En besiktning av nationalsocialismen

42753-3x2-original

Är den tillräckligt extrem?

Det är populärt att säga att man varken är höger eller vänster, eftersom ingenderas representanter gjort någonting för att rädda oss från ödet som har varit uppenbart och oundvikligt under lång tid. Vänstern har blivit synonym med politik överhuvudtaget, medan högern utgörs av statsfientliga anarkister eller apolitiska traditionalister. Vänstern är de som sitter kvar berusade på lyxfärjan medan högern är de som inser att vattenfallet är nära och vill spänna loss livbåtarna.

Att förstå dessa politiska läger gör en historisk återblick nödvändig. Vänstern uppkom när människor i Frankrike, inspirerade av upplysningen och dess föregångare renässansen, överrumplade monarkin i Frankrike och etablerade ett nytt system. De som stödde detta satt på vänster sida i den franska nationalförsamlingen.

På högern satt de som motsatte sig denna ”nya” (såvida man missat vad som hände i Aten och Rom) ordning, men var tillräckligt bekymrade över landets framtid att de ville samarbeta med den. De ville bevara så mycket av det gamla som möjligt, men hämmades av nödvändigheten att kompromissa med den demokratiska regimen.

Tiden efter revolutionen bringade förändringar som vi idag kan associera med stalin-erans kommunism. Hela familjer avrättades för att vara aristokrater, hemlig polis etablerades, och människor dömdes till döden genom hörsägner om att de hade dementerat regimens kredibilitet eller stöttat aristokratin. Den nya nationen utarmades snabbt med egalitära sociala roller, och triggade en serie av katastrofala krig för att erövra Europa så att kontinenten också kunde bli demokratisk. Folkliga revolter tenderar att snabbt producera tyranner som instigerar naiva ideologiska krig för att hålla samman det uppluckrade samhället.

Alla dessa vänsteridéer hade en enda rot: egalitarism, eller idén att alla är varandras jämlikar, utefter valfri tolkning. De börjar med att efterfråga rättslig jämlikhet, vilket betyder att en anständig person som bidragit till samhället under hela livet har samma rättigheter som en kriminell. Från detta expanderar kraven till jämlikt deltagande och subventioner, eller ”socialism”, där varje medborgare är en aktieägare av industrin ägd av staten, och får utdelningar i form av sociala förmåner eller bidrag som betalas ut direkt till dem.

Högern, å andra sidan, hade inte någon idé förutom konceptet om klassisk civilisation, vilken var mer av en spirituell och moralisk kod än metod. Ideologi likt den vänstern har är mer simpel och lättbegriplig. Högern ville bevara ett Tolkien-liknande samhälle: kungar, adelsmän, feodalt kastsystem, heder istället för lagar, etnisk identitet för varje grupp och en välmenande xenofobi mot alla andra, seder, folklighet, kokkonst och en intensiv vördnad för naturen och gudarna de såg inom den.

Detta satte högern i ett ogynnsamt läge; vänstern hade redan genom att agera först ändrat dialogen utefter sina ändamål. Vi kan summera högern som en varseblivning om att det finns ett sorts naturlig ordning hos mänskligheten, återspeglad i parallell med naturen och det gudomliga, där varje person har en ojämlik plats som låter dem samarbeta mot civilisationens mål genom att bidra utefter förmåga, och vara begränsade mot att delta i angelägenheter som är opassande för deras läggning.

I kontemporär era har dessa termer förlorat mening pga de politiska partierna som representerar dem. De flesta konservativa idag är en variant av socialliberaler, en konsekvens av både deras nödvändiga kompromiss med vänsterregimen, och att demokrati kräver att de säger saker som faller den breda massan i smaken.

Denna masskultur har ingen medvetenhet om historien, framtiden eller civilisationens principer. Den bryr sig om konkreta saker, som räkningar i brevlådan eller patriotiska cirkusföreställningar. Som resultat har båda partier förenklats relativt till deras originella form.

Ingen sansad person kan stöjda socialliberalism, vilken påminner om en fanatisk kultur eller sinnesrubbning. Det är en patologi som betjänar individualism, eller idén om ”jag först” som bärs upp genom undanskaffandet av behovet att upprätthålla civilisation, och spendera den ansträngningen på individen istället. Denna institutionaliserade själviskhet leder naturligt till social kollaps, och utgör modernitetens främsta kännetecken.

Under det tidiga 1900-talet, efter det katastrofala första världskriget, uppstod flera rörelser för att försöka stoppa denna kollisionskurs. Två av dessa, fascism och nationalsocialism, definieras allmänt som höger. Men dessa rörelser var båda modernistiska i sitt fundament, i det att de inte ville ha den gamla ordningen, utan skapa en vänsterregim med högervärderingar. Som historien visar oss väger civilisationens form över dess fixerade värderingar, och även dessa extrema former av stater föll tillbaka på samma problem som erfarits med vänstern.

Båda stod bakom en viss grad av socialism, avsaknad av kastsystem, stävjandet av aristokratin, ersättandet av kulturen med ideologi, även när detta inte var intentionen enligt deras offentliga uttalanden.

Nationalsocialism var en annorlunda typ av antiliberal socialism, men problemet kvarstår att det är en stat istället för en organisk civilisation, och är således fortfarande fast i det moderna ramverket kring egalitarism. Alla försök att omfördela välstånd gör staten till nationens fokus istället för kulturen, och medan det är inom ramen för bra ledarskap att avlägsna hot: omlokalisera (((andra))) och landsförvisa femtekolonnare — går alla steg in i socialism mot en ersättning av nationen med staten.

Misstaget här är alltså att inte gå tillbaka tillräckligt långt. Att vara höger är att inte bara vilja ha nationalism utan en hel civilisation byggd på eviga principer. Vissa jämför det med Tolkien, andra ser till medeltiden eller den ”gyllene eran” besrkiven av Platon, vilken var kontramaterialistisk. Dessa tidiga idealistiska epoker involverade handling mot konsekvenser som passade inom en ordning i naturen och det gudomliga, en mål > medel-analys, i kontrast till materialism, vilken är en mål < metod-analys designad att skydda deltagarna från att möta konsekvenser eller konfrontera sin egen individualism, mot högre mål. När vi säger att vi lever i materialistiska tider, är det denna distinktion vi refererar till. Ras som politisk strategi är således en metodfokuserad och egalitär inskränkning.

Europeisk aristokrati vägledde vår civilisations kärnpunkt — vilken är det genetiska stratum av indo-europeiska folk — genom många tragedier och utmaningar. De gav så småningom upp efter att ha försvagats av mongoliska invasioner, pest, muslimska konflikter och internationella konflikter, men vad som verkligen tog ut dem var medelklassens uppkomst. Medelklassen försörjer sig inte genom händerna men genom sina böcker och miniräknare, och medan de må vara mer intelligenta än de lägre klasserna är de inte tillräckligt högsinnade att leda någonting annat än den sfär i vilken de interagerar. De tycker om lagar, regler, böter, skatter, straff och andra kortsiktiga lösningar som skapar långsiktigt kaos. De omkullkastade monarkin genom att hova in deras pengar och dela maktstrukturen av Europa mot sig själv, och lät sin kortsiktiga girighet dominera över mer komplext tänkande och välmenande visioner för en kvalitativ förbättring av den västerländska civilisationen.

En medelklassperson (i princip en glorifierad kontorist) utmärker sig själv genom sin läs- och skrivkunnighet. Han kan matte och har memorerat texter. Sedan omdiktar han världen i sin avbild, och resonerar deduktivt från fysiska fakta. Hans tolkningar av dessa fakta går inte längre än sfären i vilken han opererar, så han tänker exklusivt i termer av pengar, säkerhet, kunder och smicker. Borgarvärderingar är metoder för avancemanget av individen och medelklassen, och står i kontrast till vad civilisationen behöver, vilket förusätter de högsinta och mest moraliskt excellenta i förarsätet. Under seklena av medelklasstyre har västvärlden gått från storhet till mediokristitet.

Vänstern och nationalsocialismen kommer båda från medeklasstraditionen. De är kortsiktiga och fokuserade på människor; att övertyga andra att agera som en massa som flockas till en ny produkt, så de missar både det naturliga och eviga i deras tankeprocess. Av denna anledning måste båda undvikas som idealtyp. Vi måste vara extrema — så extrema att vi undviker modernistiskt tänk helt och hållet — och flyr från detta system av ideologier, regler och formell kontroll, eftersom vi vet att det leder till galenskap. Istället bör vi sträva efter enighet genom kultur, med dess rötter i härkomst och kast, vilket förusätter ett förnekande av egalitarism i alla dess former, oavsett hur nationalistiska de är.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Historia, Ideologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s