Om gudstro och konceptualiserandet av Gud

Seeing-God-in-his-metaphors-r1

Det Àr viktigt att vÄga tala om Gud, och reda ut vad vi menar nÀr vi refererar till denna stÀndigt Äterkommande referenspunkt i vÄrt medvetande.

Moderna mÀnniskor har förvisat andlighet till historiens skrÀphög, vilket Àr en mindre lyckosam biprodukt av materialistisk vetenskap kombinerat med individualism.

Vi kan kan idag se effekterna: ett samhĂ€lle med ”förĂ€ldrafritt”-mentalitet som Ă€r stundom upplyftande (Ă„tminstone nĂ€r vi Ă€r alkoholiserade) men med ett övergivet normaltillstĂ„nd som mĂ„ste undvikas och döljas genom distraktion, eftersom vi inte vet vart vi Ă€r pĂ„ vĂ€g och tragglar oss fram via impulser.

Samtidigt insisterar vi pĂ„ att sekulĂ€rmaterialism Ă€r det korrekta sĂ€ttet att leva och att liberal demokrati Ă€r ”historiens slutpunkt”, trots att verkligheten sĂ€ger motsatsen, eftersom vi bor i sovjetliknande lĂ€genheter och alienation Ă€r synonymt med frihet.

Detta indikerar hybris och kognitiv dissonans — eller en ovilja att inse att vi Ă€r vĂ„r egen största fiende, och att demokrati dĂ€rför Ă€r livsfarligt.

Vi blir inte ”smartare” av att inte tro pĂ„ Gud; tvĂ€rtom vet vi inte vad detta innebĂ€r, förutom att det gradvis lett oss mot ruinens brant sedan franska revolutionens proto-bolsjeviker bestĂ€mde sig för att avskaffa den vertikala, gudomliga principen och ersĂ€tta den med en horisontell, mĂ€nsklig moral, vilket banade vĂ€g för storhetsvansinne, tyranni och andlig förmörkelse.

MĂ€nskligheten har alltid trott pĂ„ Gud, och majoriteten gör fortfarande det — förutom i den ”upplysta” humanitĂ€ra stormakten Sverige och nĂ„gra lĂ€nder till. I vĂ€st rĂ„der det implicita antagandet att Gud Ă€r ”pĂ„hittad”, och att ateism Ă€r ”normalt”.

SekulĂ€rvĂ€nstern Ă€r implicit rasistisk, och anser att det Ă€r vĂ€stvĂ€rldens universella plikt att rĂ€dda Afrika och Asien frĂ„n sin ”kognitivt hĂ€mmande vidskeplighet”.

Enligt samtida konsensus trodde vĂ„ra förfĂ€der pĂ„ Gud eftersom de var korkade, och i takt med att vetenskapen utvecklades behövde vi inte lĂ€ngre ”fantasi”, eftersom vi sĂ„ att sĂ€ga kunde börja lita mer och mer pĂ„ vĂ„r egen ackumulerade abstraktionsförmĂ„gas utstakade, objektiva modeller.

Moderna mÀnniskor tar kristendomens berÀttelser bokstavligt och avfÀrdar dem som fantasi, men vid nÀrmare eftertanke visar det sig att den typiska ateistiska cynikern har fel, och saknar den kuriositet och intellektuella hederlighet som krÀvs för att undersöka gudsfenomenet och dekryptera vad som döljer sig bakom de religiösa berÀttelserna, som tycks vara intelligent designade, slumrande metaforer. Metaforer som Äderförkalkas nÀr massan processar dem och sedan avvisar sin egen undermÄliga, objektiviserade och försenade tolkning av Gud.

Kristendomen Ă€r vad vi har att jobba med, oavsett vad folk tycker om den. Man tycker dessa ”sagor” borde vara bortglömda för lĂ€nge sedan, men kristendomen har format vĂ„rt medvetande i 2000 Ă„r vilket Ă€r varför vi inte kan försumma dess relevans.

Moderna mĂ€nniskor sĂ€ger att de inte tror pĂ„ Gud, men refererar samtidigt till honom nĂ€stan dagligen genom religiösa uttryck som lever kvar — ”fan ocksĂ„”, ”för Guds skull”, ”herre Gud”, ”herre Jesus” för att nĂ€mna de vanligaste. Varför insisterar vi pĂ„ att anvĂ€nda dessa pĂ„stĂ„tt förlegade och anakronistiska uttryck?

Är det enbart för att de Ă€r kvarlevor frĂ„n en svunnen tid, eller Ă€r det för att vi vill ha kvar dem, eftersom de talar till oss pĂ„ ett djupare plan? Kan vi överhuvudtaget uttrycka vĂ„ra kĂ€nslor adekvat utan dem? Är de inte rentav ingraverade i vĂ„rt sĂ€tt att konceptualisera och betrakta vĂ€rlden?

Gudstro tycks inbĂ€ddat i vĂ„rt undermedvetande, Ă€ven om vi inte erkĂ€nner det explicit. Det rĂ€cker alltsĂ„ inte med att enbart avfĂ€rda Gud som pĂ„hitt och lĂ€gga locket pĂ„ — eftersom han de facto Ă€r en byggsten i vĂ„rt medvetande.

MĂ€nniskor Ă€r mer neurotiska Ă€n nĂ„gonsin, och brist pĂ„ tro tycks vara en delförklaring. Om vi tappar tron pĂ„ Gud tappar vi ocksĂ„ hoppet om oss sjĂ€lva, genom att relativisera och nedvĂ€rdera vĂ„r egen konstitution. IstĂ€llet för att vara universums centrum, blir vi ovĂ€sentliga ”baciller” pĂ„ ett svĂ€vande klot i en död rymd.

Vad vi behöver Ă€r realism — en strĂ€van efter korrekt anpassning — vilket inkluderar religion, men inte jĂ€mlikhet, materialism och liknande vidskeplighet.

MĂ„nga ateister Ă€r goda mĂ€nniskor, som tror pĂ„ alltings meningslöshet, men ÀndÄ strĂ€var efter att agera moraliskt — mot ett ideal. SĂ„dana ateister Ă€r implicit gudfruktiga, eftersom de tror pĂ„ det goda, men fastnat i det nihilistiska stadiet. De Ă€r för intelligenta för massreligion, liksom för dogmatisk materialism. Agnosticism innebĂ€r öppenhet för Gud, men att samtidigt vara hindrad av domaren som utgör vĂ„rt ego och integritet frĂ„n att bli nĂ„gons nickedocka. I sig ett tecken pĂ„ psykologisk friskhet, men i religiösa termer ocksĂ„ ett hopplöst ingemansland.

VÄrt samhÀlle har ersatt Gud med jÀmlikhet och social navelskÄdning, vilket har lett till moralisk stagnation och antirealism. Ateism garanterar inte ett bÀttre samhÀlle, eftersom trossystem alltid kommer finnas och hör till sakernas natur. Om trossystemet sedan bör bestÄ av religion eller massmedia kan ju var och en lista ut.

Det högsta definierbara sĂ€ttet att vĂ€rdera mĂ€nniskan Ă€r att vi Ă€r en del av Guds skapelse; allt annat Ă€r att acceptera en mindre vĂ€rdig mĂ€nniskosyn, eftersom Gud Ă€r det högsta vi kan konceptualisera. Detta kan tolkas som hybris, men medför Ă€ven ansvar. Om vi Ă€r Guds arvingar Ă€r skapelsen helig och vi mĂ„ste representera livet pĂ„ bĂ€sta möjliga sĂ€tt — dvs genom att agera moraliskt och följa vĂ„rt inre kall istĂ€llet för grupptryck. JĂ€mlikhet livnĂ€r sig genom grupptryck, vilket förstoppar den verkliga individualiseringsprocessen. IstĂ€llet för att tro pĂ„ Gud och överlĂ€mna oss till honom, tror vi pĂ„ vĂ„ra falska personer – vilket tycks trigga ett kontrollbegĂ€r.

Vi mĂ„ ha slutat gĂ„ i kyrkan, men Ă€r det bĂ€ttre att sitta framför TVn och vara emotionellt beroende av prylar? Är man objektivt mindre vidskeplig om man tror pĂ„ statens allsmĂ€ktighet istĂ€llet för Bibeln?

Är gudstro enbart en psykologisk trygghetsmekanism — en freudiansk förlĂ€ngning av ”faderslĂ€ngtan” — eller Ă€r det nĂ„gonting mer?

Den vĂ€sterlĂ€ndska mĂ€nniskan Ă€r skeptisk till Gud dels pga sin intelligens — Gud kompromissar med vĂ„rt öppna sinne, och vi vill dra följaktligen dra ned honom frĂ„n tronen, eftersom vĂ€rlden inte uppfyller vĂ„ra önskningar. Gud Ă€r en ”sadist” eftersom vi lider medan han inte gör det, kan man höra frĂ„n de mest inbitna av cyniker.

Detta kommer sig av att vi har en byrÄkratisk syn pÄ Gud, men Àr det vÄr egen intelligens eller Àr det kulturen och staten som implementerar i oss ateistiska antaganden?

Ponera att det inte fanns nĂ„gon stat som ”utbildade” dig. NĂ€r vi Ă€r barn och upptĂ€cker vĂ€rlden Ă€r allt förtrollande eftersom vĂ„rt sinne Ă€nnu inte Ă€r separerat frĂ„n skapelsen. Är dĂ„ inte gudstro en direkt logisk konsekvens av livet sjĂ€lvt, eftersom att födas Ă€r ett faktum? Vad finns det för anledning att tro att allt runtomkring oss uppkom frĂ„n ingenstans? Detta Ă€r nĂ„got vi har lĂ€rt oss, men det tycks inte vara en naturlig tankegĂ„ng – mer Ă€n rationalistisk envishet.

Vi Àr intelligenta och sjÀlvmedvetna varelser som har förmÄgan att stÀlla frÄgor som hur, var, nÀr och varför? Eftersom vi vet sÄ lite om oss sjÀlva sÄ Àr det rimligaste att anta att nÄgot annat som pÄminner om oss Àr arkitekten bakom livets evolution. Det intuitiva (i motsats till tankeframkallade) svaret om vÄr existens Àr att nÄgon satt oss hÀr.

Majoriteten av jordens befolkning tror fortfarande pĂ„ Gud eftersom det Ă€r naturligt — realistiskt — och kommer alltid göra det, sĂ„ lĂ€nge inte den liberala universalismen hjĂ€rntvĂ€ttar resten av mĂ€nskligheten med sin positivism.

Om alla hade blivit ateister imorgon, sĂ„ hade vi inte levt i en bĂ€ttre vĂ€rld med smartare mĂ€nniskor. TvĂ€rtom, mĂ€nniskor Ă€r vad de Ă€r, genetiskt, och kan bara ”förbĂ€ttras” upp till sin redan förinstĂ€llda potential, men inte ”utöver” det. Man kan inte ”förbĂ€ttra” mĂ€nsklighetens logiska tĂ€nkande genom att ”uppgradera” mjukvaran till marxistisk ateism 2.0; tvĂ€rtom Ă€r risken större att vi förslavar oss sjĂ€lva via staten och demokratin eftersom vi tappar vĂ„ra högre referensramar, vilket Ă€r fallet i vĂ„rt eget land. Ateism och rationalism Ă€r alltsĂ„ farligt, eftersom de lurar ivĂ€g oss frĂ„n vĂ„ra naturliga inklinationer till artificiella referensramar och förmedlade, sekundĂ€ra tankemodeller om vĂ€rlden.

Vi mĂ„ste undvika den simpla, sinnebildsformen av massreligion med synen om ”en gammal man i himmelen” (Ă€ven om det Ă€r av metaforiskt vĂ€rde att portrĂ€ttera Gud som bĂ„de gammal och vis), och ”det mekanistiska universumet” pĂ„ samma gĂ„ng — bĂ„da som mediokra representationer av verkligheten — vilka blev till norm nĂ€r vi bestĂ€mde oss för att efterapa varandra.

Trots ateismens tolkningsföretrĂ€de i vĂ„r tid Ă€r Gud med oss överallt, vilket bekrĂ€ftas av mĂ€nniskans beteende. Saker Ă€r antingen ”bra”, dĂ„ vi Ă€r nöjda, eller ”dĂ„liga”, varpĂ„ konstant dramatik och turbulens krĂ€vs tills problemet Ă€r löst. MĂ„nga emotionella utbrott riktas mot andra mĂ€nniskor, men desto fler mot livet sjĂ€lvt — varefter vi börjar hata Gud eftersom han inte ”visar sig” och rĂ€ddar oss, istĂ€llet för att inse att det Ă€r en barnslig syn.

Det Ă€r som om vi konstant förhandlar med en gudomlig förĂ€lder. Detta beteende — som sker pĂ„ en lĂ€gre nivĂ„ Ă€n formuleringen av argument, rationaliseringar och förklaringar i det medvetna — tyder pĂ„ att vi signalerar till nĂ„gon snarare Ă€n nĂ„got, likt en ilsken unge som vill ha sina förĂ€ldrars uppmĂ€rksamhet.

Mycket av detta Àr naturligt vÄr egen solipsism; vi signalerar till oss sjÀlva eftersom vi inte kan formulera fullstÀndiga tankar utan att lugna ned vÄr person och fokusera pÄ datan som stÄr till buds. Likaledes tycks beteendet reflektera nÄgonting mer, sÄ som en underliggande intuitiv kunskap att livet Àr en förhandling mellan oss och en oböjlig kraft.

MÀnniskan tycks ha en dualistisk natur, dels som apor kapabla till sjÀlvmedvetet, logiskt tÀnkande, som ofta faller tillbaka i glömska. Ibland vinner vÄr logiska sida, men ofta tar aphjÀrnan tÀten dÄ vi faller tillbaka pÄ fjÀsk, uppmÀrksamhet, bluffmakeri, lögner, mobbning etc. Demokratins största ironi mÄste vara tron pÄ att vi kommer frÄn aporna och att fÄ det att fungera i gruppformat, istÀllet för att kanalisera makten och kapitalet uppÄt till de bÀsta bland oss.

Kan vi ens bli mÀnskliga om vi inte vill vara gudomliga, istÀllet för att frÀmmandegöra naturen och utse oss sjÀlva till fritt konsumerande smÄpÄvar?

Vi vet inte vad medvetande Ă€r, dĂ€rför Ă€r det mer ödmjukt att anta Guds realitet Ă€n att förkasta möjligheten. Rent kognitivt och emotionellt Ă€r fördelarna uppenbara: med Gud har vi en levande vĂ€rld och vi alla Ă€r hans barn, vilket gör livet magiskt om vi kan intala oss det och göra det till vĂ„r andra natur – och dĂ€rmed omfamna vĂ€rlden istĂ€llet för att underkuva den. Det Ă€r inte sĂ„ enkelt som marxister pĂ„stĂ„r, att religion Ă€r ”folkets opium”. Om detta var fallet, varför bemöda sig med en idĂ© om helvetet?

Emellertid mĂ„ste vi konceptualisera Gud pĂ„ rĂ€tt sĂ€tt, dvs som en transcendental kraftkĂ€lla — snarare Ă€n vĂ„r personliga byrĂ„krat.

Vad som karaktĂ€riserar mĂ€nniskan Ă€r hennes förmĂ„ga att abstrahera och uppfatta tid och rum. Gud Ă€r alltsĂ„ den ultimata abstraktionen — det som t o m kungarna mĂ„ste rĂ€tta sig efter. Via Gud kan vi bejaka auktoritet och samtidigt undvika tyranni.

NÀr vi blev smarta nog att analysera vÄrt eget beteende, kunde vi extrahera substansen av detta beteende, peka pÄ dess definierande element och skriva ned det som lag.

Anledningen till vĂ„r abstraktionsförmĂ„ga Ă€r att vi ska kunna konceptualisera vĂ€rlden, utröna hot och planera vĂ„r överlevnad. Kaoset Ă€r det som befinner utanför vĂ„r fattningsförmĂ„ga. Gud Ă€r det som skapar ordning ur kaoset, och det Ă€r vĂ„r uppgift att upprĂ€tthĂ„lla ordning eller falla tillbaka i kaoset och glömskan (”helvetet”).

VÄr egen abstraktionsförmÄga tycks sedermera ha slagit knut pÄ sig sjÀlv, eftersom vi gjort den till ett ÀndamÄl i sig och relativiserat oss sjÀlva i förhÄllande till Gud, yttervÀrlden och naturlagen.

Det Àr som om förintandet eller förnekelsen av detta gudsvÀsen inom oss skadat oss psykologiskt och emotionellt, eftersom vi fallit tillbaka i solipsism.

Det kan vara dumt att tro pĂ„ Gud pĂ„ fel sĂ€tt, men det kan vara lika skadligt att inte tro alls — eftersom man dĂ„ försummar sin egen helighet och antar att man Ă€r ett slumpmĂ€ssigt nĂ„gonting i ett ickeskapat, slumpmĂ€ssigt icke-liv — vilket leder till tveksamma, lĂ€ttmanövrerade karaktĂ€rer.

Vi förundras och förförs ofta av kattdjurets förmĂ„ga att vara kopplat i nuet i ett zen-liknande stadium — som om de var i maskopi med livet sjĂ€lvt och Gud, medan vi sjĂ€lva tycks vara osynkroniserade. Vi tycks lĂ€ngta mot bĂ€ttre tider, eftersom vi glömt vilka vi Ă€r och hĂ„ller fast vid sjĂ€lvkonstruktioner i osĂ€kerhetens plats.

Demokratins vÀrdegrund tycks inte göra oss gott pÄ djupet, eftersom det ersÀtter vÄr egen integritet med nÄgon annans kollektivt hÀrledda uppfattningar. Vi Àr i kollektivets mentala grepp, istÀllet för att sluta upp i ett sunt förhÄllande med Gud. Detta gör att vi drivs av rÀdsla, eftersom sekulÀrmaterialism sÀger att döden Àr ett förfÀrligt slut pÄ det som uppstod ur intet.

NĂ€r vi sĂ€ger Gud mĂ„ste vi symbolisera och konceptualisera honom pĂ„ rĂ€tt sĂ€tt: logiskt, intuitivt och vetenskapligt, som universums logos — eller i mĂ€nskliga termer ”vĂ„r fader”. Rent intuitivt refererar vi till Gud som honom — som vĂ„r fader — vilket tycks vara rĂ€tt eftersom fadersgestalten dels Ă€r vakande och dels skapande. I sin tur refererar vi till jorden som ”moder jord” och mĂ€nniskan som ”henne”, eftersom Guds skapelse mĂ„ste vara skön – dvs feminin – eftersom det feminina Ă€r det sköna och det vĂ€rdiga, samt det som föder och livnĂ€r livet sjĂ€lvt. Om skaparen Ă€r maskulin sĂ„ mĂ„ste skapelsen vara feminin — eller Ă„tminstone en fusion — eftersom det maskulina och feminina bĂ„da behövs i skapelseprocessen.

I slutĂ€ndan kan vi referera till oss sjĂ€lva som djur eller skapelser, utan att bli klokare pĂ„ oss sjĂ€lva – eftersom vi inte förstĂ„r medvetande. Det klokaste Ă€r som sĂ„ ofta annars att vĂ€lja mellanvĂ€gen och ta nĂ„got mitt emellan, dvs dels högutvecklade ”djur” som strĂ€var mot Gud (ordning), och dels som gudomliga förvaltare av jorden.

Det rĂ„der ingen tvekan att det Ă€r vackrare att konceptualisera vĂ€rlden religiöst, samt klĂ€ vĂ„rt sprĂ„k i varma, religiösa termer, vilka bör vĂ€rnas och föredras om vi vill ha en kreativ och meningsfull vĂ€rld, eller reducera oss sjĂ€lva till mekaniska köttrobotar som bara ”rĂ„kar” finnas inom en lika meningslös vĂ€rld av energi och materia.

Genom att söka och finna Gud upprÀttar vi ordning ur kaoset.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist. GenomskÄdar politik via sjÀlslig och filosofisk analys av mÀnniskans natur och vÄr samtid.
Det hÀr inlÀgget postades i Filosofi, Religion. BokmÀrk permalÀnken.

3 kommentarer till Om gudstro och konceptualiserandet av Gud

  1. Ping: Om gudstro och konceptualiserandet av Gud — Den nakne kejsaren – Life, Death and all between

  2. pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

    NĂ„got signifikativt för den politiskt korrekta, intellektuellt och sjĂ€lsligt kuvade samt icke minst gravt andligt undernĂ€rda nutidsmĂ€nniskan, Ă€r hennes benĂ€genhet att aningen ovilligt och med ett halvt generat leende medge att hon ”tror att det finns nĂ„got” – ett överjordiskt vĂ€sen hon icke nödvĂ€ndigtvis benĂ€mner Gud, dĂ„ ett sĂ„dant medgivande skulle anspela pĂ„ det kristna arvegods vi i hedonismens och materialismens tecken tror att vi mĂ„ste förneka.

    Den allsmÀktiges namn och inflytande har ersatts mot individuellt tillskapade, nyandliga uppfattningar och metafysiska konstruktioner, vilka erbjuder en uppsjö av alternativa lösningar inom den transcendentala terrÀng mÄnga kÀnner sig manade att utforska, men fÄ ges andra Àn högst dubiösa fantasmagorier och illusoriska intryck av, dÀr den apoteoserade mÀnniskan och inte hennes skapare ges högsta rang.

    Tron Àr en inre övertygelse dÀr Guds outgrundliga nÄd vÀgleder den som anbefaller sig i Hans ande och förstÀndigar sitt hjÀrta i Faderns vÀrjo, och dÀr icke ens den mÀnniskofientliga marxistiska ateismen och dess metodiska förtrÀngningsprocess förmÄr avkristna och vilseleda den som ödmjukt mottagit FrÀlsarens erbjudande om syndernas förlÄtelse för den i sanning Ängerköpte och till bot och bÀttring stadde.

    Att inse sin egen otillrÀcklighet, sina svagheter och bringas lÀrdom om att ALLT beror av Guds kÀrlek och misskund, Àr förutsÀttningen för att förstÀrka och förvalta sitt kristna arv, mot alla odds i en tid dÄ helvetets portar stÄr vidöppna och de onda makterna tillÄts hÀrja fritt över den plÄgade skövlade jord vi anförtrotts men sÄ uppenbart misslyckats att vÄrda.

    De falska profeter som möjliggjort den eskalerande förtappelse och degeneration vi nu tvingas genomlida, och dÀr den destruktiva skörlevnaden och eroticismen givits status av allena saliggörande lyckokoncept, stÄr i begrepp att demaskeras och avslöjas som demoniska charlataner och folkförförare endast vÀrda vÄrt fulla förakt och fördömande, oaktat ett icke ringa antal av dessa stÄr tillfinnandes inom det klerikala skrÄ som förutsatts vÀgleda sina skyddslingar.

    Allt av styggelse som vĂ€djar till mĂ€nniskans lĂ€gsta drifter och sjĂ€lvdestruktiva böjelser entusiasmeras av det fascistoida korruptionsetablissemang som nyttjar alla till buds stĂ„ende medel för att relativisera allsköns vedervĂ€rdigheter, och vars svĂ„raste försyndelse nu manifesteras genom den försĂ„tliga normaliseringsprocess som vill generera en successiv acceptans för den ultimata brottshandlingen – pedofili.
    Fram för Missionsprovinsen och fan tag Àrkebiskopen!
    Er uppriktige tjÀnare och tillskyndare, med vördnad framhÀrdande,
    Andreas 😉

    Liked by 1 person

    • Keyser Söze skriver:

      Tack för dessa förgyllande infallsvinklar. Intressant perspektiv om nyandligheten, vilken tycks vara skrĂ€ddarsydd för individualistisk sjĂ€lvupptagenhet och dekonstruktion – sĂ„ Ă€ven buddhismen – istĂ€llet för ett esoteriskt, upphöjt och moget förhĂ„llande med Herren.

      Tveklöst Ă€r vĂ„ra politiska och kulturella representanter alla systematiska lögnare som stjĂ€lper folkets vĂ€lmĂ„ga och reducerar oss till vĂ„ra minsta och enskilda bestĂ„ndsdelar, för att sedan rationalisera förfallet genom ”mera buddhism till folket” medan kyrkan politiseras av samma kĂ€tterska förstörelselusta.

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka pÄ en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s