Vänsterns psykologi dekonstruerad — del II

devils ad

När vi talar om vänstern är det inte så mycket en rörelse eller en ideologi som en psykologisk typ, eller en samling av relaterade typer — som i sin tur formar en mytologisk arketyp för ondska. Ondskan verkar i förförande syfte — varför den ofta associeras med det feminina — och vinner när människan väljer materialistisk lockelse över det andligas rättskaffenhet. När en kultur blir övervägande feminiserad, kan man vara säker på att det finns ugglor i mossen.

Den psykologiska vänsterns mest rabiata element bär ofta på neuroticism av olika slag, och lider brist på integritet. Denna ”personliga andnöd” projicerar de utåt genom ett hat mot upplevda maktfaktorer som uppförstoras över alla rimliga proportioner.

Det mentala socialliberala tillstånd som folk i gemen vaggats in i och som utgörs av konformism, konflikträdsla, godtrogenhet m.m går tillbaka på två psykologiska tendenser: mindervärdeskomplex och översocialisering.

Med mindervärdeskomplex menar vi inte bara underlägsenhetskänslor i strikt bemärkelse men ett helt spektrum av relaterade drag som innefattar låg självkänsla, maktlöshet, depressiva tendenser, defaitism, skuldkänslor, självhat etc.

Moderna vänstersympatisörer tycks bära på sådana undertryckta känslor, och dessa känslor tycks bestämma den politiska riktningen av den moderna vänstern.

Att vara vänstersinnad är alltså ett psykologiskt tillstånd eller en beteendemässig inklination — och kan innefatta muslimer och nazister likväl som kommunister, djurrättsaktivister och feminister. En nazist kan vara plågad av precis samma översocialisering och mindervärdeskomplex som en feminist, och ta ut sitt självhat på en abstrakt karikering av ”judar”, istället för ”vita män”. Att någonting skiljer sig i uttryckliga termer betyder inte att det skiljer sig strukturellt, psykologiskt. Tvärtom kan två till synes separata fenomen vara en del i samma kausala kedja.

När någon reflexmässigt tolkar nästan allt som sägs om honom (eller om grupper han identifierar sig med) för att vara nedsättande, drar vi slutsatsen att vederbörande bär på mindervärdeskomplex och har låg självkänsla.

Denna tendens är utpräglad bland minoritetsrättsaktivister, oavsett om de hör till minoritetsgrupperna de försvarar eller inte. De är hyperkänsliga mot ord som används för att beteckna minoriteterna. Termerna ”neger”, ”utlänning”, ”handikappad” och ”bög” för en afrikan, en invandrare, en funktionshindrad respektive en homosexuell hade från början inga nedsättande konnotationer. De negativa konnotationerna har bifogats dessa termer av aktivisterna själva. Idag har de gått så långt att pronomen som ”han”, ”man” och ”hon” ses som implicit nedsättande vilket tvingat fram nya, könsneutrala pronomen. Ett tydligt exempel på hur vänstern förordar ideologi framför realitet och tradition – och samtidigt urvattnar det svenska språket på sin substans.

Vänsterantropologer vill förbrilt undvika att säga något om primitiva folk som tänkbart kan tolkas negativt. De vill ersätta ordet ”primitiv” med ”icke läskunnig”, liksom de vill ersätta ”invandrare” med ”nysvensk”. Mellan raderna kan vi utläsa en paranoia mot vad som än kan antyda att en primitiv kultur är underlägsen vår egen, eller att utlänningar kanske inte riktigt hör hemma (utan att vi för den skull implicerar att primitiva kulturer är underlägsna, men för att poängtera vänsterns hyperkänslighet).

De som är mest känsliga mot ”politiskt inkorrekt” terminologi är inte den genomsnittlige invandraren, förtryckta kvinnan eller handikappade personen, utan en minoritet av aktivister, varav många inte ens tillhör någon ”diskriminerad” grupp, utan kommer från en privilegierad sektion av samhället. Politisk korrekthet har sin högborg bland universitetsprofessorer, som har trygga anställningar med behagliga löner, varav majoriteten är heterosexuella vita män och kvinnor från medelklassfamiljer.

Många vänstersympatisörer identifierar sig intensivt med problem hos grupper som anses vara svaga (kvinnor), besegrade (indianer), frånstötande (homosexuella), eller på andra sätt underlägsna.

Vänstern själv känner att dessa grupper är underlägsna. De hade aldrig erkänt för sig själva att de har sådana känslor, men det är just pga att de ser dessa grupper som underlägsna som de identifierar sig med deras problem (utan att för den skull implicera att de är underlägsna; men för att göra en poäng av vänsterns psykologi).

Feminister är desperat måna om att bevisa att kvinnor är lika starka och kapabla som män. Tvivelsutan drivs de av en rädsla av att potentiellt inte vara det. Varför försöker de annars tävla på lika villkor?

Vänstern tenderar att förakta vad som än ses som starkt, gott och framgångsrikt. De föraktar västerländsk civilisation, den vite mannen och rationalitet. Deras anledningar till hatet korresponderar emellertid inte med deras egentliga motiv. De säger att de hatar västerlandet för att det är krigslystet, imperialistiskt, sexistiskt, etnocentriskt osv, men där samma problematik återfinns i socialistlutande eller i primitiva kulturer, hittar vänstern på ursäkter. Alternativt erkänner man motvilligt att de existerar, medan de entusiastiskt pekar ut och överdriver dessa problem när de förekommer i väst.

Således står det klart att dessa problem inte är vänsterns verkliga motiv för hatet mot väst, vilket snarare går tillbaka på västerlandets styrka och framgång, vilken ses som hotande mot den egna otillräckligheten.

Ord som ”självförtroende”, ”självtillit”, ”initiativ”, ”företagsamhet”, ”optimism” et cetera, spelar liten roll i den vänsterliberala vokabulären. Vänstern är anti-individualistisk och prokollektivistisk (läs försvarsorienterad). De vill att staten ska tillfredsställa allas behov och ta hand om dem. Vänsterliberalen är inte den sortens person som har en inre övertygelse om sin förmåga att lösa sina egna problem och tillfredsställa sina egna behov. ”Hen” är antagonistisk till konceptet om konkurrens eftersom hen innerst inne känner sig obekräftad.

Konstformerna som attraherar moderna vänsterintellektuella tenderar att fokusera på lortighet, nederlag och förtvivlan, eller tar en orgasmisk ton som kastar av sig rationell kontroll som om det inte fanns något hopp att åstadkomma något rationellt och allt som finns kvar är att fördjupa sig i nuets sensationer.

Postmoderna vänsterfilosofer tenderar att tillbakavisa förnuft, vetenskap, objektiv realitet och insistera på att allt är relativt. Det är sant att man kan ställa seriösa frågor om den vetenskapliga kunskapens grundvalar, och om hur, om ens överhuvudtaget, konceptet om objektiv realitet kan definieras. Men det är uppenbart att moderna vänsterfilosofer inte är några behärskade logiker som systematiskt analyserar kunskapens hörnstenar. De är djupt emotionellt involverade i sin attack mot sanningen och verkligheten. De attackerar dessa koncept pga sina egna psykologiska behov. Attacken utgör en ventil för fientlighetens fromma, och baserat på offensivens framgång, tillfredsställer den maktbegäret.

Vänstern hatar vetenskap och rationalitet för att de klassificerar vissa övertygelser som sanna (dvs framgångsrika, överlägsna) och andra som falska (dvs misslyckade, underlägsna). Vänsterliberalens mindervärdeskomplex är så djupt att hen inte kan tolerera någon klassifikation av vissa saker som framgångsrika eller överlägsna och andra som misslyckade eller underlägsna. Detta ligger också bakom många vänstersympatisörers tillbakavisande av konceptet om psykisk sjukdom och IQ-testers användbarhet.

Som ett brev på posten är de likaledes antagonistiska mot genetiska förklaringar av mänskliga förmågor eller beteenden eftersom sådana förklaringar tenderar att presentera vissa personer som överlägsna eller underlägsna andra. Följaktligen föredrar de att ge samhället förtjänsten eller skulden för en individs förmåga eller brist på densamma. Det handlar alltså hela tiden om ursäkter, egenmäktighet och undanflykter.

Vänsterliberalen är dock vanligtivs inte en person vars mindervärdeskomplex gör honom till en skrytmåns, egoist, mobbare eller skoningslös konkurrent. En sådan person har inte helt tappat tron på sig själv. Han har ett underskott i maktkänsla och självaktning, men kan fortfarande göra anspråk på kapaciteten att vara stark, varav hans försök att göra sig själv stark producerar hans otrevliga beteende.

Vänstertypen vi beskriver är emellertid förtappad bortom det stadiet. Hens mindervärdeskomplex är så ingraverat att hen inte kan uppfatta sig själv som individuellt stark och värdefull. Därav hens kollektivism. Hen kan bara känna sig stark som en medlem av en stor organisation eller massrörelse vilken hen kan identifiera sig med. Vänstern ”gömmer sig” så till vida bakom en abstrakt idé om ”mänskligheten”, och vågar varken ta ansvar för individer, ras eller kön – utan söker använda dessa som symboler för att genomdriva ideologi. Vänsterns svenskhat går alltså tillbaka på en oförmåga att stå upp för sig själv och värna folkets integritet, eftersom de är för osjälvständiga för att åta sig ett sådant ansvar. Kan man inte acceptera sig själv följer det naturligt att man förnekar svenskheten, vilken är en naturlig förlängning av självet och således blir förknippat med skamkänslor.

Lägg märke till den masochistiska tendensen i vänsterns taktik. Vänstern protesterar genom att lägga sig framför bilar, provocerar medvetet polisen och rasister att misshandla dem, etc. Dessa strategier verkar ofta vara effektiva, men många vänsteranhängare nyttjar dem inte i bemärkelsen ”målet helgar medlen”, utan för att de föredrar masochistisk taktik. Självhat är ett inneboende vänsterdrag.

De må påstå att deras aktivism motiveras av medkänsla eller genom moralisk princip. Medkänsla och moralisk princip kan emellertid inte vara de främsta motiven för vänsteraktivism. Fientlighet är en alldeles för betydande komponent av vänsterns beteende; liksom maktbegär.

Mycket av vänsterns beteende är därför på intet sätt rationellt kalkylerat att vara till gagn för människorna vänstern säger sig försöka hjälpa. Om någon anser att positiv särbehandling är bra för invandrare, är det då smart att begära positiv särbehandling i fientliga eller dogmatiska termer, istället för att inta en diplomatisk och försonande hållning?

Vänsteraktivister intar emellertid inte en sådan hållning eftersom det inte tillfredsställer deras emotionella behov. Att hjälpa invandrare är inte deras riktiga mål. Rasproblem utgör istället en ursäkt genom vilken de kan uttrycka sin egen fientlighet och frustrerade maktbegär. Kontentan blir att de skadar invandrare liksom den inhemska kulturen, eftersom aktivisternas fientliga attityd mot den vita majoriteten intensifierar konflikter.

Om vårt samhälle inte hade några sociala problem ö.h.t, hade vänstern varit tvungen att uppfinna problem för att kunna förse sig själva med en ursäkt för att skapa rabalder.

Del III

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Psykologi och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vänsterns psykologi dekonstruerad — del II

  1. pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

    Konstaterar med ett leende att undertecknad skrivbordskrigare och nationalistiskt sinnad kämpe icke är ensam om att hysa välgrundad misstanke om de olika orsakerna till de vänsterhysteriska vaktstyrkornas vedervilja mot det värdekonservativa samhällskonceptet, samt att fler reflekterat över det ressentiment dessa i grunden underlägsna med närmast religiös fanatism hyser mot det traditionella, verklighetsförankrade och förnuftsbaserade tänkandet, vilket genererar den aggressivitet de översocialiserade subalternerna tvingas uppamma mot den överlägsne.
    Detta förhållande skulle emellertid de värdegrundsfrälsta blindgångarna aldrig vidgå, utan fastmer föredra den bleka döden framför att bekänna ett dylikt skamligt nederlag.

    Avslutningsvis kan man fundera över vilka reaktioner de ideologiskt vilseförda fåren skulle uppvisa såframt de tog sig mod att studera den fenomenala analys Keyser serverat. Icke osannolikt att de endast kom sig för att tillgripa den sedvanliga arsenalen av kulturmarxistiska och genusinfekterade södertörnspedagogiska invektiv, riktade mot det vita patriarkatet i allmänhet och mot den suveräne skriftställaren i synnerhet.
    Avundsjuka är som bekant något rent djävligt!
    Andreas 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s