Varför monarki?

Det monarkistiska styrelseskicket Àr drabbat av nÀst intill samma idoga svartmÄlning som fascismen. Vid nÀrmare betraktelse stÄr det dock klart att monarki bÄde Àr mer demokratiskt och mindre kontrollerande Àn modern representativ demokrati. Dvs, om man tror pÄ att folkets vilja, deras traditioner och seder, vÀrnandet av familjen, hembygden och framtiden ska bestÀmma formen av den politiska ordningen.

PĂ„ ytan verkar det som att demokrati sĂ€kerstĂ€ller folkets vilja, medan monarki sĂ€tter tyranner pĂ„ piedestal. Monarkin Ă€r dock inte kontrollbaserad, utan krĂ€ver proaktivt ledarskap — dvs delegering av ansvar dĂ€r monarken har det sista ordet i kungahusets goda anseende. Monarken förhandlar till sig stöd och överlĂ„ter kontroll via sitt goda omdöme och behĂ„ller dĂ€rför översyn tack vare sin trovĂ€rdighet, aktningsvĂ€rdhet och ledarskapsgestalt. Till skillnad frĂ„n den kontrollerande, sjĂ€lvintresserade, mekaniska och icke-transparanta staten Ă€r monarkin organisk. Ur praktiskt hĂ€nseende Ă€r monarkier mer kostnadseffektiva, funktionella, enade och bestĂ€ndiga Ă€n moderna republiker.

I dessa dagar Àr det tydligt att vÄr demokrati flÀker ut makten pÄ entrepenad och lÀgger den i hÀnderna pÄ vÀlfinansierade minoriteter. Samtidigt nedmonterar den folkets seder och traditioner, och ser inte bortom det enskilda mÀnskliga livets förgÀnglighet. Demokrati leder till kommersiell oligarki.

Val Àr marknader med höga ingÄngskostnader. I en demokrati vill man inte ha mer Àn 51 % av rösterna eftersom det leder till mer eftergifter Àn nödvÀndigt för att sÀkerstÀlla makten. I en monarki finns ingen anledning att sluta förhandla om stöd eftersom monarken vill skydda sitt kapital samtidigt som han Àr rikets ansikte utÄt. I en monarki slutar man endast köpslÄ folkets stöd tills dess att folkets ansprÄk blir mer kostsamt Àn vad deras stöd Àr vÀrt. I detta hÀnseende uppmuntrar monarki till förtroeningivande ledarskap istÀllet för kontrollbaserad diktatur, tills dess att monarken inte finner nÄgon anledning att inte förtrycka de vÀrsta elementen. Monarken kommer dÀrför börja bygga sin koalition med de mest potenta elementen medan demokraten vill ha den minsta och mest vinstgivande koalitionen, men ocksÄ de vÀrsta och mest avhÀngiga 51 procenten eftersom deras röster Àr billigast.

I en aristokrati/monarki har alla bestÀmda roller och ledarna hÄlls personligt ansvariga för utövandet av sin makt, som gÄr tillbaka pÄ deras arv, egendom och förmögenhet, istÀllet för den ansiktslösa staten. I en demokrati kan ingen hÄllas ansvarig, eftersom alla Àr utbytbara klossar i statsmaskineriet, och dÀrav vill maximera sin vinst under sina begrÀnsade mandatperioder. En traditionell monarki utgörs av ett fritt samhÀlle med tjÀnster och gentjÀnster, dÀr alla Àr delÀgande intressenter och ingÄr i ömsesidiga beroendeförhÄllanden som leder till samarbete (sÄ som var fallet i det fria svenska bondesamhÀllet). Om nÄgon blir korrupt, bryts det sociala kontraktet och krig kan uppstÄ. Man löser konflikter istÀllet för att undvika dem.

De flesta tycks inte vilja erkÀnna att vi behöver aristokrati. De inser att om aristokrati behövs, Àr de som individer inte lÀngre nÄgra autonoma smÄpÄvar som kan göra vad de vill medan resten av skocken försvarar dem. Detta betyder i sin tur att de mÄste uppmÀrksamma extern ordning sÄ som social standard, natur, logik, historia och frÄgan om vad de hÄller pÄ med Àr av godo, eller enbart egennyttighet.

En kung kan vara en tyrann, men av naturliga orsaker Àr detta ett undantag snarare Àn en regel. Tyranni uppstÄr dÄ ordentlig monarki gÄr över i degeneration. En kung, liksom en president, mÄste beakta alla krafter och intressen i sitt rike. Medan en president kan delta i maktutövning, kan han i slutÀndan endast övertalas av makt, dvs vem som Àn kontrollerar rösterna, vilket troligt kommer vara de som kontrollerar pengarna. En kung kan ocksÄ övertalas av makt och pengar, men Àr alltid fri att övertygas av rÀttvisa. Vissa kungar kan köpas, men i en demokrati Àr allting till salu.

Modern demokrati har kommit att betyda val var fjÀrde Är, dÀr politiker byts ut i periodiska intervall genom anonyma röstkÄrer. Detta Àr bara en form av demokrati, men har lÀnge varit den dominanta formen och dÀrför kommit att bli definitionen av demokrati. Senaste hundra Ären har vi deltagit i otaliga krig för att sprida denna form till vÀrlden. Eftersom denna demokrati Àr nÄgot vi Àr villiga att bÄde döda och dö för, intar den religiös status, om Àn i sekulÀr tappning.

Problemet Ă€r bara att det finns tvĂ„ grupper som demokratiska val inte kan inkludera: de döda och de ofödda — det förflutna och framtiden. I den liberala demokratin dominerar de levandes intressen. Livet Ă€r dock större Ă€n nuet, och ingen generation kan greppa och helt lista ut det korrekta sĂ€ttet att leva i vĂ€rlden. VĂ€rlden som den Ă€r i varje givet moment Ă€r ett resultat av beslut och handlingar som gör upp dess förflutna. Traditionerna vi tar över Ă€r den totala summan av det förflutnas destillerade visdom om hur vi bör leva och samverka. Det Ă€r förstĂ„s en ofullstĂ€ndig kunskap, och vĂ„r uppgift Ă€r att fortsĂ€tta smida jĂ€rnet och lĂ€mna över stafettpinnen. Tradition kommer ur det förflutna men Ă€r orienterad mot framtiden. Demokratier tenderar att erodera traditioner genom att spela pĂ„ nuets begĂ€r, men en sann demokrati ackomoderar de döda.

Genom att överge det förflutna, överger demokratin Àven framtiden. Vi för över skulder pÄ vÄra barn som de inte kan betala, krig de inte kan vinna, förpliktelser de inte kan infria. Vi röstar oss till feta pensioner i tidig Älder och tar för givet att kunna leva av vÄra barns skatter, Àven nÀr vi skaffar fÀrre barn och ersÀtter dem med andras.

I förnekelsen av det förflutna och framtiden, överger demokratin Àven förmÄgan att representera nuet. Utan det förflutnas direktiv och framtidsomsorg, förlorar Àven nuet sin realitet och relevans. Genom att försumma traditionens roll i det framtida fortskridandet drabbas nuet av kulturell alzheimers och vi förvandlas till dagslÀndor utan minne eller riktning.

Demokratins politiska konst bestĂ„r inte av rĂ„dsamhet och övertygelse, utan av manipulation och propaganda. Retoriken anspelar inte pĂ„ intelligens, utan pĂ„ patos, eller kĂ€nsloargument. Detta sker eftersom vĂ€gen till makten i en demokrati och den sĂ€kraste vĂ€gen att sĂ€kra valboskapets lojalitet, Ă€r att överdriva smĂ„ skillnader i stora penseldrag.  Ju mer irrationellt ett spörsmĂ„l Ă€r, desto bĂ€ttre i manipulationssyfte. Riktiga problem kan inbegripa riktiga argument, vilket skulle erodera den fanatiska hĂ€ngivenhet politiker krĂ€ver. Det Ă€r bĂ€ttre att debattera om hur vi ska stoppa den vĂ€xande ”rasismen” sĂ„ att alla kan delta i faktabefriade, passionerade och sjĂ€lvbekrĂ€ftande cirkelresonemang.

VĂ€gen till makt i en demokrati Ă€r skapelsemyten om den demoniske ”fienden”. Parter utanför det liberaldemokratiska spektrumet betraktas som demoniska förstörare av den sociala och politiska ordningen. Förnuft ersĂ€tts med rĂ€dsla, och om ”de andra” alltid fruktas sĂ„ spelar ens egen prestation mindre roll; oavsett tillkortakommanden kan man alltid referera till ”fascisterna” pĂ„ andra sidan — vilka söker en överlĂ€gsen ordning.

Denna demoniseringstendens blir som klarast nÀr demokrati förs över pÄ nationer som har skiftande etniska, kulturella och religiösa element. Medan det alltid existerar spÀnningar i sÄdana samhÀllen finner de en vÀg att samexistera i relativ fred under kungar, imperium eller t.o.m. diktaturer. Men i demokratins antÄgande börjar varje grupp demonisera den andre, vilket resulterar i inbördeskrig, etnisk rensning och folkmord. Etnisk rensning har blivit demokratins adelsmÀrke.

NĂ€r vi ser till resultaten av vĂ„r nuvarande ordning, mĂ„ste varje sansad sjĂ€l frĂ„ga sig om detta verkligen var vad vi ville. NĂ„got har gĂ„tt vĂ€ldigt snett, och svaret tycks ligga i demokratiföresprĂ„karnas fanatiska absolutism — det som inte omfattas av nĂ„gra grĂ€nser blir snart sin exakta motpol. Demokratin, sakraliserad och absolut, blir till sin egen motsats. Ett gigantiskt kontrollsamhĂ€lle dĂ€r icke-konformistiska individer blir alienerade frĂ„n befolkningen som helhet. Detta sker aldrig i monarkier eller andra auktoritĂ€ra styrelseskick, dĂ€r icke-konformistiska individer blir alienerade frĂ„n makten, men inte samhĂ€llet.

Varje ordning krÀver sina hÀrskare, och vi tillÄts inte se vÄra riktiga hÀrskare, eller nÀmna dem.

Oligarkins realitet tÀcks över av skendemokratins fasad.

 

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist. GenomskÄdar politik via sjÀlslig och filosofisk analys av mÀnniskans natur och vÄr samtid.
Det hÀr inlÀgget postades i Ideologi, Politik. BokmÀrk permalÀnken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka pÄ en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s