En kritik av modern kristen tro och sekularism

QOTSA-album-artwork_VILLAINS_1000

Kristendomen är idag associerad med mesigt daltande och predikande, vilket beror på att religionen gått från att vara ortodox till en formalistisk, trivialiserad irrlära. Religion praktiseras idag i mångt och mycket av bluffmakare vilka gjort kyrkan och tron till en åderförkalkad karikatyr. Majoriteten kristna är andligt sterila och ofruktbara skådespelare. Inte bara ur moraliskt hänseende, utan att hela deras sätt att tänka och vara är kontradiktoriskt till religionen och Guds väsen. Moderna kristna ”tror” på kristendomen, men tänker som materialistiska ateister

En stor del av problemet ligger just i denna diskrepans mellan tro och tanke – kristna ”tror” på allt möjligt, men deras sätt att leva och tänka tycks opåverkade av dessa övertygelser. Det råder dissonans mellan att tro och att tänka och agera. Tron utgör blott ett sinnebildligt förhållande som i själva verket inte påverkar tankarna, och därmed inte skiljer sig från ”resten” av samhällets sekularism.

Många kristna tycks besväras av ett missnöje att inte kunna transformeras till en hel person – att någonting ”fattas” och att detta vakuum istället fylls av tvångsartad bokstavsbundenhet; att ande och Gud ”utestängs” från själva förrättningen och att yttervärlden framstår som avskalad och kylig, eftersom den andliga kommunikationen aldrig ”klaffar”. Samma fenomen som återfinns hos ”icke troende”. Sanningen är att alla människor är troende eftersom det krävs något att motiveras av och disciplinera sig mot. I forna tider strävade alla mot Gud genom sina ledare, medan vi idag är upptagna med att göra vad som känns bäst för flest individer. Civilisationen har gått ifrån att ha ett mål och bygga storslagna katedraler till att fokusera på kollektivets känslor och begär.

De flesta kristna är vänster och har för länge sedan givit upp sin rättrogenhet till politikens och medians sfär, och har accepterat dess sekulära idéer om vad som är relevant och viktigt.

All politik är vänster – betydandes att hela den offentliga diskursen, via officiella medier, är sekulärmaterialistisk i ideologi och tankestruktur. Alla dess antaganden kommer ur en antireligiös källa. Moderna kristna är därför förtappade, eftersom vänstern bokstavligen är en strategisk och systematisk antikristen ideologi som är medvetet destruktiv mot det goda. Att moderna kristna inte förmår inse detta är bevis på deras lättja. Istället för att utgöra en motkraft, följer de med strömmen, eftersom prästerna godtagit värdegrunden. Fåraherdarna har lämnat sina får ensamma!

Vårt samhällssystem kan bara fungera genom oärlighet eftersom det anpassar världen efter sin modell istället för att verka genom hur saker och ting är. Våra högsäten ockuperas därför av personer som är bra på oärlighet, samtidigt som deras samveten rentvås eftersom man är ”god” så länge man samarbetar med systemet, och ”ond” om man är dissident. Kristna är redo att ursäkta sig själva på pragmatiska grunder, och försöka rationalisera sin andligt bortkomna diskurs genom att undvika en uppdiktad bild av ”ondska” samtidigt som avsiktlig vilseledning av andra ses som ”en del av livet” hos den ”ofullkomliga människan” – när i själva verket avsiktlig och kalkylerad vilseföring är en flerfaldigt värre synd än sporadiskt charlataneri. Det är värre att vara en lögnare än att ljuga. Samhället har i sålunda mening återförpackat synden som en nödvändig inverterad godhet — man vill  ”synda i fred”.

Att vara oärlig och samtidigt förneka det är emellertid att göra frestarens jobb – i systematisk, strategisk form.

Den moderna världen är byråkratisk — dvs livlös och förtorkad. Likväl är moderna kristna byråkratiska – de tror på byråkrati som den bästa och lämpligaste metoden att hålla kurs. Deras kyrkor är byråkratiska – överallt härjar det implicita antaganden att organisationen är rätt, gruppen har rätt, och röstsedeln har rätt. Allt detta är förstås djupt okristet, eftersom kristendomen är rotad i individuell verkningskraft, där endast individer kan vara moraliska och främja det goda. Varken kyrkan eller Gud är ”demokratisk”.

Man blir inte kristen blott genom att gå till kyrkan och formellt förkunna en bekännelse. Vi är alla indoktrinerade materialister sedan barnsben, vilket betyder att moderna kristna ser på världen reduktionistiskt, som materialistiska positivister. De tror teoretiskt att världen är Guds kreation, men deras fundamentala tankestruktur ser på världen i huvudsak som den beskrivs av vetenskapen. De ser inte på världen som levande och full av mening och tror att det enda viktiga är vad de ”tror”, ”förkunnar” och hur de ”följer reglerna”. Allt runtomkring dem ses alltså som omedvetet, livlöst och meningslöst, och progressivismen ses som en positiv utveckling bort från vidskepligheten.

Moderna kristna är ständigt apologetiska. De tror att Gud är förlåtande i alla situationer. Deras bokstavlighet visar hur de ser på sig själva som en mekanisk effekt, och likt muslimer söker minimera sin agentur genom att kräva extern kontroll. De saknar spontanitet och är manipulativa i sina interaktioner, vilket är resultatet av att tänka som moderna materialister och samtidigt försöka leva genom en tro och praktik som är fastnaglad på ytan av den livsförnekande världsbilden.

Moderna kristna är dagdrivare som säger och gör rätt saker, men som inombords är förprogrammerade ideologer. De tycker om detta, eftersom de rent tekniskt är filosofiska materialister, varpå deras kristendom är ett påklistrat ”livsstilsval”. De ber hellre för ”världsfreden” och flyktingarna, än proklamerar västerlandets fördömda diskurs, och är således mer fokuserade på världsliga ting än spirituella hänsyn – vilka intar sekundär ställning.

Nåväl, ingen är perfekt och det är givetvis svårt att inte vara en materialistisk ”ateist” rent idémässigt i den moderna världen, eftersom vår uppfostran, historia och vår utbildning forcerar oss in i jämmerdalen.

I grunden är detta ett ledarskapsproblem som mynnar ur demokratiseringen av kyrkan.

Icke desto mindre är det livsnödvändigt att moderna kristna varseblir denna seriösa och dödliga effekt på deras tro. Bara om dessa problem är identifierade kan de ångras; och bara om de ångras kan de övervinnas och förlåtas.

Den materialistiska värld vi befinner oss i är i själva verket inte materialistisk. Vi lever officiellt i en materialistisk och sekulär värld, i vilken det religiösa och spirituella exkluderas från all seriös och allmän diskurs; och där allmänna prioriteringar är själviska personliga värderingar så som välstånd, trender, sexuell utfläkelse, identitetsmasturbation, bekvämlighet, spänning och underhållning.

Men om detta var hela sanningen hade den offentliga diskursen varit betydligt mer ”höger” än vad den är idag – eftersom materialism implicerar någon form av själviskhet eller upplyst självintresse.

Som vi vet exkluderas t o m det sekulära högerperspektivet (traditionell patriotisk konservatism eller libertarianism) från den offentliga diskursen genom censur och personliga sanktioner av åsiktskorridoren. När högern väl tillåts är det inte inom ramen för vuxen debatt utan genom ignorans, lögner, demonisering, attacker etc, vilket betyder att vi är dikterade av en lättprovocerad massa — vars omedvetna, impulsstyrda gruppbeteende viskar om dess djurnatur. Utan ledare vaggas massan fram och tillbaka av vad som än fångar deras uppmärksamhet i nuet, vilket utgör ”tjusningen” med demokrati.

Vad detta säger oss är att det sekulärmaterialistiska perspektivet inte är det ultimata i det moderna väst, eftersom den bara utgör en del inom ett högre, mycket mer kraftfullt, ideologiskt påtvingat ramverk. Eftersom detta ramverk inte är materialistiskt, är den de facto immateriell, dvs spirituell. Materialismen är i själva verket en psykotisk inversion av en högre övertygelse. Ett metafysiskt antagande som leder till en förvansklig epistemologi.

Detta styrande, spirituella ramverk som kontrollerar materialism förnekar samtidigt sin egen existens. Det finns inget explicit yttrande av de spirituella trosbekännelser, principer, aspirationer av det moderna västerlandets styrande ideologi – tvärtom hävdas det att det inte finns någon sådan ideologi, och att västerlandet opererar utan ideologi. Det sägs att vi är ett materialistiskt och pragmatiskt samhälle utan religion, samtidigt som allt implicit demonstrerar att vi styrs av spirituella värderingar.

Varför skulle den styrande klassen förneka sin egen spirituella ideologi? Vore det inte bättre att klargöra den, och få alla att acceptera den, liksom i forna civilisationer?

Detta viskar om något obehagligt, nämligen att existensen och naturen av den styrande klassens ideologi hemlighålls eftersom den är ond och oförsvarbar. Explicit, strategisk ondska kan bara lyckas genom att ljuga och bedra – vilket är precis vad vi har att göra med. Ur religiös, metaforisk synvinkel har vi svikit oss själva och Gud, och öppnat för en demonisk infusion av världen, med olycksaliga fingeravtryck överallt. I mer biologiska termer betyder detta att samhället just nu drivs av människans lägsta natur, och att demokratin gömmer verklighetens natur bakom sig själv, eftersom det inte finns något eller någon att ställa till svars, vilket renderat i ett implicit djävulsskap som inte förmår bekänna färg.

Vi är mitt inne i spirituell krigföring, och vi är omgärdade av folk som hatar oss. Ju närmare ondskan kommer den slutliga segern, ju mer bräcklig och sårbar blir den, och där i ligger vårt hopp.

Hela kristendomens moraliska fundament måste revideras och omtolkas. Bedrägeriet måste uppdagas och fördömas.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Religion, Samhälle och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till En kritik av modern kristen tro och sekularism

  1. pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

    Den sekulariserade avart av kristendom vi nu tvingas genomlida, icke minst genom den islamistbefrämjande marxistinfiltratör vilken av den dolda maktens operatörer inaugurerats till att lägga beslag på den ärkebiskopliga tronen, där man strategiskt söker få oss att uppfatta det som vår kristna barmhärtighetsplikt att förbehållslöst acceptera konsekvenserna av massimporterad dysfunktionalitet, våld och illvilja, har åsamkat Svenska Kyrkans församlingar irreparabla skador genom ett gigantiskt svek mot folket, mot nationen och mot Gud.

    I detta formativa skeende borde det fastmer vara ytterst maktpåliggande att värna om de kristnas, om än blott namnkristnas härskaror, vars existens alltmer hotas av koranslaveriets avancemang, då vi med sorg i hjärtat och rättmätig vrede konstaterar att i den verkliga prövningens stund då agnarna skils från vetet och vi nödsakas bekänna färg, nesligen bedragits av kyrkans prostituerade portalgestalter och pretentiösa pseudopredikanter.

    Den disharmoni, modfälldhet och frustration detta fräcka anslag alstrat bland medlemmarna kan icke ha undgått någon vaken medborgare, då kyrkan erfar en rent historisk medlemsförlust, vars följder negligeras av den interreligiositetshysteriska Jackelén, som inte generas inför att begagna sig av manipulativa psykologiska konstruktioner som ”överlappande konsensus” och religionsdialog och där det snarast är en tidsfråga innan den skändliga prelaten exponerar sina bockfötter inför menigheten och öppet tillkännager konverteringen till islam.

    Att ens antyda att det skulle vara möjligt att ingå rimliga avtal och överenskommelser med djävulen och hans ställföreträdare är ett hån mot mänskligheten och en förbannad lögn.
    Den sekulariserade avart av kristendomen undertecknad initialt nämner, kan definieras som förnekandet av den – till dess diametrala motsats fromma…

    Andreas, värdekonservativ nationalist, realist och troende kristen 🙂

    Liked by 1 person

  2. Tonymalmqvist skriver:

    Riktigt spännande läsning detta.

    Liked by 2 people

  3. Tonymalmqvist skriver:

    Inom somliga kretsar inom kristenheten, främst den karismatiska delen av den, talas det i stora ord om att det behövs en ny reformation. Och det betvivlar jag inte för ett ögonblick på att inte det behövs. Frågan är bara om man är fullt införstådd med vad och konkret det handlar om? Vet och är man över huvud taget helt införstådd med vad det är som behöver reformeras? Jag är inte så säker på det. Och kanske stannar det vid det så pinsamma att det enbart är munväder och inget annat. Ord finns det gott om.

    Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s