Å qvinnans vägnar — i Herrens namn

the accolade

Efter andra världskriget kom marxismen tillbaka i nytt format genom bakdörren och blev globalismens bundsförvant. Vänsterns största försyndelse mot det postkrigstida civilsamhället var att klampa in i den privata sfären, stämpla familjen som förlegad, fördärva kvinnans dygd och föda upp generationer av feminister som genom slutit avtal med frestaren och blivit statens konkubiner. Jämlikhets-individualismen bildade parhäst med kapitalet då man bestämde sig för att frigöra sexualiteten och samtidigt göra den till kommersiellt redskap. Hur kan vi designa en fruktbar konservativ feminism?

Bakom ekonomins och ideologins skynke utgör ett samhälles spirituella infrastruktur den mjukvara som samhällsmedlemmarna rättar sig efter. Det moderna samhället har frikopplat sinnet från verklighetsförankring och har samtidigt täckt över det sammanlänkande, immateriella informationsfält som opererar bakom den till synes skenbart separerade och egennyttiga materian. Detta har lett till en godtycklig ommöbleringspolitik där kvantitativa spörsmål har ersatt alla kvalitativa hänsyn.

Vänsterns ideologiska och sekulära samhälle har således föga förvånande skapat en ödesdiger disharmoni mellan könen. Så till den grad att alienerade medborgare numer via s k dejtcoacher ”lär” sig att attrahera en partner — som om vi vore robotar som måste inprogrammeras ”rätt” repliker för att göra något så naturligt som att interagera med det motsatta könet. Detta är en konsekvens av vänsterns syn på människan som ett ”tomt ark”, där vi blir bortkopplade från vår natur och måste ”utbildas” så att vi kan bli funktionella materiella ”enheter”.

Programmeringen ger upphov till fjärrstyrda karaktärer som agerar i förväg från sig själv och skapar en fantasivärld mellan sig själv och realiteten — en fantasivärld som blir hemsökt av orena andar.

Att vinna tillbaka sin andliga integritet och återupprätta förhållandet med Skaparen är en process som kräver ett nytt sätt att tänka, bortanför modernitetens ramverk.

Eftersom vi lärt oss att resonera i binära och fyrkantiga termer upplever kvinnofolket att de måste välja antingen karriären eller familjen för att få ”livspusslet” att gå ihop, och familj blir plötsligt synonymt med patriarkat och förtryck — ett ”hot” mot jaget. Detta är ett baktänk där slutsatserna är klara före hypotesen.

Feminismen har i sin tur lett till larviga motreaktioner i form av ”mansrättsrörelser”, och vissa konservativa kretsar har anammat en vedertagen syn på kvinnor som emotionellt styrda fruntimmer utan någon högre kapacitet. Maskulint högmod bör undvikas då den inte är värdig en europeisk civilisation. Kvinnor är, om något, reflektioner av männen runtomkring dem. När mannen revolterade mot Gud, revolterade kvinnan mot mannen – därav vår nuvarande situation.

Västerländska kvinnor är emanciperade individer, och skall så förbli. Ur kristen kontext kan man inte förgripa sig på individen, och abstrahera bort den individuella personen till förmån för en likformig  grupp. Problemet är inte självständiga kvinnor, problemet stavas individualism. I ett andligt förankrat samhälle finns ingen dikotomi mellan individ och kollektiv.

Skillnaden är att ett kristet samhälle inte tvingar in kvinnor i utbildning och arbetsliv. En mindre stat som kompenseras av monarki, prästerskap, starka familjer och lokala gemenskaper kommer leda till att de flesta kvinnor naturligt drar sig till andra arbetsområden än män, och ofta kommer föredra att satsa på familj och barn. Lösningen på feminism ligger dock inte i att fösa in kvinnan i köket, och bilda ett totalitärt patriarkat. Ledarskap innebär att vara moraliskt kompetent nog att ge fria tyglar utan att mista uppsikten – så som Herren förordar. Även om traditionella värderingar överlappar med Islam med t ex distinkta könsroller, så är västvärlden inte Saudiarabien. Här har vi visat att vi är civiliserade nog att ge kvinnor personlig autonomi och behandla dem som individer, inte subjekt. Inte minst har den västerländska kvinnan visat det själv. Det som skiljer oss från den muslimska världen är vår själsliga frihetssträvan och moraliska integritet – samt respekt för kvinnor och en civiliserad attityd nog att ge dem fria tyglar utan att mista kontroll över våra begär.

Ett kristet samhälle innebär ett samhälle av patriarker, men inte ett patriarksamhälle. Det innebär ett feministiskt samhälle, där kvinnan är underlaget och mannen är trotjänaren. Kvinnor är ett samhälles fundament, och mannens själ är under det hårda skalet, paradoxalt mer känslig, skör och svagare än kvinnans. Myten om sköra män och starka kvinnor har fog för sig och är etablerad fakta om det mänskliga livet, åtminstone generellt sett. Kvinnan tar hand om livets kontinuitet till slutet; män lever tillräckligt länge för att fortplanta nästa generation. Att det bakom varje mans framgång finns en kvinna är en helig myt som symboliserar den jämlika harmonin mellan man och kvinna i livet snarare än lönekontot. Det är synd att vår civilisation stupat såpass att vi stirrat oss blinda på det senare.

Vänstern har i själva verket sänkt kvinnans spirituella värde och förvandlat henne till ett arbetande boskap utan feminin integritet — och har således skapat de problem den säger sig bekämpa. Radikalfeminismen, oavsett hur akademisk och forskningsbaserad den än ter sig, kan endast betraktas som ett naivt misstag eftersom den förvränger människans natur.

Vi är jämlika inför Gud och måste därför tillåtas vara olika inför varandra, så att vi kan komplettera varandra. Kvinnor har ett medfött värde i livet, baserat på kön och skönhet. Män har inget inneboende värde. Utmaningen för män i livet är att förtjäna och demonstrera ett egenvärde; utmaningen för kvinnor är att bevara och stärka sin inneboende dygd. Vi är fallna själar, och könen utkämpar olika krig. Manlig heroism innebär att inse att män inte har några rättigheter, utan endast skyldigheter i att stå upp för och försvara Guds ordning. Manlig heroism är att se mellan raderna på feminismens lögner utan att falla tillbaka i misogyni.

Att vänstern har en nedvärderande syn på kvinnor märks av inte minst i deras villighet att göra dem till knegare och militärer. Kvinnor är varken fysiskt eller psykologiskt anpassade för uppgiften att döda och/eller lemlästa andra. Inom en generation eller två, kan en stam återhämta sig från att förlora hälften av sina män i krig. Att förlora hälften av kvinnorna, å andra sidan, betyder att en kopiös mängd barn, barnbarn (etc etc) av båda könen aldrig kommer att födas. Bara en dåre hade riskerat ett sådant scenario genom att skicka ut kvinnor på slagfältet och vanära den dyrbara modersgestalten, förutom i extremfall. Kvinnor är omvårdande karaktärer, och deras värde till stammen är helt relaterad till fortplantningen det resulterar i. Detta kan inte kompromissas med för individualistiska anspråk. Frihet måste skräddarsys på ett sätt som speglar vår inneboende natur som art.

Som patriarker höjer vi kvinnoidealet till skyarna och banar väg för framtida drottningar. Detta kommer politiska häxor som kört fast i ideologins formella snårskog aldrig erkänna — som lurat in tusentals unga kvinnor in i falska löften och ett skenheligt korståg mot upplevda orättvisor via missriktad idealism.

Postmodern feminism är precis som vänsterns klasskamp och rasisters muslimhat blott ett spegelfäkteri med vilken obskyra krafter ämnar missleda folkets själsliga anstränganden. Genom att måla upp bilder av falska, eller åtminstone i sammanhanget ovidkommande orättvisor, missförhållanden och förtryck, förser de oss med bröd och skådespel medan vi strider inbördes.

Vänstern sa åt oss att bli vad vi ville; vi säger nu nej och blir istället vad Gud ämnat oss att bli. Dags att sluta komplicera saker och ting i onödan, och återgå till tidlösa spirituella sanningar.

Så länge vi har fötterna på jorden och föregår med gott exempel så kommer fler och fler inse att denna väg är den enda som kan frigöra båda könen genom att bädda in dem i Herrens ordning och få dem att mötas igen på samma frekvens. Men först måste de våga titta. Att ta sig ur modernitetens matrix innebär att göra upp med sina inre demoner och vinna tillbaka sin självrespekt och självförståelse.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Etik, Religion och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s