Slavmoralens tvångsvälde

friedrich-nietzsche

Freidrich Nietzsche, mannen som undersökte moralens genealogi, är allmänt känd som en misantrop i populärkulturella sammanhang. Detta eftersom att han inte omfamnade hela mänskligheten som Guds gåva till jorden, och ifrågasatte den plebejiska inställningen till moral. Hans idéer avvisas därför som ”subjektiva” och kastar honom i dåligt ljus, så att massan kan framstå i god dager.

Misantropi innebär emellertid inte att hata mänskligheten, men implicerar en generell avsmak för mänskligt massbeteende.

En sådan förkunnelse är en synd för den röstberättigade allmänheten, eftersom det överbryggar skiljelinjen mellan subjektivitet och objektivitet, som etablerats genom populärt samtycke med syftet att skydda varje individ från kritik.

Enligt massan är alla individuella val ”subjektiva” och all data är ”objektiv” data med en bred inneboende tolkning som säger åt oss vad vi ska tänka och göra.

Nietzsche satte sig på tvären och var istället selektiv, och sökte bejaka en högre art av människa. Han menade att vi måste rena våra hjärtan från det falska och förtryckande. Att hata någonting fanatiskt är att bli det man hatar, i annorlunda form.

Misantropi, liksom nihilism, framstår först som en kategorisk förkastelse av människor och värderingar, men visar sig vara ett selektivt system för att hitta det meningsfulla i respektive grupper genom att neka deras objektiva absoluta status som lag.

När civilisationen faller pga denna självförvållade avgrund, börjar de få tänkare som inte lynchats av massan ifrågasätta alla fundamentala antaganden.

Etablissemanget och dess svansförare hatar ”fascister” — i princip ett skällsord för sunda manliga värderingar. Kanske bär de på en inrotad omedveten rädsla att historien ska upprepa sig där provocerade män kommer ”från skuggorna”, tar deras leksaker och skickar dem på ”arbetsläger”, likt hur NSDAP avverkade Tysklands socialdemokrater innan andra världskriget.

Högerns mål är emellertid inte att reaktivt störta de vid makten, men snarare att säkerställa att makten utövas av de med naturlig läggning att använda den väl. Detta förutsätter ett uppbrott med ungdomskulten i politiken, samt ett uppbrott med ”politik” i sig självt.

Statens verksamheter har blivit ett näste för socialistisk klanbildning och nepotism. Batikhäxor och allehanda pappersvändare har förpackats in i socialtjänst, migrationsverk, försäkringskassa, sjukvård, skola och politik – för att sedan montera ned all auktoritet och i dess plats bildat slutna ideologiska sällskap som förordar kontroll framför ledarskap, och sållar följaktligen bort personer som kan hota maktstrukturerna. Hela vårt utbildningssystem ett sossefilter som gallrar bort folk som är för självständiga, som tänker själv och inte vet hur man ska vara undergiven – eftersom de är dysfunktionella för institutionerna. Är det inte ironiskt att feminister gnäller om ”manlig överrepresentation i bolagsstyrelser” när marxister styr hela landet? Effekterna om vad det innebär med effeminerad despotism har börjat visa sig på värsta tänkbara sätt, när staten förvandlas till en absurd vårdcentral som styrs genom popularitet och ideologisk flockmentalitet.

Trälar kännetecknas av en mentalitet som vill söndra och härska, och som skyr andliga och kulturella åtaganden. När personer av olika ras, kön, kast och inklination tvingas jobba med varandra tack vare meritokrati, uppstår ogynnsamma arbetsförhållanden och konflikter som kokar under ytan.

Eftersom trälar är mer begränsade till sina drifter och impulser är de också närmare sin djurnatur, och är mer benägen att ägna sig åt aktiviteter som mobbning och översocialisering. Civilisation blomstrade när denna mentalitet, som Nietzsche kallade slavmoral, undertrycktes genom aristokratin, så att man kunde fokusera på vad som var rätt och gott. Herremoral innebär att värdera handlingar utefter deras konsekvenser, medan slavmoral innebär att värdera handlingar på en skala av bra eller dåliga intentioner a priori.

Som Nietzsche menar finns ingen moral, utan endast moraliska tolkningar av fenomen. Det goda är sålunda det nobla, starka och dygdiga medan det dåliga är det svaga, fega och småsinta. Det är enkelt att härleda vår nuvarande sits till slavmoralens framfart. En värdig kultur försöker inte förneka sig själv och göra individen till ett moraliskt absolut, medan man gör kulturformen till ett opersonligt, herrelöst, flytande fenomen. Det antika Grekland och Rom var rotat i herremoral, ända tills de blev besegrade av slavmoralen. Historien är en skiftande pendel mellan dessa mentaliteters maktkamp. Problemet som möter oss är således inte ”svenskar” mot ”invandrare”, ”liberaler” mot ”muslimer”, ”vita” mot ”bruna” eller liknande trams, utan hur vi bör handskas med en stat som administreras av självcentrerade kälkborgare och neurotiska kvinnfolk, som söker tukta en alltmer alienerad och bortkommen befolkning.

När man vill läsa av en person ska man se till dennes motiv, och inte stirra sig blind på ord och symboler. Vi lever i ett samhälle där få agerar efter vad de känner, och säger vad de verkligen menar. Vi känner till vänsterns ytliga jargong: en livssyn baserad på empati, som utnyttjar feminism, mångfald, välfärdsprogram och handikappade.

Ideologi innehåller inga kompromisser och fungerar som en dualism: ideologin är den nya föreslagna idén som människor antingen bejakar eller bestrider. Dissidens innebär att dogmen inte kommer få genomslag, och ses därför som en passivt aggressiv attack och försök att döda idén. Idén och dess följeslagare känner sig därigenom bekväma i att initiera förebyggande självförsvar genom att attackera de som inte håller med.

Detta ger ideologin momentum och kuvar de flesta till acceptans. Ideologin saluför sig som normal, och presenterar dissidenter som onormala och svartlistar dem som nazister, fascister, rasister, homofober, sexister och klassister – vilket konnoterar ett misslyckande att anpassa sig till den sociala normen, vilken ger karriärister fritt spelrum att sko sig på vad som är rätt.

Vänstern föddes ur den franska revolutionen och utgjordes av en idé – Egalitarism, eller idén att alla är jämlika i huvudsaklig förmåga, och konverterade sedan utilitarismen till politisk moral.

Vänstern är egalitarism genom ideologi, inte praktiska metoder. En kung som ville att hans folk skulle vara jämlika kunde belöna de goda så att de avlade bort resten, och etablerade jämlikhet genom likvärdig genetik och förmåga. Han kanske separerade dem utefter förmåga in i regioner så att folk i varje region var ungefär av samma kaliber. Demokrati innebär ”åt var och en efter behov, på bekostnad av förmåga”.

Dygdesignalering (”Virtue signalling”) döljer en hemlig intention att exploatera. Egalitarism är försäljarens strategi: den utlovar utopi men verkar för profit, med noll hänsyn till hur konsumenten kommer göra ifrån sig. Ideologi får folk att känna sig intelligenta och mäktiga för att ha manipulerat världen att reflektera deras egna intentioner och begär.

Vänstern ersätter därför identitet eftersom det är en identitet. Att vara vänster är att identifiera sig med de ”kompetenta experttyckare” som tar över samhället; de som kan vara ”modiga, frispråkiga och kontroversiella” och dra fördelar från social popularitet samt karriärmässiga, sexuella och gruppmässiga vinstlotter som kommer med paketet. Här återfinns den mest patetiska av män, som sållar sig till feminismen för att dra fördelar i form av sexuell utdelning och sociala meriter.

Att inse att folk är olika och existerar inom en hierarki av förmåga och moralisk karaktär är massivt tabu eftersom det är antisocialt — dvs rätt.

Socialt tänkande dominerar när ideologi tar fart eftersom vad folk vill ska vara sant blir viktigare än vad som är på riktigt. Högern är antisocial eftersom den inser att den vanligaste mänskliga tendensen är självbedrägeri, vilket multipliceras i grupper. De kristna kallar detta för arvsynd, dvs darwinism – utan självdisciplin är vi ”apor”.

Vi kan inte ha självdisciplin utan realism. Vi behöver något att disciplinera oss emot som inte är ”av oss”, i motsats till de luftiga principer och navelskådande emotionella gester som är så vanliga i dagsläget. Istället måste vi rikta oss själva mot världen, lära oss den och uppskatta dess visdom, och använda den för att expandera vårt sinne.

Som patologi utgörs vänstern av förnekelsen av behovet att förstå världen, och avancerar motargumentet humanism, eller idén att människor är viktigare än realiteten. Även om det leder till kaos varje gång, förblir det det mest populära argumentet bland människor, emot vilken realism är enda nödvärnet.

Vår nuvarande kultur är fast i ungdomen, och försöker leva upp till ”evig ungdom” (djävulskhet). Vi måste vilja växa upp, bli mer intensivt och frekvent så som Gud i vår mentalitet; ett spirituellt vuxet sätt att tänka och vara.

Vi måste aspirera på att leva i vår kreativitet; i vårt nya aktiva tillstånd av visshet, och inte, som nu är vanligt, att leva i våra känslor och sinnen. Vi måste önska att veta direkt och innerligt, snarare än i andra hand via kommunikation och mediakanaler. Vi måste önska leva personligt, familjärt, unikt och specifikt; snarare än generellt, generiskt, abstrakt, institutionellt – och via omdöme, snarare än via kommittéer, röster, procedurer, konsensus, tvång, lagar, regler, principer och protokoll.

Att vakna innebär att inse att alla ens institutioner är fejk, att ens eliter har dåliga intentioner, att ens samhälle fallit och att världen tycks vilja se dig död så att de kan plundra dina rester.

Det som poserar som godhet, är i själva verket ondska; det som låtsas vara normalt, är abnormalt och vrickat; t o m de du håller kärt är i många fall bedragare som maskerar sig själva som kärleksfulla familjemedlemmar när de medelst är infekterade av idén som utgör moderniteten, en idé om makt som korrumperar varje människa den berör.

Efter uppvaknandet finns ingen återvändo. Du har sett och kan inte glömma. Istället inser du att du är ett villebråd bland pack av låtsasvänner och familjemedlemmar, och att de inte kommer sluta förrän de förstör allt du håller högt. Demokrati begär det — och ingen härskare, kung eller diktator är en lika grym mästare som flocken.

Fråga Jesus och Socrates.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Etik, Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s