Den bortskämda liberalen

bananflagga

Det svenska etablissemanget utgår ständigt från att svenskar inte existerar, att alla människor är flygplansnomader, och försöker ständigt undvika att svenska särintressen kommer på tal. Det är förvisso sant att svenskar identifierar sig mer med sin bil än med sin grupp, men svenskfientligheten är i politiska sammanhang en uppenbart medveten akt vilket blir pinsamt tydlig i den offentliga debatten. Man kan bara konstatera att detta fenomen går tillbaka på extrem individualism och bortskämdhet. Det finns ju inget mer tillfredsställande för den självuppfyllda sexuella revolutionären att förneka allt som är högre än hen själv, och förkunna den ”frigjorda” individen som herre på täppan.

I realiteten leder detta givetvis till kaos på alla plan. Dagspolitiken förvandlas till en freakshow, där man försöker plåstra om samhällsförfallet genom urvattnad retorik och förnekelse. Man stirrar sig blind på effekter och försöker lösa dem med samma metoder som skapat den naturvidriga situation vi befinner oss i. Hur kan man ta en politik som endast utgår från materialism seriöst?

För vakna individer ter sig liberalism som ett närmast psykosartat tillstånd som förvandlar människan till en rabblande citatmaskin som stirrar sig blind på enskilda faktorer. Det står klart att den rationalism som föddes med upplysningen har övergått i ett kroniskt sjukdomstillstånd som totalt kopplat bort oss från vår natur och intiution. Vi behöver lagar och regler för minsta bestyr, och klarar inte längre av att lösa situationer på tu man hand genom mänsklig heder och ära.

Vi vet att ”utvecklade” samhällen leder till bekvämlighet och en obehaglig vetenskaplighet. Det valfri vänsterhenshjärna gör är att således utnyttja statens våldsmonopol för att propagera mot det svenska folket, till förmån för den abstrakta individen. Samma henshjärna skulle i ett amerikanskt fängelse likt förbannat söka skydd bland de sina.

Likt ett barn som fått för mycket leksaker och bara vill ha mer har vi börjat identifiera oss med våra tillhörigheter, och vill visa upp dem för hela världen som saknar dessa fantastiska leksaker i form av rättigheter och demokrati.

Man tar svenskheten för givet, som ett slags lösdrivande kultur, något som bara finns där. Det är givetvis lätt att säga om man är född i Sverige, talar svenska och bär på svenskt blod. Dessa socialliberaler har aldrig haft en enda anledning i hela sitt liv att reflektera över fördelarna att tillhöra en majoritet, och tar det för givet. De förstår heller inte kausalitetsprincipen och stirrar sig blinda på nuet och det enskilda mänskliga livet. Det är enkelt för dessa personer att säga att svenskar inte existerar. För dem räcker det med att lära sig svenska och bli en certifierad trotjänare av den moderna arbetsplatsen, så är man ”svensk”.

De missar samtidigt det faktum att invandrare ständigt är påminda om att de bor i ett samhälle vars struktur byggts upp av folk som inte är som dem, vilket är varför de måste mobilisera sig i förorter, för att kunna ta steget ut på den ”moderna arbetsplatsen” genom en rotfast grund, eller stanna i moskén. Självklart ska invandrare som bor här leva i sina egna enklaver och praktisera sin egen kultur, allt annat är högfärdsidioti, liksom snacket om ”assimilering”. Problemet är att dessa så småningom börjar konkurrera med majoritetsnormen och bryter ned den. Samtidigt sitter översminkade, självuppfyllda kvinnopolitiker liksom östrogenfyllda stats”män” i TV och välkomnar galenskapen.

Man tror på allvar att man gör flyktingar gott genom att förneka ras och försöka assimilera in dem. Men förnekar man sig själv, av ren materiellt insnöad bortskämdhet, kan man aldrig hjälpa någon annan mer än på pappret. Men det passar givetvis plånboken att sopa folket under mattan.

Samtidigt fylls arbetsförmedlingen av nykomlingar som varken kan lära sig svenska eller hitta enkla jobb pga. kollektivavtal anpassade efter inhemsk produktivitet.

Ras är något verkligt, och man kan inte stöpa alla i samma form. Om en svensk får barn med en afrikan, kommer avkomman hamna mitt emellan två raser. Eftersom det är stor chans att vederbörandes föräldrar skiljer sig pga kulturkrock, ökar risken för alienation. Vänsterliberaler hurrar för dylika mångkulturella effekter, eftersom man endast är intresserad av individualistiska nöjen förklädda i kollektivism.

Vänstern förstår inte vikten av rotfasthet. De förstår inte att vi är biologiska stenåldersmänniskor med biologiska imperativ, och att hela vårt väsen kräver grupptillhörighet. Om vi inte tillgodoses detta tar vi bort förutsättningarna för en stabil grund att växa utifrån, och slits mellan olika världar – där TVn, bilen, fotbollslaget eller de tillfälliga kamraterna blir till godtycklig gemenskapsgrund. Vi fyller det existentiella tomrummet med energisubstitut som godis, läsk, snabbmat, cigaretter och sexuell revolution. Vi föder upp permanenta patientkårer och klagar på för höga sjukvårdskostnader.

Mänskligheten har drabbats av hybris, och tror sig kunna föra över sin vilja på naturen, men naturen slår alltid tillbaka. Sannolikt har vårt samhälle drabbats av ett beständigt psykotiskt tillstånd, där vi tror att vi kan tänka ut allting istället för att leva efter naturens villkor.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Samhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s