Självkritisk judekritik

copy_of_anti_semitic_2_xlarge-350x230

Nationella som skyller det mesta av våra problem på judar tycks tro att allt löser sig om vi övertalar alla om att förintelsen är en myt och att judar ligger bakom allt. Effekten blir att de skrämmer bort fler än de lockar, och misslyckas med sin demokratiska övertalningslek. De tycks missförstå mänsklig natur genom att utgå från insnöade och externa problemformuleringar. Finns där en bredare sanning bakom den vite mannens förfall?

Den alternativa högern har insett problemet med individualism i väst. Individualism innebär det som grekerna kallade hybris, eller att göra sig själv viktigare än naturens ordning. Denna naturens ordning är förgänglig och svårfattlig. Taoismen, en av Kinas traditionella filosofier, lär att verkligheten i vissa avseenden är bortom våra sinnens begränsade kapacitet och att omskrivningar och beskrivningar inte kan avslöja sanningen. Tao är de dolda mönster som vi kan skönja i mikrokosmos och makrokosmos — i likhet med Platons idélära.

Språk i allmänhet, och vårt modersmål i synnerhet, anses föra oss in på det vi måste bort ifrån: beskrivningar, kategoriseringar, analyser och definitioner. I stället kan vi frammana bilden av att vi och hela den verklighet vi känner till endast är en del i något större. Upplevelsen av enhet med helheten kan ge oss en intuitiv insikt om vad Tao är — ett slags assymetrisk ordning.

Vi måste således ge upp det systematiska, analyserande, rutformiga sökandet för att finna den rätta vägen i världen. Om vi ska lyckas med detta måste vi också våga släppa taget om vårt skyddade och inrotade sätt att betrakta tillvaron. Avsikten är emellertid inte att vi ska försjunka i världsfrånvändhet – tao ska levas och det är i vardagslivet som vi gör de viktigaste erfarenheterna. Det är denna verklighet som vi enligt taoismen bör uppleva allt som en enda enhet, och denna upplevelse leder fram till att människans ”jag” endast är en illusion. En värld där alla människor söker öppna sig för och leva i enlighet med tao ska enligt taoismen komma att blomstra. Därigenom är taoismen både individens, samhällets och kosmos väg.

Tao betyder inte bara naturlig ordning i materiella termer, utan dess logiska principer, och mer subtilt, dess riktningar så som evolution, kvalitet och supremati mot det som naturen subtilt rör sig. Det inkluderar gudarnas värld liksom människans, växternas och djurens, och är mer av ett bakomliggande mönster än gripbara och inrutade sakförhållanden. Framförallt är det ett system av organisation.

Varenda en av oss har en gudagiven plats i denna ordning. Individualism, å andra sidan, säger att naturlig ordning inte är viktig, och att individen ska komma före allt annat. Individens begär, omdömen, känslor och impulser är viktigare än alla andra ordningar, inkluderat civilisation, naturen eller det gudomliga.

Individualism och kollektivism, ur denna synpunkt, är två sidor av samma mynt: istället för att leva för det eviga, lever vi för det materiella, i form av vår egen bekvämlighet och trygghet eller gruppens dito.

Kollektivism är individualism. Ingen individ vill bli nekad eller skickas iväg från gruppen, så individen kräver en regel att alla måste inkluderas, baserad på teorin om pacifism, vilken är att det är mer viktigt för alla att komma överens än för gruppen att finna realistiska svar, eftersom en sådan process involverar konflikt. Individer sluter samman i ligor för att genomdriva denna individualism. De verkar som kollektiv, men varje individ deltar för att de vill få ut något av den investerade ansträngningen.

Människor är självintressenter. De går inte med i kollektiv genom altruism, utan genom själviskhet och förväntningen att individen kan avlasta kostnaderna för sin fortlevnad på gruppen genom en process kallad externalisering eller socialisering.

Detta är hemligheten om individualism i väst. Den har stadigt infekterat oss i över tusen år, och i dess triumf har den bestämt sig för att förstöra kultur och arv, så att inget kommer före individen och dess försvarare, staten. Detta gör att vi ser varandra som konkurrenter som måste vinnas över, snarare än folk — så som indianerna.

Individualism är alltså inte folk som försöker fly flocken; individualism är flocken. Kollektivet utgörs av individualister. Kommunisterna var de mest själviska människorna någonsin, och trodde på sin rätt att använda resten av samhället som avlastning. Folk som försöker bryta sig loss från massans krav är reaktionen på individualism.

Vår nuvarande situation där vita människor vägrar hjälpa varandra är resultatet av egalitarism. I ett samhälle av jämlikar, är vår näste ett hot – ”folket” vill ta dina pengar från dig via skatter och de kan anmäla dig för att ha icke-egalitära åsikter. Bildligt talat finner vi oss i ett dike där alla — eftersom vi startar i underläge– försöker slå ned varandra så att vi kan resa oss till ett stadie av bekvämlighet och fly systemets skräck.

Den gängse uppfattningen om individualism är alltså fel. Socialiserad välfärd är individualism. Att tolerera människor bara för att de är vita är individualism (!). På det sättet kan ingen kastas ut ur gruppen vilket betyder att individer kan bete sig hur de vill och resten måste fortfarande tolerera och subventionera dem.

Men om social välfärd var bra för européer så hade de förökat sig. Om det gjorde dem glada, hade de inte varit så självdestruktiva. Om det faktiskt gjorde slut på fattigdom, hade vi haft färre fattiga och utbrända människor istället för en ökning av dem.

Tack vare egalitarism är den nya klassens elit benägen att se de lägre ordningarna inte som medlemmar av den sociala kroppen (samhällets ryggrad) med anor som eliten måste respektera och försvara, men snarare som förlorarna i en egalitär tävling sinsemellan de ”egalitära” delarna. Vänsterns attityd mot invandrare präglas av ett sorts perverst rasistisk förmyndarmentalitet, och därutöver en rent cynisk vilja att använda dessa grupper som politiska medel; medan deras attityder mot vita är som hos en armé mot soldater vars armé de just besegrat, eller drömmer om att besegra.

Mänsklighetens smutsiga hemlighet är att alla civilisationer dör på samma sätt: genom kasternas revolt. De högre kasterna, som är mer intelligenta och kapabla, kan inte förhindra att de lägre kasterna stöter på problem medan de naturligt förökar sig i en högre skala, och därför svälter ihjäl. Istället för att acceptera att de har gjort ett misstag, skyller de ifrån sig på de högsta hönsen, störtar dem och skapar en döende civilisation som lever på rikedomen och makten av det förflutna utan att förvalta den, och över tid tynar bort som en tredjevärldenruin av en en gång stor mänsklig potential.

När väl klasskriget äntrade scenen och massan begärde att det högre sänkte sig självt för allas bekvämlighet, börjar de mest kapabla att fly civilisationen. De är inte längre pro-vita; de står bakom sin egen undanflykt från ett samhälle som är drogat under illusionen om jämlikhet, och förstör allt det rör vid.

Det finns alternativ, men involverar strikt hierarki. Vissa föds till ledare, i enlighet med vad Darwin lärde sig, nämligen att alla anlag är ärftliga, och gallrar anlagen som är nödvändiga för ledarskap — vilka finnes i mindre än 1 % av befolkningen — så att vi alla kan dra fördel av dem i framtida generationer.

Detta är ett problem eftersom hierarkier är motsatsen till demokrati och jämlikhet, vilka är vår tids ursprungsmyter. Om du säger till en medelsvensson att ingen är jämlik kommer han/hon anta att du är Hitler eller värre. Men när vi ser resultaten av liberal demokrati, står det klart att de värsta diktatorerna och kungarna aldrig kunde åsamka såhär mycket skada.

Detta har folk innan oss vetat, som t.ex. USAs grundare. Deras främsta skydd mot tyranni var civila friheter, eller uppehållandet av rätten för folket att deltaga i regeringen. Folket som gjorde det var emellertid tvungna att visa prov på dygdighet. För 1700-tals-republikaner var dygdiga medborgare de som inte var fokuserade på sina privata intressen utan snarare på det som var gott för offentligheten i sin helhet. De var egendomsförvaltare eftersom bara de kunde garanteras ha ett oberoende omdöme vilket var omöjligt för de som var beroende av arbetsgivare, landägare, föreståndare, makar och fäder.

USAs grundare insåg att jämlikhet till syvende och sist var nonsens, och hade hierarki som uppsåt. Enligt dem skulle de som ägde och brukade marken styra över dem i staden, som bara jobbade och levde på tillgodokrediter. Deras demokratisyn var att de produktiva och sansade samhällsmedlemmarna skulle rösta, medan flocken inte hade någon röst, liksom under den europeiska feodalismen. USA grundades som en republik, inte som demokrati.

Problemet som mötte dem var att rösten är förförisk. Det är som ett vågspel där man lägger sin röst och väntar på den slumpartade belöningen. Som resultat finns det ingen känsla för ansvarskyldighet, bara en känsla av att man väljer det rätta alternativet, likt att spela på hästar och hoppas på det bästa. Ett djävulens bländverk.

Pga detta ger även de mest sansade regeringar och individer efter för flockstyre. Så länge vi har demokrati finns ingen framtid för vår civilisation — med eller utan judar. Demokrati är den politiska formen av individualism, vilket är individen som vänder sig emot civilisationens mål till förmån för kortsiktiga personliga belöningar. De som begär socialiserad välfärd och andra förmåner går i bräschen för denna rörelse, och drar ned alla till sin nivå genom passiv aggression.

Vad som håller vitmaktrörelser tillbaka är att det inte finns någon ”vit = bra”-regel i livet.

Vänstern är jämlikhet och högern är ordning. Ordning kräver ett mönster i livet som är större än individen. Vi vet att demokrati misslyckats, och vi vet att vi gjorde det mot oss själva. Ingen annan grupp har makten att göra detta mot oss. Problemet har alltid varit eviga mänskliga svagheter. Ingen stark nation går under bara genom externa influenser; de begår självmord geom att välja illusion framför realitet.

Judefrågan bleknar i jämförelse.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Filosofi, Psykologi. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Självkritisk judekritik

  1. Conny Lundberg skriver:

    Andligheten är vårt ankare och vår förbindelselänk med allt levande och utan den är vi vilsna och lätt förförda av de som vill utnyttja oss för egna intressen.

    Gilla

    • Keyser Söze skriver:

      Utan andlighet är vi förvisade till någon annans teoretiska mallar, samt en på förhand inställd impuls om rätt och fel. Om vi inte kan agera genom intuition, kan vi endast reagera genom förflutna mönster som inskränker på vår klarhet och självständighet. Statens mål har varit just att skapa sådana procedurbundna, lätthanterliga och andligt avdomnade biologiska apparater till individer.

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s