Om gudstro och konceptualiserandet av Gud

Seeing-God-in-his-metaphors-r1

Det är viktigt att våga tala om Gud, och reda ut vad vi menar när vi refererar till denna ständigt återkommande referenspunkt i vårt medvetande.

Moderna människor har förvisat andlighet till historiens skräphög, vilket är en mindre lyckosam biprodukt av materialistisk vetenskap kombinerat med individualism.

Vi kan kan idag se effekterna: ett samhälle med ”föräldrafritt”-mentalitet som är stundom upplyftande (åtminstone när vi är alkoholiserade) men med ett övergivet normaltillstånd som måste undvikas och döljas genom distraktion, eftersom vi inte vet vart vi är på väg och tragglar oss fram via impulser.

Samtidigt insisterar vi på att sekulärmaterialism är det korrekta sättet att leva och att liberal demokrati är ”historiens slutpunkt”, trots att verkligheten säger motsatsen, eftersom vi bor i sovjetliknande lägenheter och alienation är synonymt med frihet.

Detta indikerar hybris och kognitiv dissonans — eller en ovilja att inse att vi är vår egen största fiende, och att demokrati därför är livsfarligt.

Vi blir inte ”smartare” av att inte tro på Gud; tvärtom vet vi inte vad detta innebär, förutom att det gradvis lett oss mot ruinens brant sedan franska revolutionens proto-bolsjeviker bestämde sig för att avskaffa den vertikala, gudomliga principen och ersätta den med en horisontell, mänsklig moral, vilket banade väg för storhetsvansinne, tyranni och andlig förmörkelse.

Mänskligheten har alltid trott på Gud, och majoriteten gör fortfarande det — förutom i den ”upplysta” humanitära stormakten Sverige och några länder till. I väst råder det implicita antagandet att Gud är ”påhittad”, och att ateism är ”normalt”.

Sekulärvänstern är implicit rasistisk, och anser att det är västvärldens universella plikt att rädda Afrika och Asien från sin ”kognitivt hämmande vidskeplighet”.

Enligt samtida konsensus trodde våra förfäder på Gud eftersom de var korkade, och i takt med att vetenskapen utvecklades behövde vi inte längre ”fantasi”, eftersom vi så att säga kunde börja lita mer och mer på vår egen ackumulerade abstraktionsförmågas utstakade, objektiva modeller.

Moderna människor tar kristendomens berättelser bokstavligt och avfärdar dem som fantasi, men vid närmare eftertanke visar det sig att den typiska ateistiska cynikern har fel, och saknar den kuriositet och intellektuella hederlighet som krävs för att undersöka gudsfenomenet och dekryptera vad som döljer sig bakom de religiösa berättelserna, som tycks vara intelligent designade, slumrande metaforer. Metaforer som åderförkalkas när massan processar dem och sedan avvisar sin egen undermåliga, objektiviserade och försenade tolkning av Gud.

Kristendomen är vad vi har att jobba med, oavsett vad folk tycker om den. Man tycker dessa ”sagor” borde vara bortglömda för länge sedan, men kristendomen har format vårt medvetande i 2000 år vilket är varför vi inte kan försumma dess relevans.

Moderna människor säger att de inte tror på Gud, men refererar samtidigt till honom nästan dagligen genom religiösa uttryck som lever kvar — ”fan också”, ”för Guds skull”, ”herre Gud”, ”herre Jesus” för att nämna de vanligaste. Varför insisterar vi på att använda dessa påstått förlegade och anakronistiska uttryck?

Är det enbart för att de är kvarlevor från en svunnen tid, eller är det för att vi vill ha kvar dem, eftersom de talar till oss på ett djupare plan? Kan vi överhuvudtaget uttrycka våra känslor adekvat utan dem? Är de inte rentav ingraverade i vårt sätt att konceptualisera och betrakta världen?

Gudstro tycks inbäddat i vårt undermedvetande, även om vi inte erkänner det explicit. Det räcker alltså inte med att enbart avfärda Gud som påhitt och lägga locket på — eftersom han de facto är en byggsten i vårt medvetande.

Människor är mer neurotiska än någonsin, och brist på tro tycks vara en delförklaring. Om vi tappar tron på Gud tappar vi också hoppet om oss själva, genom att relativisera och nedvärdera vår egen konstitution. Istället för att vara universums centrum, blir vi oväsentliga ”baciller” på ett svävande klot i en död rymd.

Vad vi behöver är realism — en strävan efter korrekt anpassning — vilket inkluderar religion, men inte jämlikhet, materialism och liknande vidskeplighet.

Många ateister är goda människor, som tror på alltings meningslöshet, men ändå strävar efter att agera moraliskt — mot ett ideal. Sådana ateister är implicit gudfruktiga, eftersom de tror på det goda, men fastnat i det nihilistiska stadiet. De är för intelligenta för massreligion, liksom för dogmatisk materialism. Agnosticism innebär öppenhet för Gud, men att samtidigt vara hindrad av domaren som utgör vårt ego och integritet från att bli någons nickedocka. I sig ett tecken på psykologisk friskhet, men i religiösa termer också ett hopplöst ingemansland.

Vårt samhälle har ersatt Gud med jämlikhet och social navelskådning, vilket har lett till moralisk stagnation och antirealism. Ateism garanterar inte ett bättre samhälle, eftersom trossystem alltid kommer finnas och hör till sakernas natur. Om trossystemet sedan bör bestå av religion eller massmedia kan ju var och en lista ut.

Det högsta definierbara sättet att värdera människan är att vi är en del av Guds skapelse; allt annat är att acceptera en mindre värdig människosyn, eftersom Gud är det högsta vi kan konceptualisera. Detta kan tolkas som hybris, men medför även ansvar. Om vi är Guds arvingar är skapelsen helig och vi måste representera livet på bästa möjliga sätt — dvs genom att agera moraliskt och följa vårt inre kall istället för grupptryck. Jämlikhet livnär sig genom grupptryck, vilket förstoppar den verkliga individualiseringsprocessen. Istället för att tro på Gud och överlämna oss till honom, tror vi på våra falska personer – vilket tycks trigga ett kontrollbegär.

Vi må ha slutat gå i kyrkan, men är det bättre att sitta framför TVn och vara emotionellt beroende av prylar? Är man objektivt mindre vidskeplig om man tror på statens allsmäktighet istället för Bibeln?

Är gudstro enbart en psykologisk trygghetsmekanism — en freudiansk förlängning av ”faderslängtan” — eller är det någonting mer?

Den västerländska människan är skeptisk till Gud dels pga sin intelligens — Gud kompromissar med vårt öppna sinne, och vi vill dra följaktligen dra ned honom från tronen, eftersom världen inte uppfyller våra önskningar. Gud är en ”sadist” eftersom vi lider medan han inte gör det, kan man höra från de mest inbitna av cyniker.

Detta kommer sig av att vi har en byråkratisk syn på Gud, men är det vår egen intelligens eller är det kulturen och staten som implementerar i oss ateistiska antaganden?

Ponera att det inte fanns någon stat som ”utbildade” dig. När vi är barn och upptäcker världen är allt förtrollande eftersom vårt sinne ännu inte är separerat från skapelsen. Är då inte gudstro en direkt logisk konsekvens av livet självt, eftersom att födas är ett faktum? Vad finns det för anledning att tro att allt runtomkring oss uppkom från ingenstans? Detta är något vi har lärt oss, men det tycks inte vara en naturlig tankegång – mer än rationalistisk envishet.

Vi är intelligenta och självmedvetna varelser som har förmågan att ställa frågor som hur, var, när och varför? Eftersom vi vet så lite om oss själva så är det rimligaste att anta att något annat som påminner om oss är arkitekten bakom livets evolution. Det intuitiva (i motsats till tankeframkallade) svaret om vår existens är att någon satt oss här.

Majoriteten av jordens befolkning tror fortfarande på Gud eftersom det är naturligt — realistiskt — och kommer alltid göra det, så länge inte den liberala universalismen hjärntvättar resten av mänskligheten med sin positivism.

Om alla hade blivit ateister imorgon, så hade vi inte levt i en bättre värld med smartare människor. Tvärtom, människor är vad de är, genetiskt, och kan bara ”förbättras” upp till sin redan förinställda potential, men inte ”utöver” det. Man kan inte ”förbättra” mänsklighetens logiska tänkande genom att ”uppgradera” mjukvaran till marxistisk ateism 2.0; tvärtom är risken större att vi förslavar oss själva via staten och demokratin eftersom vi tappar våra högre referensramar, vilket är fallet i vårt eget land. Ateism och rationalism är alltså farligt, eftersom de lurar iväg oss från våra naturliga inklinationer till artificiella referensramar och förmedlade, sekundära tankemodeller om världen.

Vi måste undvika den simpla, sinnebildsformen av massreligion med synen om ”en gammal man i himmelen” (även om det är av metaforiskt värde att porträttera Gud som både gammal och vis), och ”det mekanistiska universumet” på samma gång — båda som mediokra representationer av verkligheten — vilka blev till norm när vi bestämde oss för att efterapa varandra.

Trots ateismens tolkningsföreträde i vår tid är Gud med oss överallt, vilket bekräftas av människans beteende. Saker är antingen ”bra”, då vi är nöjda, eller ”dåliga”, varpå konstant dramatik och turbulens krävs tills problemet är löst. Många emotionella utbrott riktas mot andra människor, men desto fler mot livet självt — varefter vi börjar hata Gud eftersom han inte ”visar sig” och räddar oss, istället för att inse att det är en barnslig syn.

Det är som om vi konstant förhandlar med en gudomlig förälder. Detta beteende — som sker på en lägre nivå än formuleringen av argument, rationaliseringar och förklaringar i det medvetna — tyder på att vi signalerar till någon snarare än något, likt en ilsken unge som vill ha sina föräldrars uppmärksamhet.

Mycket av detta är naturligt vår egen solipsism; vi signalerar till oss själva eftersom vi inte kan formulera fullständiga tankar utan att lugna ned vår person och fokusera på datan som står till buds. Likaledes tycks beteendet reflektera någonting mer, så som en underliggande intuitiv kunskap att livet är en förhandling mellan oss och en oböjlig kraft.

Människan tycks ha en dualistisk natur, dels som apor kapabla till självmedvetet, logiskt tänkande, som ofta faller tillbaka i glömska. Ibland vinner vår logiska sida, men ofta tar aphjärnan täten då vi faller tillbaka på fjäsk, uppmärksamhet, bluffmakeri, lögner, mobbning etc. Demokratins största ironi måste vara tron på att vi kommer från aporna och att få det att fungera i gruppformat, istället för att kanalisera makten och kapitalet uppåt till de bästa bland oss.

Kan vi ens bli mänskliga om vi inte vill vara gudomliga, istället för att främmandegöra naturen och utse oss själva till fritt konsumerande småpåvar?

Vi vet inte vad medvetande är, därför är det mer ödmjukt att anta Guds realitet än att förkasta möjligheten. Rent kognitivt och emotionellt är fördelarna uppenbara: med Gud har vi en levande värld och vi alla är hans barn, vilket gör livet magiskt om vi kan intala oss det och göra det till vår andra natur – och därmed omfamna världen istället för att underkuva den. Det är inte så enkelt som marxister påstår, att religion är ”folkets opium”. Om detta var fallet, varför bemöda sig med en idé om helvetet?

Emellertid måste vi konceptualisera Gud på rätt sätt, dvs som en transcendental kraftkälla — snarare än vår personliga byråkrat.

Vad som karaktäriserar människan är hennes förmåga att abstrahera och uppfatta tid och rum. Gud är alltså den ultimata abstraktionen — det som t o m kungarna måste rätta sig efter. Via Gud kan vi bejaka auktoritet och samtidigt undvika tyranni.

När vi blev smarta nog att analysera vårt eget beteende, kunde vi extrahera substansen av detta beteende, peka på dess definierande element och skriva ned det som lag.

Anledningen till vår abstraktionsförmåga är att vi ska kunna konceptualisera världen, utröna hot och planera vår överlevnad. Kaoset är det som befinner utanför vår fattningsförmåga. Gud är det som skapar ordning ur kaoset, och det är vår uppgift att upprätthålla ordning eller falla tillbaka i kaoset och glömskan (”helvetet”).

Vår egen abstraktionsförmåga tycks sedermera ha slagit knut på sig själv, eftersom vi gjort den till ett ändamål i sig och relativiserat oss själva i förhållande till Gud, yttervärlden och naturlagen.

Det är som om förintandet eller förnekelsen av detta gudsväsen inom oss skadat oss psykologiskt och emotionellt, eftersom vi fallit tillbaka i solipsism.

Det kan vara dumt att tro på Gud på fel sätt, men det kan vara lika skadligt att inte tro alls — eftersom man då försummar sin egen helighet och antar att man är ett slumpmässigt någonting i ett ickeskapat, slumpmässigt icke-liv — vilket leder till tveksamma, lättmanövrerade karaktärer.

Vi förundras och förförs ofta av kattdjurets förmåga att vara kopplat i nuet i ett zen-liknande stadium — som om de var i maskopi med livet självt och Gud, medan vi själva tycks vara osynkroniserade. Vi tycks längta mot bättre tider, eftersom vi glömt vilka vi är och håller fast vid självkonstruktioner i osäkerhetens plats.

Demokratins värdegrund tycks inte göra oss gott på djupet, eftersom det ersätter vår egen integritet med någon annans kollektivt härledda uppfattningar. Vi är i kollektivets mentala grepp, istället för att sluta upp i ett sunt förhållande med Gud. Detta gör att vi drivs av rädsla, eftersom sekulärmaterialism säger att döden är ett förfärligt slut på det som uppstod ur intet.

När vi säger Gud måste vi symbolisera och konceptualisera honom på rätt sätt: logiskt, intuitivt och vetenskapligt, som universums logos — eller i mänskliga termer ”vår fader”. Rent intuitivt refererar vi till Gud som honom — som vår fader — vilket tycks vara rätt eftersom fadersgestalten dels är vakande och dels skapande. I sin tur refererar vi till jorden som ”moder jord” och människan som ”henne”, eftersom Guds skapelse måste vara skön – dvs feminin – eftersom det feminina är det sköna och det värdiga, samt det som föder och livnär livet självt. Om skaparen är maskulin så måste skapelsen vara feminin — eller åtminstone en fusion — eftersom det maskulina och feminina båda behövs i skapelseprocessen.

I slutändan kan vi referera till oss själva som djur eller skapelser, utan att bli klokare på oss själva – eftersom vi inte förstår medvetande. Det klokaste är som så ofta annars att välja mellanvägen och ta något mitt emellan, dvs dels högutvecklade ”djur” som strävar mot Gud (ordning), och dels som gudomliga förvaltare av jorden.

Det råder ingen tvekan att det är vackrare att konceptualisera världen religiöst, samt klä vårt språk i varma, religiösa termer, vilka bör värnas och föredras om vi vill ha en kreativ och meningsfull värld, eller reducera oss själva till mekaniska köttrobotar som bara ”råkar” finnas inom en lika meningslös värld av energi och materia.

Genom att söka och finna Gud upprättar vi ordning ur kaoset.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Filosofi, Religion. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Om gudstro och konceptualiserandet av Gud

  1. Ping: Om gudstro och konceptualiserandet av Gud — Den nakne kejsaren – Life, Death and all between

  2. pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

    Något signifikativt för den politiskt korrekta, intellektuellt och själsligt kuvade samt icke minst gravt andligt undernärda nutidsmänniskan, är hennes benägenhet att aningen ovilligt och med ett halvt generat leende medge att hon ”tror att det finns något” – ett överjordiskt väsen hon icke nödvändigtvis benämner Gud, då ett sådant medgivande skulle anspela på det kristna arvegods vi i hedonismens och materialismens tecken tror att vi måste förneka.

    Den allsmäktiges namn och inflytande har ersatts mot individuellt tillskapade, nyandliga uppfattningar och metafysiska konstruktioner, vilka erbjuder en uppsjö av alternativa lösningar inom den transcendentala terräng många känner sig manade att utforska, men få ges andra än högst dubiösa fantasmagorier och illusoriska intryck av, där den apoteoserade människan och inte hennes skapare ges högsta rang.

    Tron är en inre övertygelse där Guds outgrundliga nåd vägleder den som anbefaller sig i Hans ande och förständigar sitt hjärta i Faderns värjo, och där icke ens den människofientliga marxistiska ateismen och dess metodiska förträngningsprocess förmår avkristna och vilseleda den som ödmjukt mottagit Frälsarens erbjudande om syndernas förlåtelse för den i sanning ångerköpte och till bot och bättring stadde.

    Att inse sin egen otillräcklighet, sina svagheter och bringas lärdom om att ALLT beror av Guds kärlek och misskund, är förutsättningen för att förstärka och förvalta sitt kristna arv, mot alla odds i en tid då helvetets portar står vidöppna och de onda makterna tillåts härja fritt över den plågade skövlade jord vi anförtrotts men så uppenbart misslyckats att vårda.

    De falska profeter som möjliggjort den eskalerande förtappelse och degeneration vi nu tvingas genomlida, och där den destruktiva skörlevnaden och eroticismen givits status av allena saliggörande lyckokoncept, står i begrepp att demaskeras och avslöjas som demoniska charlataner och folkförförare endast värda vårt fulla förakt och fördömande, oaktat ett icke ringa antal av dessa står tillfinnandes inom det klerikala skrå som förutsatts vägleda sina skyddslingar.

    Allt av styggelse som vädjar till människans lägsta drifter och självdestruktiva böjelser entusiasmeras av det fascistoida korruptionsetablissemang som nyttjar alla till buds stående medel för att relativisera allsköns vedervärdigheter, och vars svåraste försyndelse nu manifesteras genom den försåtliga normaliseringsprocess som vill generera en successiv acceptans för den ultimata brottshandlingen – pedofili.
    Fram för Missionsprovinsen och fan tag ärkebiskopen!
    Er uppriktige tjänare och tillskyndare, med vördnad framhärdande,
    Andreas 😉

    Liked by 1 person

    • Keyser Söze skriver:

      Tack för dessa förgyllande infallsvinklar. Intressant perspektiv om nyandligheten, vilken tycks vara skräddarsydd för individualistisk självupptagenhet och dekonstruktion – så även buddhismen – istället för ett esoteriskt, upphöjt och moget förhållande med Herren.

      Tveklöst är våra politiska och kulturella representanter alla systematiska lögnare som stjälper folkets välmåga och reducerar oss till våra minsta och enskilda beståndsdelar, för att sedan rationalisera förfallet genom ”mera buddhism till folket” medan kyrkan politiseras av samma kätterska förstörelselusta.

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s