Att komma till rätta med Gud

42130546-Stabroek-BELGIO-27-giugno-2015-Vetrata-raffiguranti-i-quattro-Evangelisti-San-Matteo-San-Giovanni-Sa-Archivio-Fotografico

I väst råder spirituell kris. Ett samhälle utan gudfruktighet och metafysisk uppslutning är en civilisationernas restprodukt. Moderniteten har gjort oss förvirrade, och vi slits mellan hopp och förtvivlan. Vår själ är inne i en dragkamp mot vårt självuppfyllda ego, och skapar kognitiv dissonans. Vår diaboliska kultur har skapat en nidbild av Gud och fått oss att se ned på våra kyrkor. Är vi hedningar eller kristna? Det spelar förmodligen mindre roll, eftersom vi måste sluta tänka kategoriskt och istället tänka parallellt och forma religionen efter våra behov.

Högern behöver komma till rätta med Gud. Somliga vill att religion ska vara högerns fundament och installera en teokrati; andra ser detta som irrelevant. Vanligt är att snöa in sig på endast en lösning. Etnisk homogenitet är nödvändigt för ett fungerande samhälle, men är inte i sig själv hela lösningen. Ett sundare tillvägagångssätt är att inte se på religion som lösningen i sig själv, men också som någonting som många behöver. Detta avvisar teokratin som tvingar oss att bli troende, och pekar istället mot kulturstyre, vilket kräver stark nationalism.

Många inom högern är angelägna om att undvika kristendom eftersom det lett till en konspiration mot oss själva, och skapat en ”personlig moral” som uppmuntrar godhets-signalering. Ett återkommande argument är också att kristendomen — åtminstone geografiskt — är ”främmande” eller icke-europeisk. Detta är en extern och antropocentrisk syn på religion, som reducerar den till mänskliga spörsmål kring förfoganderätt. Hinduismen, en religion som har rötter bortom Indien, är inte desto mindre indisk.

Den mer relevanta kritiken är snarare att kristendomen i stora grupper, genom ytlig och bokstavlig tolkning, strömlinjeformas till en dualism som postulerar en annan värld där reglerna är mer verkliga än i denna värld, vilket tudelar oss och underkuvar vår natur. Genom den personliga moralen har kristendomen fått folk att tro att det heliga är det mänskliga självet, och att det profana är det som opponerar sig mot ”kärlek och tolerans”. Det historiska och filosofiska perspektivet ser istället den alldagliga världen som profan och det heliga uppkommer då människan strävar bortom sig själv och slutar ”fäktas mot väderkvarnar”. Dvs möter Gud på Guds villkor och inte sina egna.

Kristendomens moralism, dess exoteriska natur och tendens att förankra sig som ett ideologiskt system som sätter fokus på tukt snarare än djupgående bemästring, gör att den blandar och ger. Kristendomen förenar kontinenten, med den sociala konsekvensen att budskapet blir urvattnat.

Hednisk tro är å andra sidan monistisk — den postulerar att det inte finns alternativa regler för detta universum och att allt vi behöver veta finnes i naturen, vetenskapen och logiken — ett esoteriskt, ackumulativt och självstyrt lärande där vissa kan nå djupare än andra baserat på kynne. Exoterism är egalitär; esoterism är hierarkisk. Frågan blir följdaktligen inte om vi ”tror” på Gud, utan själva gudsförhållandet.

Hednisk tro påminner sålunda mer om en folkanda med metafysiska implikationer än en religion/organiserad spirituell dogm för att forma ett egalitärt masskick.

Bilden klarnar för oss när vi inser att kristendomen för det mesta är en hednisk derivation, eller en syntes av grekiska, nordiska, hinduiska och andra trossystem som återberättas i bibeln.

Det fanns en anledning varför hedniska grupper tog till sig kristendom, nämligen att den var tämligen familjär och mer hållfast. Kristendomens exoterism betyder att dess symboler direkt kan justeras för att orsaka människor att bete sig på ett visst sätt. Detta var positivt i den mening att få folk att lämna antisociala beteenden bakom sig, men bortnötningen av orginaltron ledde också till kulturell upplösning. När en simplare och mer lättbegriplig verision av tradition äntrar scenen som också är literär adopterar folk den och glömmer det gamla, vilken innehåller den metafysika vägkartan för att förstå anledningen till tron.

Eftersom hednisk tro och kristendom överlappar med varandra kan vi dock forma en tro som inte är strikt riktad mot den ena eller andra, utan uttryckt genom båda, och över tid kan detta förändras till den mer interna, informella och naturalistiska, hedniska idealtypen.

Om vi filtrerar alla religioner till deras kärna och tar mellanvägen ser vi en gemensam utgångspunkt som inte nödvändigtvis behöver formaliseras, och i sitt informella skick förlorar sin mänskliga projektion och mer börjar likna den hedniska gudaläran liksom äldre indo-europeisk religion. Detta förhållningssätt eliminerar religionens externa fastlåshet och återgår till den originella formen vilken är en observation av naturen och realiteten som skvallrar om ledtrådar till det metafysiska som ligger inbäddat i naturen. Gudarna blir en avbildning av naturen, istället för att naturen är en upprättning av en personlig Gud.

Med andra ord återupptäcks religion av de med klart sinne som kan observera naturen. Detta är essensen av transcendentalism, i vilken glädje uppkommer ur förståelsen av världens natur och den inneboende logiken, och därför visdomen, skönheten samt en positiv intention mot dess innehåll; som i sin tur implicerar ett medvetet universum, vilket per germansk idealism — och hinduism — är tankeliknande, drömlikt och utgjort av information.

Genom detta kan vi bli varse om och inse hur västvärlden ska återupptäcka det gudomliga: att kristendomen måste konvergera på det mindre formella och mer intuitiva planet av religiös tro, vilket inbegriper de folk-seder och det existentiella sökande av det inre självet som producerat vårt klassiska reflektiva sinnelag.

Antigen har vi ett utåtvänt religiöst tänkande, eller så tar vi andra vägen och omfamnar transcendentalism med disciplin. Detta leder till en mer naturalistisk tolkning av religion som är naturligt mindre besatt av personlig moral och metodfokuserade inskränkningar. Vi går från att vara passiva instrument till en aktiv spiritualitet där ändamålen helgar medlen.

Folk säger att hedendomen gått förlorad pga dess orala tradition, men sanningen är att den föds till liv då vi återkallar den. Hedendomen kan ses som den spirituella tändvätska som tänder gnistan till vår kristna religion — som i sin tur är ett rättesnöre för våra begär. Hednisk kristendom, i syntes med den perenniala filosofi som redogjorts ovan har också en annorlunda karta av kosmos och det metafysiska. I detta mytos är universums naturliga ordning komponerad av information som kommer först, med implikationen att vi alla har en roll att tjäna bestämt efter vår logiska placering inom denna ordning. Naturlag och logik kommer först, och inom dem finns andra rum.

Kristendomen är i sålunda mening en spirituell ”teknologi” och hårdvara, medan hedendomen är mjukvaran. Tillsammans utgör de en onto-teologisk strömkrets och bildar ett kontinuum som vi kan återupptäcka med början i verkligheten. Som med alla esoteriska ting representerar detta en dörröppning och en konvergerande väg för våra individuella uppfattningar, utan att göra inskränkningar på någon annans.

Kyrkornas byggnadskonst skvallrar om en svunnen högre civilisation, och kristendomen kan göra oss stark så länge vi inte gör den till en dualistisk bokstavsreligion, utan formar den efter vår transcendentala potential. Vi lurade oss själva när vi personifierade Gud, vilket gjorde honom till blott ett hjärnspöke. Vi bör med fördel tro på Gud i form av naturens yttersta väsen och från den ödmjuka inställning att vi som individer är begränsade och inte kan låta våra egon bli större än vårt sunda och goda förnuft.

Gudfruktigheten är målet i den mening att vi vill resa oss över oss själva och undvika mänskliga mål, och religionen är en ”planritning” och kompass. Utan religionens esoteriska sida finns ingen ”innerlig” och ”verklig” gudstro, utan blott en mänsklig projicering av en personifierad Gud som man ”lyder” genom yttre påbud, och därmed tappar sin självständighet.

Genom detta symboliserar vi Gud på ett värdigt sätt och han blir vår ledstjärna och vårt rättesnöre, istället för en allsmäktig diktator som inskränker på vårt samvete och vår moraliska integritet. Så kan vi också respektera Gud som konstitution och tro i harmoni utan att övergå i hybris. När vi verkligen kan hänge oss till denna högre kraft kan vi också lita på den och låta den befrukta våra själar.

Att inte tro på Gud är att i verklig bemärkelse vara galen, eftersom man nekar alla möjligheter till koherens, mening och syfte – vilket bokstavligen innebär att se på allt liv som en villfarelse. Att neka Gud inom oss och världen är att leva jordelivet i ett frånkopplat tillstånd — eftersom vi då bara kan observera men aldrig delta i realiteten. Den avskalade människan tänker — den fullständiga människan upplever.

Tron är inbäddad i den mänskliga hjärnan, och därför är religion ett universellt mänskligt drag som har funnits i alla kulturer genom historien. Gud är universums logos, det metafysiska absolutet — alltings essens och orsak. Det är bättre för människor i det långa loppet att sträva efter en bättre förståelse och utveckla en personlig relation med detta ursprungliga väsen istället för att åtnjuta tillfällig hedonism, äta snabbmat och dyrka kändisar. Att förneka Gud sin själ är som att säga nej till vatten i en öken.

Liberalen tolkar verkligheten reduktionistiskt, och vänder den totala verkligheten ryggen. Detta leder till ytlighet inom såväl kultur som politik. Liberalen är därför en endimensionell henshjärna som är mentalt inkapabel att förstå konservativas bevekelsegrunder och motiv – då liberalen avskalat sin verkliga person och konstruerat en godtycklig individ i dess plats.

Hjärnan har utvecklats till att vara mottaglig mot vilken tro som än förbättrar ens överlevnadschanser. Idag är den tron demokrati och jämlikhet, på bekostnad av naturen. Därför måste vi istället följa Gud, vara rättrådiga och med övertygelse skapa en total motkultur.

Att vara ädelsinnad innebär att ha en högre referensnivå än självet varigenom vi endast kan drivas utifrån rädsla och egoism. När vi lärt oss att tro på riktigt behöver vi varken frukta korset eller runstenen som ett hot mot vår egen moraliska integritet.

Istället för att kasta ut barnet med badvattnet och se ned på kristendom eller hedendom så bör vi ta tillbaka allt och plocka bort ogräset. Låt oss sluta utgå från misstro och negativa känslor och befria våra själar så att vi klarsint kan navigera genom tillvaron med gott samvete och en direktlänk till det metafysiska — livet i sig självt.

Om vi inte kan göra upp med vårt förflutna och möta Gud så kan vi inte heller bygga morgondagen annat än från förtryckta känslor och snedvridet omdöme.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Religion och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att komma till rätta med Gud

  1. Conny Lundberg skriver:

    Tack för en verkligt bra artikel om den andefattiga verklighet som lämnat oss utan moralisk och etisk kompass och istället inriktat oss på materiell tillväxt till varje pris – en jakt som är dömd att misslyckas och som t o m kanske i slutänden innebär vår undergång.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s