Den organiska monarkin

Jacques-Louis-David--The-Coronation-of-Napoleon-edit

Det monarkistiska styrelseskicket är drabbat av näst intill samma idoga svartmålning som fascismen. Vid närmare betraktelse står det dock klart att monarki både är mer demokratiskt och mindre kontrollerande än modern representativ demokrati. Dvs, om man tror på att folkets vilja, deras traditioner och seder, värnandet av familjen, hembygden och framtiden ska bestämma formen av den politiska ordningen.

På ytan verkar det som att demokrati säkerställer folkets vilja, medan monarki sätter tyranner på piedestal. Monarkin är dock inte kontrollbaserad, utan kräver proaktivt ledarskap — dvs delegering av ansvar där monarken har det sista ordet i kungahusets goda anseende. Monarken förhandlar till sig stöd och överlåter kontroll via sitt goda omdöme och behåller därför översyn tack vare sin trovärdighet, aktningsvärdhet och ledarskapsgestalt. Till skillnad från den kontrollerande, självintresserade, mekaniska och icke-transparanta staten är monarkin organisk. Ur praktiskt hänseende är monarkier mer kostnadseffektiva, funktionella, enade och beständiga än moderna republiker.

I dessa dagar är det tydligt att vår demokrati fläker ut makten på entrepenad och lägger den i händerna på välfinansierade minoriteter. Samtidigt nedmonterar den folkets seder och traditioner, och ser inte bortom det enskilda mänskliga livets förgänglighet. Demokrati leder till kommersiell oligarki.

Val är marknader med höga ingångskostnader. I en demokrati vill man inte ha mer än 51 % av rösterna eftersom det leder till mer eftergifter än nödvändigt för att säkerställa makten. I en monarki finns ingen anledning att sluta förhandla om stöd eftersom monarken vill skydda sitt kapital samtidigt som han är rikets ansikte utåt. I en monarki slutar man endast köpslå folkets stöd tills dess att folkets anspråk blir mer kostsamt än vad deras stöd är värt. I detta hänseende uppmuntrar monarki till förtroeningivande ledarskap istället för kontrollbaserad diktatur, tills dess att monarken inte finner någon anledning att inte förtrycka de värsta elementen. Monarken kommer därför börja bygga sin koalition med de mest potenta elementen medan demokraten vill ha den minsta och mest vinstgivande koalitionen, men också de värsta och mest avhängiga 51 procenten eftersom deras röster är billigast.

I en aristokrati/monarki har alla bestämda roller och ledarna hålls personligt ansvariga för utövandet av sin makt, som går tillbaka på deras arv, egendom och förmögenhet, istället för den ansiktslösa staten. I en demokrati kan ingen hållas ansvarig, eftersom alla är utbytbara klossar i statsmaskineriet, och därav vill maximera sin vinst under sina begränsade mandatperioder. En traditionell monarki utgörs av ett fritt samhälle med tjänster och gentjänster, där alla är delägande intressenter och ingår i ömsesidiga beroendeförhållanden som leder till samarbete (så som var fallet i det fria svenska bondesamhället). Om någon blir korrupt, bryts det sociala kontraktet och krig kan uppstå. Man löser konflikter istället för att undvika dem.

De flesta tycks inte vilja erkänna att vi behöver aristokrati. De inser att om aristokrati behövs, är de som individer inte längre några autonoma småpåvar som kan göra vad de vill medan resten av skocken försvarar dem. Detta betyder i sin tur att de måste uppmärksamma extern ordning så som social standard, natur, logik, historia och frågan om vad de håller på med är av godo, eller enbart egennyttighet.

En kung kan vara en tyrann, men av naturliga orsaker är detta ett undantag snarare än en regel. Tyranni uppstår då ordentlig monarki går över i degeneration. En kung, liksom en president, måste beakta alla krafter och intressen i sitt rike. Medan en president kan delta i maktutövning, kan han i slutändan endast övertalas av makt, dvs vem som än kontrollerar rösterna, vilket troligt kommer vara de som kontrollerar pengarna. En kung kan också övertalas av makt och pengar, men är alltid fri att övertygas av rättvisa. Vissa kungar kan köpas, men i en demokrati är allting till salu.

Modern demokrati har kommit att betyda val var fjärde år, där politiker byts ut i periodiska intervall genom anonyma röstkårer. Detta är bara en form av demokrati, men har länge varit den dominanta formen och därför kommit att bli definitionen av demokrati. Senaste hundra åren har vi deltagit i otaliga krig för att sprida denna form till världen. Eftersom denna demokrati är något vi är villiga att både döda och dö för, intar den religiös status, om än i sekulär tappning.

Problemet är bara att det finns två grupper som demokratiska val inte kan inkludera: de döda och de ofödda — det förflutna och framtiden. I den liberala demokratin dominerar de levandes intressen. Livet är dock större än nuet, och ingen generation kan greppa och helt lista ut det korrekta sättet att leva i världen. Världen som den är i varje givet moment är ett resultat av beslut och handlingar som gör upp dess förflutna. Traditionerna vi tar över är den totala summan av det förflutnas destillerade visdom om hur vi bör leva och samverka. Det är förstås en ofullständig kunskap, och vår uppgift är att fortsätta smida järnet och lämna över stafettpinnen. Tradition kommer ur det förflutna men är orienterad mot framtiden. Demokratier tenderar att erodera traditioner genom att spela på nuets begär, men en sann demokrati ackomoderar de döda.

Genom att överge det förflutna, överger demokratin även framtiden. Vi för över skulder på våra barn som de inte kan betala, krig de inte kan vinna, förpliktelser de inte kan infria. Vi röstar oss till feta pensioner i tidig ålder och tar för givet att kunna leva av våra barns skatter, även när vi skaffar färre barn och ersätter dem med andras.

I förnekelsen av det förflutna och framtiden, överger demokratin även förmågan att representera nuet. Utan det förflutnas direktiv och framtidsomsorg, förlorar även nuet sin realitet och relevans. Genom att försumma traditionens roll i det framtida fortskridandet drabbas nuet av kulturell alzheimers och vi förvandlas till dagsländor utan minne eller riktning.

Demokratins politiska konst består inte av rådsamhet och övertygelse, utan av manipulation och propaganda. Retoriken anspelar inte på intelligens, utan på patos, eller känsloargument. Detta sker eftersom vägen till makten i en demokrati och den säkraste vägen att säkra valboskapets lojalitet, är att överdriva små skillnader i stora penseldrag.  Ju mer irrationellt ett spörsmål är, desto bättre i manipulationssyfte. Riktiga problem kan inbegripa riktiga argument, vilket skulle erodera den fanatiska hängivenhet politiker kräver. Det är bättre att debattera om hur vi ska stoppa den växande ”rasismen” så att alla kan delta i faktabefriade, passionerade och självbekräftande cirkelresonemang.

Vägen till makt i en demokrati är skapelsemyten om den demoniske ”fienden”. Parter utanför det liberaldemokratiska spektrumet betraktas som demoniska förstörare av den sociala och politiska ordningen. Förnuft ersätts med rädsla, och om ”de andra” alltid fruktas så spelar ens egen prestation mindre roll; oavsett tillkortakommanden kan man alltid referera till ”fascisterna” på andra sidan — vilka söker en överlägsen ordning.

Denna demoniseringstendens blir som klarast när demokrati förs över på nationer som har skiftande etniska, kulturella och religiösa element. Medan det alltid existerar spänningar i sådana samhällen finner de en väg att samexistera i relativ fred under kungar, imperium eller t.o.m. diktaturer. Men i demokratins antågande börjar varje grupp demonisera den andre, vilket resulterar i inbördeskrig, etnisk rensning och folkmord. Etnisk rensning har blivit demokratins adelsmärke.

När vi ser till resultaten av vår nuvarande ordning, måste varje sansad själ fråga sig om detta verkligen var vad vi ville. Något har gått väldigt snett, och svaret tycks ligga i demokratiförespråkarnas fanatiska absolutism — det som inte omfattas av några gränser blir snart sin exakta motpol. Demokratin, sakraliserad och absolut, blir till sin egen motsats. Ett gigantiskt kontrollsamhälle där icke-konformistiska individer blir alienerade från befolkningen som helhet. Detta sker aldrig i monarkier eller andra auktoritära styrelseskick, där icke-konformistiska individer blir alienerade från makten, men inte samhället.

Varje ordning kräver sina härskare, och vi tillåts inte se våra riktiga härskare, eller nämna dem.

Oligarkins realitet täcks över av skendemokratins fasad.

 

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Ideologi, Politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s