Idealisk politik är simpel

Relaterad bild

Ariostokrati och monarki innebär att gå från formalistiskt rättsstyre till mänsklig auktoritarism, och från demokratisk utilitarism till självstyre. I praktiken innebär detta att meritokrati och jämlikhet ersätts med dygder, arv och karaktär.

Meritokrati betyder lika möjligheter, vilket betyder att alla kvinnor får bli poliser, och alla män får bli dagisfröknar. Det är ett sluttande plan där det ena leder till det tredje.

Istället för ett samhälle som opererar automatiskt via en metod baserad på rättigheter, måste vi gå tillbaka till ett mänskligare styrelseskick, som släpper på tyglarna och lägger viktiga beslut i händerna på de bästa.

Intuition och kompetens tar över regler, och ledarskap tar över kontroll. Detta innebär att de som är moraliskt kompetenta och förstår sig på högre dynamik än pengar så som mänsklig natur är de som styr.

Mänskligheten är som vilken organism som helst, dödlig och sjukdomsbenägen. Högern menar att mänskligheten blivit infekterad av hybris, vilket fått oss att gå upp i oss själva och mista sikten för allt gott och hälsofrämjande. För att kompensera bristen på ledarskap har vi tagit till lagar och regler som anpassar terrängen efter kartan. Eftersom vi tror oss kunna kontrollera naturen har vi slutat upp i en överstatlig snårskog av hämmande byråkrati och en personlig tillvaro baserad på instruktionsmanualer.

Naturen slår tillbaka dubbelt när vi inte respekterar henne, och gör oss till inautentiska tjänare som rationellt kan följa mönster men som saknar den inre självförståelsen och integriteten för att följa sitt kall och skapa en meningsfull tillvaro.

Tillvaron består istället av invanda mönster och repeterande människor. Skolan förser oss med rätt och fel, och tidningar skriver om ”hur du bör agera vid en terrorattack”. Vi dresseras till lydnad, och all spontanitet går om intet.

Individualismen gör oss neurotiska, och besatta av hygien. När prioriteringen ligger i maximerandet av det enskilda livets behag, retirerar individen in i självet, likt en snigel som drar sig tillbaka i sitt skal, och där alla upplevda hot mot detta ”safe space” blir operativsystemets drivmedel. När livet handlar om att undvika döden, och progressivt maximera livslängden, opererar människan genom rädsla, misstro och själviskhet. Dieten, hygienen och hälsokoller blir viktigare än den inre dimensionens moraliska och andliga sundhet. Att undvika dåliga öden, blir viktigare än att uppfylla sitt kall.

På så sätt förstår vi varför jämlikhet innebär själviskhet, eftersom massan ingått i en pakt att skydda sig själv genom kollektivet mot verklighetens beskaffenhet, så att alla får göra exakt vad de vill — förutom stjäla och döda — istället för vad de borde.

Feminism är t.ex. ett sätt för kvinnor att rentvå sina biologiska imperativ så att de kan göra vad de behagar istället för att göra något självuppoffrande som att bilda familj. Vänstern består av de mest själviska människorna någonsin, som inte klarar av åsikter som är ett hot mot deras singelliv. Detta gör att de mest av allt hatar vuxna människor som vill ha ordning och reda.

Emellertid är jämlikhetsflosklerna endast en fars, eftersom massan tävlar mot varandra baserat på popularitet och därmed i hemlighet hatar varandra. Man vill kunna skylla på den andre, utan att ta ansvar. Systemet opererar genom avundsjuka och mobbning, och massan låtsas om att de är goda genom att tycka synd om Afrika som hobby vid sidan av arbetet.

En del sansade röster som ännu inte drabbats av massans dysgeniska tryck börjar emellertid säga ifrån. Dessa framstår först som onda rasister enligt gängse terminologi, ända tills man inser att samhället är ett inverterat lusthus där inget är vad det verkar vara.

Högern blickar mot horisonten och drömmer om ett tolkienliknande samhälle. Pannkakstäder som expanderar likt jäst och konsumerar allt i sin väg rivs ned. Allmänheten flyttar ut på landsbygden och återupplivar jordbruket. Bilar ersätts av hästar och shopping ersätts med kultur. Moral, dygder, vett och etikett börjar blomstra och ersätter den ansiktslösa tvångsapparatens vårdslösa regelverk. Tillvaron intar en mytisk stämning, och det gudomligas återintåg i vardagen förheligar det profana. En animistisk och metaforisk verklighetsbild blir till allmän realitet, där positiva händelser associeras med gudar, och negativa fenomen viskar om onda andars närvaro. Folk börjar tänka i bilder och symboler istället för siffror och kalla fakta.

Dekadenta nattklubbar med kulturfrämmande och andligt fientlig elektronisk musik liksom kvinnoförnedrande rappmusik ersätts med proper danskultur. Vardagskvällar framför TVn ersätts med lokalt föreningsliv. Lössläppthet ersätts med auktoritet och grå mångfald ersätts med etniskt karaktäristiska offentliga rum med ordentligt språkbruk och kulturspecifika sociala koder – istället för den normlöshet och antirasistiska allergi som för tillfället råder.

Demokratin vill stoppa detta till varje pris, eftersom de vill fortsätta ha ett regbågsfärgat vuxendagis som för oss mot domedagen med ett leende på läpparna.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Etik och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s