Kast eller klass?

Den demokratiska värdegrundens idé om rättvisa kommer från traditionen att få folk att känna sig bättre genom att sätta deras ojämlika situationer i centrum och neutralisera dem. Om vi istället är realistiska och följer indo-europeiska ideal inser vi att kast är något verkligt, och att vi lever i en upp-och-nedvänd tid i historien.

När folk hör ordet kast sätter de hjärtat i halsgropen. Men det är viktigt att förstå att ett kastsystem är fundamentalt olikt ett klassystem. I ett klassystem är vi alla rankade genom hur mycket pengar vi har tjänat, investerat och fört över till våra ättlingar. På biologiskt språk betyder detta att personen som är mest dedikerad att tjäna pengar formar urvalet för överklassen. Dvs ett pyramidsystem där alla tävlar mot alla.

Ett kastsystem är baserat på specialisering. Liksom varje ras är formad av en serie specifika karaktärsdrag som reflekterar specifika gruppreferenser, reflekterar varje kast inklinationen och anlagen demonstrerade av förflutna handlingar. Vissa människor är mer specialiserade och lyckliga som bönder eller svetsare, och andra som lärare eller läkare. Oavsett om vi gör detta officiellt i ett kastsystem eller inte, är det en naturlig realitet. Vi är våra reinkarnerade föräldrar och förfäder.

Vad som är olyckligt med ett klassystem är att det gynnar illusionen att politikern är ”mer framgångsrik” än svetsaren. Denna osmakliga förenkling vilar på antagandet om en uniform karriärväg för alla människor, med en välbemedlad topp och en obemedlad underklass, vilket tillåter de som tjänar pengar att i många fall lätta på sin låga självkänsla genom kreditkortet.

Men låt oss vara ärliga: en fotbollsspelare från favelan som plötsligt blir rik, börjar klä sig som en cirkusapa och köper häftiga bilar är fortfarande en pöbel; en tölp som vinner miljonen på lotto och slösar allt på en vecka likaså.

På samma sätt som att en snyltare i en demokrati har samma rösträtt som en läkare, består klassystemets översta skikt av människor som tjänar pengar på vilket sätt som helst. Intelligenta, hårt arbetande människor som driver anständiga företag hamnar på samma nivå som pornografer, knarklangare, internationella vapenförsäljare, politiker osv. Eftersom pyramiden utgörs av utbytbara klossar till individer kan plebejer hamna på ledarpositioner, och andliga ledare kan vara fattiga löntagare. Hela folk kan bytas ut, vilket är också poängen med systemet.

Ett kastsystem dividerar oss genom plikter och gynnar inte snobbism eller hybris — dessa är vänsterfenomen. Se bara hur demokratin dyrkar kändisar. Om din kast är bland ledarskiktet, finns inget högre värde i ledarskap än att vara en svetsare — det var ju inte ditt val utan en produkt av dina förfäder att du är en ledare. Ditt jobb är inte viktigare än en svetsares, men det är mer specialiserat. Du har högre status, men inte pga pengar. Den högsta kasten är vad den är pga sin kvalitet och moral, inte krämaranda.

I medeltid och forntid gagnade kastsystemet de individer som nu grupperas i en generisk ”arbetar”kategori (dvs alla de med arbete utan innehav). De gynnades främst pga att de tack vare frihet ifrån monetär konkurrens hade jobbsäkerhet och därför kunde fokusera på detaljerna av varje uppgift; nyanser som hade försummats av ett system som konkurrerar med klass, pengar och evig tillväxt. Ledare behövde inte fjäska för att väljas, och en skotillverkare behövde inte skära ned för att göra sina priser ”konkurrenskraftiga”. Alla hade en plats, och medan konkurrens existerade, var det i form av uppgiften själv och inte relaterade bestyr som att tjäna pengar genom den förmågan — dvs kvalitet över kvantitet. Som resultat byggde man den västerländska civilisationen.

Regeringen lokaliserades, så som i varje lokal befolkning har man några ledare och resten av allt annat. Varje kast hade sin egen plats och var garanterade arbete, där de mer kompetenta reste sig till toppen av varje roll, vilket kunde ses som jämbördigt med yrken som advokat, doktor eller ledare. Fiendskapen mellan folk över mängden tjänade pengar var betydligt mildrad, då folk visste sin plats och inte konkurrerade om det mesta av något enstaka ting, utan arbetade för att bli bäst på sin grej.

Detta förde med sig att kärlek blomstrade mellan människor som idag är mestadels bittra och hämndlystna mot varandra. Ledarna var inte viktigare än bönderna, men specialiserade. Deras roll, i form av ansvariga för att guida ett folk, var inget ”jobb” utan mer av en familjeplikt, och de kunde därav arbeta direkt för sitt lokala område och sitt folk. Denna typ av system låter oss ta olika roller och vara viktiga inom dem, utan att gradera oss genom hur mycket pengar vi lyckas nästla in, förleda eller rentav stjäla. Systemet blir eugeniskt och man dödar de dåliga istället för att göra dem till pampar som idag. Varför blev västvärlden så framgångsrik? Eftersom man gallrade bort underklassen.

Tala ut om detta i en modern liberal demokrati och folk kommer börja gnata om förlusten av ”frihet”. Om du frågar dem vad det betyder, är den bästa definitionen ett dagdrömmeri om hur var och en av oss kan växa upp och bli president, sportstjärna, superhjälte eller skådespelare. En sådan desperat frihetsmyt kan givetvis inte vara frälsningen den utger sig för, eftersom dessa människor då inte hade varit desillusionerade kring den valfrihet som i själva verket stressar och maler ned oss.

Ett klassystem trycker ned denna ”frihet” i halsen på dig genom att tvinga dig och alla andra in i den ”jämlika” kategorin av arbetaren, där du börjar tävla mot andra för pengar. Om du inte fascineras av pengar, eller inte har rika släktingar, eller inte kommer med någon ”briljant” idé som häftiga plastskal till mobiltelefoner kommer du jobba för brödsmulor medan alla som tjänar mer än dig kommer få en dopaminkick av externt självförtroende skapad av rikedom. Detta förklarar varför så många rika människor lever i bubblor och blir självdestruktiva när denna drog av falsk självsäkerhet tas bort.

Att kategorisera oss utefter hur mycket vi tjänar och genom socialdarwinism anta att detta är en selektion av de ”bästa” bland oss, är självbedrägeri. Det gör att folk hatar varandra. Det selekterar inte för den som gör det bästa jobbet, utan den som kan trolla flest människor att köpa deras produkt tills att de kan ta pengarna ut från systemet och pensionera sig. Och vem kan beskylla dem för det? De har ingen plats tilldelad dem efter tradition, och skonas därför av alla andra tokstollar som vill råna resten av oss så att individen kan vinna och föra över kostnader på gruppen och naturen. Ett folk som lyder under penningen och utsätts för klasskrig är som bäddat för konflikt, stress och utbrändhet.

När man inser detta framstår ett implicit kastsystem som en självklarhet för en stark och oberoende nation. Vi kommer aldrig vara jämlika i välstånd, och att försöka utjämna ojämlikheten genom att snitta på den betyder att vi alla lider under ett system designat för en person som inte existerar — den abstrakta individen, och som resultat trampar vi över varandra för pappersbitar nummer på bankkontot.

Västerlandet växlade från en idé av naturlig hierarki till en platt mänsklig hierarki, baserad inte på riktighet och godhet utan i jämlikheten av alla människor. Från detta fick vi idén om egalitarism, eller jämlik inklusion av alla människor, som ett medel för att ta bort hierarki. En del av den hierarkin var kastsystemet, feodalismen, i vilken människor hade en arvsbetingad social rang.

Sedan dess har det mesta av vänsterns aktivitet direkt involverat attacker mot de med mera pengar, makt och genetiskt kapital. Vänstern vill invertera hierarkin, med goda människor på botten och de parasitiska och korrupta på toppen.

Vänstern har aldrig förstått social hierarki eftersom de tolkar den i termer av sig själv. För dem har vissa människor pengar eftersom de var på rätt plats på rätt tid; detta låter rimligt för vänstern eftersom det är hur de själva lyckas i deras områden av underhållning, konsumism, media och regering.

I realiteten reflekterar kast genetisk särställning. Vissa människor är mer talangfulla och kunniga än andra, och den korrekta responsen till detta är att sätta dem på maktpositioner så att vi alla gynnas av deras högre potential vilken går över i bättre resultat.

Vänstern har bara en riktning vilket är erövring genom ideologi så att deras medlemmar behåller motivationen och håller vänsterrörelsen levande, vilket betyder att klasskriget alltid måste expandera. Att förvänta sig något annat än småsint materialism från dessa lösdrivare är för mycket begärt.

Det är viktigt att påpeka att, som med alla människor dedikerade till paradoxala avvägar, kommer vänstern skylla på dig för vad de gör. Om du därför producerar inkomst och köper ett hus, kommer de anklaga dig för klasskrig för att täcka över sina begär att ta det ifrån dig. Under folkhemmets homogena dagar, liksom i det fria bondesamhällets dagar, var detta ett mindre frekvent problem i ett land som Sverige där alla gick åt samma håll, men inte i det mångkulturella Sverige.

Detta är hur civilisationer går mot sitt slut: för att försona människor justeras standarden nedåt vilket får alla att bli medföljare. Detta leder till fred i neurotiska människors ögon som finner detta mål tilltalande, men som långsiktigt exkluderar de eftertänksamma och flyttar makten till dårarna vilket producerar resultat vi ser nu. Sverige var ett land som faktiskt hade något form av jämlikhet med liten och homogen befolkning uppburen genom medelklassen. Sverige var heller aldrig någon aristokrati i verklig bemärkelse mer än vad det var ett fritt bondesamhälle, och upplysningens korståg slog därför aldrig riktigt igenom. Det fanns aldrig någon omfattande ojämlikhet.

Nu får vi betala för denna medeltida jantementalitet som ännu lever kvar och blir destruktiv i modern kontext. Folkhemmet har missbrukats allteftersom vänstern ökat sin makt och därmed ökat klasskillnaderna.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Antropologi, Kultur och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s