. i många fall en spiritualitet och tro av styrka och renhet som vida överskrider vår egen.

Trons konsekvenser är inte bara osynliga, men aktivt förnekade. Vi erkänner inte att religiös tro gör någon skillnad – eller att det kanske gör all skillnad värd namnet – inte minst eftersom allt är annorlunda för någon som ser världen i en evig kontext och från en attityd av tacksamhet och frälsning.

För sekulärvänstern är religiös tro blott en patetisk villfarelse, vilken försöker men misslyckas väga upp materiell fattigdom, förtryck och sjukdom.

Detta döljer religionens riktiga uppgift, vilken är att disciplinera oss bortom självet och inse att vi är inbäddade i något mycket större, istället för att falla tillbaka på oss själva och acceptera alla som de ”är”.

Från vår utgångspunkt av gränslös existentiell fattigdom och extremt spirituellt lidande — så till den grad att vi inte vill ha något mer än ett liv bestående av kontinuerlig distraktion, spänning och njutning som leder till en smärtlös död (samt organiserar och välkomnar vår nationella utrotning och befolkningsutbyte) — förespråkar vi samma sak åt afrikanerna: att dessa homogena och originella folk ska vara precis så världsliga och ”befriade” som oss.

Afrikas interaktion med väst har bringat både gott och dåligt; men vad som räknas som gott eller dåligt är perspektivbundet på huruvida man ser på tro som verkligt eller som barnslig eskapism.

Skadan som västvärlden åsamkat Afrika inkluderar näst intill permanent svält, en hög frekvens av extremt våld och några av de värsta regeringarna i planetens historia. Dessa är biprodukter av västerländsk medicin, bistånd, teknologi, expertis och idéer (så som kommunism).

Bistånd har kommit att betyda en transferering av pengar från relativt fattiga människor i väst till rika och korrupta människor i Afrika – som utnyttjar den vite mannens goda tro. Västerländsk ”altruism” är ofta lika kontraproduktiv som välmenande.

Summa summarum har västerländska interventioner påbjudit en massiv befolkningsexplosion.

Innan närkontakt verkade Afrika vara en plats med en sparsmakad befolkning, som gallrades genom en hög nivå av dödliga sjukdomar; samt en relativt hög levnadsstandard i termer av ett högt och varierat näringsutbud, låga arbetskrav och starka sociala band.

Eftersom döden enligt vänstern är slutet på allt, och materian är allt som räknas, följer en utilitaristisk syn på människan där det ultimata moraliska imperativet är att underlätta för ”individen” att leva ett långt liv. Eftersom den inte erkänner något ovanför individen eller bortom världen, blir konsekvensen att naturen med nödvändighet ses som ond (istället för som en levande entitet där moder jord varsamt ser efter sin holistiska skapelse genom naturligt urval, där ”individer” inte betyder så mycket).

Fram till 1960-talet hade Afrika mindre svält än Asien och väst, och medan de hade en hög proportion av våldsamma olyckor och dödsfall, var det en bråkdel av det monstruösa och sadistiska våld som utspelat sig de senaste decennierna – vilket krävt teknologi, organisation, ideologi och destabilisering som vita pådyvlat dem.

Det bästa vi gav dem var förmodligen kristendomen, men resten av biståndet har urartat i katastrofala konsekvenser, vilka förstärks när väst fortsätter förse dem med vad vi föreställer oss vara ”hjälp”.

Effekterna av västerländsk medicin och offentlig hygien var behjälpligt i att reducera kortsiktigt lidande, men har varit långsiktigt och fortlöpande katastrofalt.

De sekulära liberalernas ensidiga egenrättfärfighet när de beaktar Afrika är den värsta sortens kulturell imperialism; eftersom det uppmuntrar oss att fortsätta förstöra autentisk självuppfyllelse i bekvämlighetens namn – samma livsstil som vi själva kommit att förakta men likväl är beroende av.

Vi beter oss som en missbrukande frestare och matar Afrika med samma djävulskap som har fördömt oss till evig misär – vilket är varför varje anständig afrikan förmodligen hatar oss och hellre svälter än kommer hit.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Djupekologi, Etik, Religion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s