Psykotisk materialism och ateism

barbara kruger19

Mänskligheten är ett slutet kretssystem av självbekräftande partiskhet. Vi får en idé i huvudet och drabbas av tunnelseende tills vi kan plocka ut tillräckligt med data för att bekräfta vår teori (istället för att välja en teori som passar datan, vilket kräver en upplösning av den falska dikotomin subjekt/objekt) varpå vi projicerar våra föreställningar tillbaka på världen och antar att vi har rätt eftersom andra håller med oss. Om vi vill förstå problemet, måste vi förstå massorna och det kollektiva medvetandets inskränkningar.

Moderna ateister tror inte på Gud som koncept men opererar inte desto mindre längs kristen linjär tankemekanik i sekulär tappning, vilket gör att de är fast i tro eller en utsagobaserad verklighetsmodell, och därmed saknar verklig frihet från tanken och bokstavstron. Tvärtom så är de bokstavstrons slavar – ”du skall inga andra gudar förutom individen ha”. De lever efter parollen ”jag tänker, därför är jag” fast i förtappad bemärkelse – eftersom deras riktiga jag är inaktivt och har ersatts av automatiska kognitiva processer.

En hjärna kan inte ”tänka ut” sig själv, på samma sätt som en frukt inte kan äta upp sig själv. Det handlar mer om att varsebli vad man är och använda tanken som ett praktiskt och kreativt redskap – ”jag är, därför tänker jag” — vilket implicerar något större än ”jag” — såsom anden, blodet och arvet.

Den första västerländska mytologin började för tvåtusen år sedan med kristendomens intåg, som gjorde gällande att människan är ett ständigt övervakat subjekt av en nådig, allsmäktig och byråkratisk Gud. Med arvsynden följde en befläckelse av det dödliga livet, och med domen en ”tvångströja”.

Detta förhållningssätt blev till slut för mycket för västerlänningen, vilket banade väg för den andra västerländska myten; idén om att förnuftet är en separat substans, och att naturen är en livlös biologisk maskin som människan är kommen in i, men på något sätt är bortkopplad ifrån. Den kristna myten ledde till personlig andnöd, och den individualistiska myten ledde till hybris och rå materialism vilken kulminerade i franska revolutionens kollektiva psykos. Bortviftandet av arvsynden ersattes med individuell och kollektiv skenhelighet.

Moderna ateister fungerar på djurisk överlevnadsbasis, och avsäger sig högre strävanden. Så länge de upplever njutning eller hopp om njutning, kan de fortsätta; men när balansen skiftar över till lidande förlorar de hoppet och vill dö. Då har de spelat ut sin roll i detta ”meningslösa” slumpmässiga universum.

Ateister tycker det är absurt och irrationellt när religiösa människor talar om evigt liv bortom döden för att förhöja mening i livet. Om detta dödliga liv saknar mening (i ateistens ögon), varför skulle en matematisk extension av den ge mening?

Från ett ateistiskt metafysiskt perspektiv är mänskligt liv en ”incident” i det biologiskt fysikaliska maskineriet, vars objektiva realitet uppenbarats för förståndet genom att lyfta bort det ”förflutnas vidskepliga skynke”.

Ur ett religiöst perspektiv så börjar vi med en bild av en vidsträckt och fortlöpande historia, som sträcker sig över evigheten, i vilken vi deltar. Från detta perspektiv är ett mänskligt liv – vare sig 7 minuter eller sjuttio år – av mikroskopisk varaktighet jämfört med tidsskalorna i skapelsens historia (om evigheten sträcker sig utan slut är ett liv, relativt, av minimal varaktighet).

Dödligt liv kräver hänsyn i evighetens perspektiv för att ordentligt förstå det. Ateisten har alltså missformulerat frågan, eftersom han ser på evigheten från dödlighetens perspektiv – och förmodar det finita spannets giltighet och utmanar giltigheten av det eviga perspektivet; när den korrekta proceduren torde vara tvärtom. Den ateistiska mentaliteten banar med nödvändighet väg för en hedonistisk självbefläckelse hos allmänheten, och skapar en framstegsmyt som söker röja ur sin väg allt som inte kan mätas, räknas och vägas.

Moderna människor tror att detta dödliga jordeliv är det enda livet – och när vi dör utplånas ”vi” fullständigt, bara för att leva vidare i ”minnet” (som också utplånas). Därför är precis allt bäddat för predestinerad förstörelse, som om det aldrig hade funnits – vilket skapat modern nihilism och förtvivlan.

En samhällsnyttig moral måste således bygga på att detta livet är meningsfullt eftersom det har permanent effekt på vårt eviga liv — vår ande, livsgärning, våra barn och efterkommande. Mening må inte existera som objektiva påbud, utan blir vad vi gör det till — likt att smida ett järn, varpå vi kan upptäcka Gud.

Av denna anledning behöver vi komma till någon form av tro eller andlighet, vilket innebär förtroende. Om det inte finns något förtroende, finns det inga svar, och därmed inget liv. Att tro på Gud är inte samma sak som att ha förtroende för livet. Att tro på Gud kan tvärtom vara en kontrollmekanism för att dölja det faktum att man inte har förtroende för livet.

Problemet med de som tvekar är å andra sidan att de saknar en inre kompass för verkligheten. Tveksamheterna går över i att tveka på tveksamheterna – så att inget görs för att häva tviveln. Detta är i sig ett patologiskt tillstånd, men extremt vanligt, nästan universellt som flytande fenomen.

Kontentan är att vi måste veta Guds realitet, och hans natur; och vi måste göra det för oss själva – det är inte något som kan läras genom andra (möjligtvis utforskas), eller tas på ordet – utan måse ske genom tillit, intuition och hängivelse.

Modern epistemologi arbetar för att förstöra validiteten och signifikansen av våra bästa och högsta stunder, genom att reducera dem till betingade, slumpmässiga eller blott kausala effekter; och reducerar våra egna responser till likaledes meningslösa faktorer.

Vårt metafysiska antagande är att allt som händer antingen är den ofrånkomliga orsaken av något lika meningslöst som hände innan det; eller någon slumpmässig och meningslös händelse. Idén om mening, syfte och föreställningen att detta har något att göra med mig och mitt hopp skrivs av som villfarelse – en villfarelse som endast kan beskrivas i lika meningslösa termer.

En mindre psykosartad ontologisk diskurs hade lett till ett bättre och starkare väst — där mening har att göra med gudomlighet, och att världen runtomkring oss är en vördnadsvärd skapelse snarare än en ”uppbunkring” av godtycklig materia.

Det främsta problemet idag och i några hundra år är alienation. Det är mer uppenbart nu än någonsin eftersom så många människor levt liv av fred, bekvämlighet, konformism och välstånd – liv som må ha framstått som paradisaktiga för våra förfäder. Ändock så är folk djupt ängsliga och spenderar mycket tid och möda för att distrahera sig själva.

Materialism säger att vi borde vara glada och tillfredsställda, men den vardagliga upplevelsen präglas av tomhet, meningslöshet och emotionella konflikter. Moderna människor är ensamma pga brist på familjesammanhållning och existentiellt miserabla på det djupa planet i det att de känner sig existentiellt bortkopplade även när de är omgärdade av andra, eftersom kommunikationen endast sker på det ytliga planet och således inte fungerar. Även när de upplever skönhet, glädje och njutning hemsöks de av en jobbig realisation att allt är godtyckligt och temporärt. En ständigt krypande ångest över att behöva konfronteras med döden och mista sina nära och kära till den ”grymma naturens försåt”.

Det som inte kan uppfyllas andligt, måste därför uppstoppas materiellt (ju mer ihålig en människa är, desto mer materialistisk).

Vissa av oss kan komma ihåg ”filmsnuttar” från vår barndom när allt runtomkring oss var levande, medvetet – vi var en del av världen och världen var en extension av oss. Livet kunde vara roligt och jobbigt men betydde någonting, och var på väg någonstans – en process som vi var inryckta i och en integral del av. Nostalgi uppstår när vi blir påminda om något livsbejakande och självvaliderande i vår omgivning – vilket indikerar att vår mijö är en levande del av oss, och att vi tyr oss till den.

Barndomens relation till verkligheten var emellertid inte någon explicit medvetenhet. Vår brist på självmedvetande som separata agenter var anledningen till att vi upplevde livet som en obruten helhet, och det var den gradvisa ökningen av självet som ett subjekt i relation till objektet som orsakade bortkopplingen från världen: vilket fick oss att se på resten av världen som ”saker” snarare än ett sammanlänkat väsen.

Så extrem är den moderna världens alienation att inte bara ser vi på resten av realiteten som saker – utan vi ser på oss själva som saker. Våra barn är ”saker” som ska lämnas på dagis, matas, förses med napp och tas till lekplatser gjorda av plast så att ingen gör sig illa och bekvämlighetsbubblan spräcks.

I den offentliga diskursen är det normalt och obligatoriskt att prata om människor som slumpartade produkter av betingade sociala och evolutionära processer; som passiva ”offer” av våra barndomsupplevelser; och av trendiga identiteter som i princip kunde laddats ned från en dator, eller förflyttas till en annan person efter godtycke.

Uttrycket ”köttrobot” passar vänsterns människosyn – som genomsyrar massmedia och den singulära, sammanlänkade mega-byråkratin som utgör den moderna staten; och som konstant matar oss med sin antirealitet. Vår tankevärld har förmultnat till en universell lägsta nämnare inom vilken allt fast och objektivt pekar mot livets meningslöshet och individuella isolation – att livet är en illusion – och som simultant förnekas av systemets gycklare som manar oss att visa medkänsla, generositet, hårt arbete, gott beteende samt att sålla oss till politikens heliga idealismer som måste tas på fullaste allvar: egalitarism, feminism, anirasism; det sociopolitiska paket vi ”köttrobotar” förväntas vara dedikerade till samt offra våra liv och barn till.

Den ateistiska likgiltigheten är vad som ligger bakom västerlänningens överdrivna tro på massmedian och demokratin, eftersom en misskreditering av dessa inte lämnar kvar något förutom verklighetens ”tomhet”: att dö ensam i misär och terror – ty ”vad som helst” är bättre än det.

Totalitarism är därför den naturliga slutdestinationen av modern vänstersekularism – där alla enas kring totalitär horistontell tankekontroll. När livet inte är något annat än subjektiva känslor, vill vi manipuleras till att känna de bästa känslorna: vi vill övertygas av tröstande propaganda och vaggas in i en virtuell realitet.

Alternativet, att tvingas erkänna att våra förnäma utilitaristiska och sekulära trossystem innebär meningslöshet och brist på riktighet – innebär nervsammanbrott. Svaret blir att ha en socialt härledd och kalkylerad livsmening, så att illusionen framstår som riktig.

Vad som än ofredar den kollektiva sömngångens desperata drömtillstånd och som hotar att krossa den virtuella realitetens övertygelser, attackeras med intensivt hat baserad på inre självförnekelse och kognitiv dissonans. De som är drogade av tv-serier och mångfald kommer göra allt för att försvara sin ”leverantör” från det förflutna monstrets ”patriarkala tyranner”. Totalitär tankekontroll välkomnas därför – ett ”matrix” att leva i och ”hoppas” att ledarna är ”goda”, vilket inte är något problem eftersom den moderna västerlänningen inte tror på den medvetna ondskans demoniska realitet, förutom ”dissidenterna” som hotar spräcka deras alternativa sociala bubbla. Vad helst de globalistiska multimiljardärerna vill ha kan inte vara sämre än ett liv utan jämlikhet och mångfald.

Alienation är en mardröm eftersom det inte finns någonstans at fly från mardrömmen – som utgör allt eftersom den är metafysisk. Vi är fångar av våra egna antaganden, och måste ändra dem för att bli fria.

När vi analyserar och empiriskt observerar materialismens resultat (idolisering av ”saker” och produkter) och intuitivt ”ser efter” kan vi inte annat än avvisa dess underliggande föresatser och vedervärdiga effekter helt och hållet. Vi måste föreställa oss något bättre och riktigare för att sedan bli aktiva deltagare i dess kreativa process.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Filosofi, Psykologi, Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Psykotisk materialism och ateism

  1. pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

    Tillåter mig några enkla reflektioner kring det högintressanta temat om den moderna ateistens dilemma, och gör så ur den troende kristnes perspektiv.
    Det är lätt att förföras av den utomordentligt vackra språkdräkt med vilken den framstående författaren skrudat sin eteriska, ändock jordnära, essä. Till yttermera visso fastnade den välformulerade mening som benämner ”moderna ateister som opererar längs kristen linjär tankemekanik i sekulär tappning”, i minnet och erinrar om det upplivande faktum att man i Keysers eminenta sällskap gjort årets bloggfynd.
    Icke minst gläds man åt en broder som förmår respektera de genuint kristna värderingar som genom tiderna bringat välstånd till vårt nu sorgligt sargade samhälle och antyder vikten av att återerövra de forna ledstjärnor vi endast finner inom kristendomen, samt återupprätta dess renommé och tvaga dess skändade banér.

    Den sekulära varianten ger en direktassociation till den i grunden destruktiva och människofientliga PK-ism som implementerat det förment saliggörande värdegrundsevangeliet, vars härjningar utgör direkta hot mot resterna av den kristna nationalstat vi kände som Sverige, där den reverserade logiken söker utradera alla normer och regelverk vi förknippar med vuxet sunt förnuft, kristen vilja, ansvarsmedvetenhet och proportioner.

    Undertecknad skrivbordskrigare fäste sig ävenledes vid teorin om den metodiskt negligerade arvsynden, vars surrogat är beskaffat av individuell och kollektiviserad skenhelighet – där den hypokritiske härförare som titulerar sig statsminister stolt presiderar å den proglobalistiska parnassens heroiska höjder och icke generas inför att utsträcka sin egocentriska eriksgata utom den humanistiska stormaktens hank och stör, i akt och mening att globalt predika sin kätterska lära.
    Som bekant har han även figurerat inom de rabiata HBTQ-aktivisternas årliga parader – i barbariets och degenerationens PR-befrämjande tjänst.

    Rovdjurets tidevarv profileras inte allena av det dysfunktionella etnopluralistiska konceptet och pseudofeminismen, utan även av den hypersexualiserade kultur vars främsta uppgift är att som avledningsmanöver vädja till människans absolut lägsta instinkter, varför författarens idé om den hedonistiska självbefläckelsen hos den icke sällan av hybris behäftade individen, vilken väljer att sätta en orimlig tilltro till såväl sina egna kapaciteter som etablissemangets försåtligt goda vilja att agera i enlighet med medborgarnas bästa, belyser ett nog så fantastiskt fenomen.
    En mycket farlig tankevilla, inom vilken de av hävd och tradition jantelagskuvade och forcerat sekulariserade och politiserade svenskarna paradoxalt nog alltjämt befinner sig.

    Allmänhetens anarkistiskt tonade autokontamination som ersättning för den alltmer tabustämplade kristendomen kommer inom en icke alltför avlägsen framtid att frambringa insikt om den moraliska upprustningens oavvisliga betydelse för det europeiska och icke minst det svenska existensutrymmets överlevnad.
    Djärves med visst fog hävda att den allmänt utbredda västerländska demoralisationsprocess som 1960-talet introducerade, successivt banat väg för den undfallande attityd gentemot invasionen från tredje världen och dess samhällsbelastande volymer, för vilka vi de facto aldrig varit dimensionerade för att kunna hantera på ett rimligt sätt. Åter igen, kristendomen i sekulär tappning är ett icke fungerande samhällskoncept som utan vidare dröjsmål borde förpassas till de kasserade ideologiernas skräpkammare.

    En förnöjsamt leende och av pojkaktig entusiasm upplivad
    Andreas framför sitt varma tack för privilegiet att ha fått ta del av ännu en strålande arbetsinsats
    av den oförgätlige Keyser 🙂

    Liked by 2 people

    • Keyser Söze skriver:

      Sannerligen vördnadsbjudande reflektioner, å rikets vägnar! Givetvis måste vi respektera vårt kristna arv, som jag vid sidan om söker inkorporera med en ”hednisk” folkanda, och min kritik är mestadels kommen ur människans beklagliga bruk av religionen i fråga – vilken är en källa till mycket visdom – ty Gudomliga företag måste alltid behandlas med ödmjukhet och fördomsfri observation. Vi har inte råd med att reducera religionen till världsliga bataljer kring kategoriska preferenser, ty detta är att avsäga sig all form av from neutralitet och förtroende, vilken måste komma inifrån och inte ägna sig åt extern fastlåsthet.

      Det är vår plikt att försvara den genuina kristendomen mot de andliga övergrepp som råder, och på intet sätt retirera in i demonernas lockelser. Arvsynd och domedag är användbara koncept, som uppmuntrar till högre strävanden, i motsats till vad vår bortkomna statsminister omdömeslöst ägnar sig åt. Vår situation är allvarlig, och måste analyseras och lösas med tillförsikt, då det torde vara ytterst lätt att bli förd bakom ljuset av de många andliga fallgropar som råder, och som poserar som frälsare. De tankevillor och den andliga korruption som omgärdar oss kompenseras inte desto mindre av ett pacifistiskt yttre, varför vi måste ta ställning innan det är för sent. Våra maktutövare försöker alltjämt få oss att tro att vi har det bra och tredje världen har det dåligt, vilket är en ormlik skenmanöver som syftar omtöckna våra sinnen.

      Den moraliska upprustning ni efterfrågar erfordrar en väckelse av rikets slumrande andliga aristokrati, liksom folkets självmedvetenhet, vilken är högerns sakrala mission.

      Angenämt!

      Liked by 2 people

  2. Conny Lundberg skriver:

    Emedan jag inte till fullo behärskar detta pregnanta språkbruk förmår jag dock till fullo förstå och uppskatta sanningen och dess budbärare! 🙂
    Det var mig ett utmärkt nöje och njutning att ta del av denna så sanna och välformulerade artikel av Keyser och som bonus även Andreas likväl njutbara och välformulerade ord!
    Stort tack!!! 🙂
    från
    Conny

    Liked by 2 people

    • Keyser Söze skriver:

      I dessa tider torde det vara ytterst viktigt att vårda det svenska språket – vars germanska högvördighet etablissemanget sökt urvattna till den mest löjeväckande av verbal avart, och till råga på allt likställt det med språklig ”utveckling”. Att bruka och exercera en ansenlig, genuin och ädel svenska är därför centralt i kulturkampens namn.

      Liked by 2 people

    • pettersonaxeagentlemansgentleman skriver:

      Var hälsad, Du luminöse Lundberg!
      Ett sant nöje att vistas i herrarnas uppbyggliga sällskap och värjo, utan vilket man finge betrakta sig vanlottad och där icke en rad kommer på pränt utan en distinkt närvaro av eftertanke och andlig skärpa.
      Att det är den rena, goda viljans ogrumlade källa som förser den kultiverade kerberos vid namn Keyser med erforderlig styrka och inspiration då han vakar över vårt gemensamma svenska arv, råder inga tvivel.
      Orden som ej sällan sammanbundits med skulptural skönhet och städse med det friska förnuftets konstruktiva kitt, väcker läsarens bildningshunger och anklang.
      Andreas, Din trogne tjänare 🙂

      Gilla

  3. Ping: Psykotisk materialism och ateism — Den nakne kejsaren – Life, Death and all between

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s