Individualistiska illusioner

Relaterad bild

Vänsterextremism är en form neuros, och neuros är en form av vidskeplighet. Vidskeplighet får människor att ange fel orsak till en händelse. Om det regnar en dag är det för att någon dödat en spindel, varpå ritualen blir att döda spindlar för att framkalla regn. Vänsterns vidskeplighet är att framgång kommer ur universell inklusion.

Människor har ett inbyggt systemfel: de ser världen genom sina kraftfulla hjärnor, och höjer sig själva över verklighetens beskaffenhet. De delar denna inflaterade självbild med andra människor, och – om de lämnas ifred – skapar de en socialt härledd verklighetsbild baserad på mänskliga begär, omdömen och känslor grundade i egot. Detta skapar en konflikt mellan samhället som en organisk helhet och individens impulser.

Sedermera formar individualisterna ett kollektiv för att utkräva att ”alla gör som de vill” och skapar friktion. Vänsterpolitik uppstår när folk bestämmer att det är viktigare att eliminera konflikt än att lösa konflikt.

Problemet med denna sorts tänk är att det kräver att vi inverterar vår metod för att förnimma världen. Istället för att observera vad som är, och konstruera en tes baserat på det, måste vi konstruera den socialt lämpliga tesen och sedan leta efter data att fösa in i den — och exkludera resten. Detta sätter grus i våra tankar och är parallellt till vår dysfunktionella läggning att eliminera konflikt snarare än att uppnå kooperativa mål, vilket kräver konflikt med det inbyggda mänskliga systemfelet (som grekerna kallar för hybris, och kristna kallar för ondska).

Exempel finns att hämta i den kristna berättelsen. Adam och Eva bestämmer sig i Edens lustgård att de vill vara gudar genom att äta den förbjudna frukten, eller Satan som bestämmer sig för att göra uppror mot Guds ordning eftersom den inte smickrar Satans ego. Eller folksamlingen som begär offrandet av Jesus Kristus som syndabock. Det är samma psykologi, och samma patologi, i alla fallen — egot vill kontrollera realiteten.

Vi människor har en förinställd entropi — ”arvsynd” — inom oss. Liksom varje objekt i världen verkar söka återvända till ett tillstånd av kaos, önskar människor återvända till det ursprungstillstånd som existerade innan civilisation. Men de vill också ha civilisationens förmåner, och måste hitta en väg för att framtvinga andra att sörja för varje enskild egalitär individ, sammansatta i egalitära kollektiv.

De gör detta genom skuldbeläggning. Istället för att använda direkt tvång genom hotet av exlusion, inverterar de även denna process, och skapar en falsk positiv belöning för goda gärningar som kastar de trotsiga i dåligt ljus genom på förhand orkestrerade tabun — flocken rättar in varandra i ledet.

Dessa skuldbeläggande filosofier fungerar genom tillämpandet av falska motsatser. En falsk motsats existerar när ett binärt tillstånd pådyvlas på ett mer varierat fält av information. T.ex. om du vill att människor ska göra något definierar du eftergivenhet som ”bra” vilket per implikation gör allt annat till dåligt.

Den klassiska falska oppositionen är egalitarism. Det låter bra: ”gör alla jämlika”, vilket är ett annat sätt att säga ”acceptera alla” utan hänsyn till deras tillskott. Detta gör det mer effektivt att inte bidra men skörda förmåner än att kämpa för att bli produktiv, vilket tillfogar en börda.

Naturligt blir problemet med denna tillstymmelse att den tar bort all känsla för samarbete. Människor agerar nu som fria agenter mot samhället självt. Detta kräver att samhället mutar individerna för sin medverkan, vilket leder till högre kostnader och lägre kvalitet för allihopa.

Med tiden expanderar samhället till en pyramidform, med många människor på botten som behöver mutas och en kognitiv elit på toppen som försöker hålla i trådarna. Detta skapar en form av laglig parasitism som försvagar de mest produktiva och expanderar andelen kontraproduktiva individer.

Människorna som ger efter för denna impuls gör upp en brokig skara civilisations-marodörer. Skojare, lögnhalsiga försäljare, pornografer, kriminella, perversa, knarkare, tvehågsna advokater, tveksamma präster, politiker, kommunister et cetera…

Alla predikar ett simpelt budskap: verkligheten är inte vad som är. Den mänskliga världen av behagliga känslor är vad som spelar roll. Om det känns bra, så är det bra, och man kan ignorera morgondagens konsekvenser genom social bekräftelse i nuet.

Detta är varför vänsterliberalism är svår att komma till bukt med. Dess rot är egalitarism, vilken är en kollektiv filosofi baserad i individualism. Denna individualism skapar konflikt, vilken föder vidskepligheten om pacifism. Detta i sin tur leder till ett tvångsmässigt, patologiskt sinnelag som inte tolererar någon dissidens och växer som cancer eftersom det är socialt impopulärt att ställa sig på tvären.

Motsatsen av egalitarism är ett insisterande av ordning, genom hierarki, standard, värderingar, mål och estetik.

Beakta följande tabell av trossatser som visar på skillnaden mellan egalitarism och realism.

Egalitarism Realism
Lämna allt till röstsedeln. Massornas visdom kommer segra. Människor är ojämlika. Bara vissa kan ha mandat att ta beslut. Massorna kommer utmanövrera dem och ett dåligt beslut kommer tas.
Vi kan utbilda alla och göra alla till varandras jämlika medelklassmedborgare. Välmåga är genetisk till sin natur. Varje person är kompetent bara för vissa roller. Att göra alla till experttyckare skapar inkompetens och devalverar ekonomin.
”Vad vi behöver är ett system…” System antar att människor är jämlika objekt på vilka regler fungerar jämlikt. En bättre väg är att välja de bästa människorna och sätta dem i maktställning, och ge dem relativt fria tyglar så att de inte hämmas av en labyrint av regler.
Detta objekt eller denna idé är den mest populära, bästsäljande och mest framröstade, och är därför den bästa. De flesta människor är självbedragare och ignorerar konsekvenserna av sina beslut. Därför föredrar de att göra ytliga illusioner populära.

Som denna överskådliga resumé illustrerar, är gapen mellan mänskliga intentioner (och det individualistiska egot) och vad som faktiskt resulterar i verkligheten tämligen stort. Vi lever i en värld av illusion, en konsensusrealitet formad av individuella begär om vad som ”borde” vara sant, men som är baserade i egot och inte i realiteten, varför allt vi gör misslyckas.

Det tar bara tusentals år för att se hur omfattande försummelsen är.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Etik, Psykologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s