Dualism och falska skenbildsvärldar

dualism-2

Den demokratiska värdegrunden bottnar i kategoriska imperativ vilka fastnaglar gott och ont som två absolut i opposition mot varandra, snarare än två krafter som agerar i parallel med varandra. Den moraliska dogmen som infesterat civilisationen sedan dess början är en judaistisk dualism vilken ärvts från zoroastrianism och inkorporerats genom kristendom.

Dualism gör gällande att det pågår en strid både i den spirituella och världsliga sfären (liksom i varje individ) mellan två motpoler, ”gott” och ”ont”. Detta är en synnerligen stelbent föresats, eftersom det så kallade goda och onda kan växelverka beroende på kontext och ändamål (”den enes bröd är den andres död”). I vänsterns fall har det onda inverterats till det goda, och presenterat sig som humanism. Påtvingad jämlikhet stagnerar samhället, och barbarer väller in genom gränserna.

Inte bara har denna dualism undergrävt vår kultur; den har förvandlat individen till en tudelad personlighet och skapat en tillrättalagd offentlighet, vilket blir resultatet av att undertrycka vad som anses som ”ont” i ens natur genom moraliska och religiösa kategoriska imperativ (dogm).

Före denna dualism implementerades kategoriserade man inte naturkrafterna med sådana moraliska attribut. Människor visade i regel alltid sina verkliga intentioner, och våld kunde berättigas. Att vara god var att tänka och agera rättrådigt, vilket ibland krävde ”onda” handlingar. Att ta en individ, ett djur eller en grupp av daga kunde ses som ett medel mot ett gott mål, vilket ledde till en effektiv urvalsprocess. Det fanns kreativa och destruktiva krafter i naturen, ofta symboliserade som gudar. Men även de destruktiva krafterna hade kreativa syften, och var del i en transcendental kosmisk enighet. De destruktiva rollerna var vitala delar i en kosmisk process av cyklisk förstörelse och förnyelse. Religion var i den mån en naturtrogen spegling av folkets inre ideal, snarare än regler i en bok.

Perserna hade en uppfattning om denna samverkan mellan ljusets och mörkrets krafter vilka ansågs som två aspekter av tidens väsen — Zervan. Himmelsguden Ahura Mazdas ljus och den destruktiva anden Ahrimans mörker var båda utströmningar av Zervan. Ahriman attackerade Ahura Mazdas domän och signalerade en kosmisk strid mellan gott och ont. Livets mening är att fortskrida mot Ahura Mazdas ljus och ordning. Ahura Mazda är inte allsmäktig men har fördel över Ahriman eftersom eftersom profetian gör gällande att världen kommer att återförenas med Ahura Mazdas ljus och ordning vid tidens slut. Gott och ont existerar i zoroastrianismens själva maskineri, men i abrahamitiska religioner är både gott ont och skapelser av en Gud. Judendomens, Islams och Kristendomens metafysik mynnar i hög grad ur zoroastriska influenser. Tack vare semitisk influens kom de abrahamitsiska myterna att handla om absolut monoteism. Om den abrahamitiska guden existerade, är han bokstavligt den kausala roten till allt ont. Detta är kruxet med ondska inom monoteism. Ur denna diskurs fick judendomen och kristendomen sin dualism, vilken senare sporrade Europa.

Dualismen säger att det finns en annan värld med fulländade regler som skiljer sig från reglerna i denna värld. Med andra ord är denna värld en påläggskalv, men är inte resultatet av den andra världen, utan snarare en underlägsen och orelaterad kopia av den. Detta bryter konsekvensprincipen och nedvärderar denna världs briljanta design samt uppmuntrar oss att avsakralisera den. Dessutom leder den till godtycklighet som kan manipuleras av de som ser på sanningen som en sekundär angelägenhet till personliga mål. Eftersom vår samtida tidsuppfattning är linjär måste man sortera bort det ”onda” och göra det ”goda” till dogm för att kunna framskrida progressivt. Detta betyder att auktoriteter kan manipulera sakernas natur och bestämma vad som är gott, likt ett införande av en trend.

Genom att visualisera en värld av separerad struktur i addition till denna, statuerar dualismen att denna värld endast är fenomenologisk, och den andra världen är enbart strukturell. Men både fenomen och struktur existerar de facto i denna värld, vilket betyder att den andra världen är en mänsklig projektion.

Detta leder oss till en annan form av dualism, vilken är separationen mellan mänsklig preferens och realitet. Enligt denna vision, som framkommer exklusivt i materialistisk filosofi, är det mänskliga valet absolut och universellt, medan naturen ses som slumpmässig och ologisk. Detta speglar dualistiskt mänsklig tankeaktivitet som den perfekta världen i vilken moraliska absolut härleds ifrån utan vidare hänsyn.

Enligt materialismen är materia det enda som existerar. Eftersom organisationen av tingen följer ett logiskt mönster, verkar det dock som att logik kommer före materia. Organisationen av materia tycks vara en produkt av logik, inte det motsatta.

Ett sundare angreppssätt vore således att ena polerna inom varje individ för att skapa en hel person som inte längre är bortkopplad från sin undertryckta så kallade ondska, samt att genuint ont uppsåt kan ställas till svars genom en etablerad sanktion istället för att patologisera och gå som katten kring het gröt. Vänstern har kapitaliserat på detta, och skapat ett neurotiskt skådespelarsamhälle av uppstoppade skuggfigurer, manipulatörer och lösdrivande dårar.

Kosmos är en samverkan mellan poler, inte ett slagfält av moraliska dualiteter. Naturens design är genialisk, och denna värld är därför logiskt optimal, vilket i mitt tycke gör det skrattretande att hävda en division mellan detta och en annan perfekt värld. Speciellt när den andra perfekta världen låter som mänskligt önsketänkande. När vi pekar mot en värld som är en korrektion av denna blir vi överfokuserade på mänskliga idéer, omdömen, begär och känslor. Vi formar världen efter vad vi önskar vore sant eftersom det trots allt är en korrigering. Detta förutsätter att vi överger logik och kausalitet och istället fokuserar på en värld som verkar vara en skapelse av en personlighet, och missar därmed skogen för alla träd.

Det moderna samhället är baserad på en sanningsform som förlitar sig på abstrakta modeller för vilkas korrelation till verkligheten inte är garanterad, speciellt eftersom de är linjära och involverar en förflyttning av objektet från kontexten och analyserade som orsaker i sig själv (tabula rasa). Alltså, fokus på yta istället för struktur.

Dualism och materialism måste båda negeras, vilket lämnar oss med monism, ett system där materia och idé är del i samma kontinuum, och där additionell metafysik är del i samma logiska system. Endast ur denna diskurs kan religion bli fruktbar för vårt folk.

Emmanuel Kant liksom Aldous Huxley postulerade att våra sinnen filtrerar en rå realitet och staplar upp en begränsad version av det våra fysiska kroppar kan förnimma och förse oss med beroende på individ. Vi vet att våra sinnen kommer skala av det ofattbara från vår perception, och att vi navigerar genom vårt minne. Vi bör såtillvida överge den mänskliga projektionens tidsanda och fokusera på vad verkligheten är genom en filtrerande omploppsprocess av härledning och slutledning i kombination, oberoende oss själva. Dvs, i vilken grad vår teori matchar den utanförliggande realitetens data, istället för att som vänstern anpassa datan efter teorin. Detta förutsätter att vi observerar världen, dess funktion och dess potentiella lager, istället för våra individuella känslor, begär och omdömen gällande dess natur.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Filosofi och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s