Filosofin bakom Islam

averroes-3

Inom religion finns olika nivåer av esoterisk och exoterisk initiation. Esoterism innebär ett slags uppfattning om det inre medvetandet; det begrundande, meditativa och transpersonella perspektivet. Detta är någonting vitt skilt från den ordinära förståelsen av tingen, och kan bara förstås genom intution eller högre mentala och spirituella fakulteter.

Motsatsen till esoterism är exoterism, dvs det utvändiga och vardagliga medvetandet. Detta inkluderar både det vetenskapliga/materialistiska och det konventionella/religiösa perspektivet. Eftersom den är baserad på alldaglig förståelse av tingen, och inte implicerar någon transformation av medvetandet (vilken ses som skadlig), antar den att endast det alldagliga sinnet kan förstå verkligheten.

En exoterisk filosofi eller religion är baserad på medvetandets vakna allmäntillstånd; alternativt ett modifierat sådant. Aspirationer på annat än normaltillståndet uppmuntras ej. Detta ses av den religiöse som en kränkning av Guds territorium, medan den skeptiska materialisten tror att det inte finns något högre tillstånd bortom det rationella i vilket fall.

Som kontrast är all sann esoterism gnostisk, dvs baserad på högre kunskap, eller gnosis, för att använda den grekiska termen. Gnosis är överlägset förnuftet. Förnuftet klampar omkring med premisser och logiska argument, och använder dessa på sitt eget sätt, utan hänsyn till högre sanning. Onekligen är förnuftet använt på rätt sätt ett ovärderligt hjälpmedel för att förstå och närma sig sanningen; men använt på fel sätt kan det listigt rättfärdiga vilket påstående som helst, oavsett falskhetsgrad. Genom denna negativa användning av förnuftet kan de underlägsna religiösa och skeptiska materialistiska filosofierna blomstra.

Således har vi två fundamentala utgångspunkter: den exoteriska, literära, religiösa och vetenskapliga positionen, vilken inte kräver någon transformation av medvetandet och därför är tillgänglig för dussinmänniskan; och den esoteriska, ”mystiska” och filosofiskt sofistikerade positionen, vilken är baserad på transformationen av självet och förståelsen av verklighetens natur.

Idén om dikotomin mellan exoterisk och esoterisk kommer från etableringen av monoteistiska religioner i dogmatiskt format. Pga omöjligheten att sammanföra literär teologi med mystisistisk insikt uppstår en skarp avgränsning mellan konventionell islam och dess esoteriska förgrening –sufismen. I Asien, speciellt Indien, behövs ingen sådan distinktion och man finner istället en mjuk transition från det exoteriska till det esoteriska, där alla positioner är acceptabla. Kristendom och Islam tolkas därför bokstavligt av massan, och i islams fall — pga dess dualistiska tvetydighet – leder det bland dåliga människor till terrorism.

Korstågen kunde initieras genom kristendomens periodiska bakfall till de praktiska och tribalistiska elementen av den materialistiska filosofin inom judendomen. Denna filosofi förflyttar religionen från molnen där den uppehåller sig med moraliska tanke-experiment och återvänder till den råa verkligheten, där försvaret av den personliga sfären är viktigare än dess rättfärdigande.

Kristendomens visdom är i mångt och mycket dess balans av judisk praktikalitet (exoterik) med hednisk transendental tro (esoterik). Transcendentalism säger inte att vi ska överge människan bara för att universalier existerar bortom oss; snarare föreslår den att universalier riktar människan mot en väg som leder till framgång. Poängen är enandet av människan och gudomlig ordning; inte att ersätta den ena med den andra, även om den i avsaknaden av en stadig hierarki och kvalitativ elit snabbt degenererar till det stadiet.

Nominalismen, filosofin om att universalier inte existerar och förnekar enheten bakom materiella former, triggade den västerländska civilisationens kollaps genom upplysningen, reformationen och progressivismen. Det partikulära kom att bli viktigare än det abstrakta och heliga. Socialkonstruktivismen, som i motsats till den platonska idéläran, i mer eller mindre grad ser allmänbegreppen som sociala konstruktioner, kan sägas vara en modern avläggare till nominalismen.

Före nominalismen var skolasticismen den teologiska filosofi som dominerade kontinentaleuropa, vilken strök under enigheten mellan människor och himlar i en traditionell, meditativ ordning. Under denna medeltidsperiod skedde kristendomens germanisering, byggandet av de stora katedralerna, korstågen samt återkomsten av de spirituella männerbunde i de heliga riddarnas ordnar.

Skolasticism, eller en islamisk variant av den, hade också varit uppstigande i diverse islamiska stater kring medelhavet. Framstående islamiska teologer artikulerade en helgjuten filosofi som förlikade neo-Platonism och dess logiska och rationella skapelse med Islam. Denna filosofi befäste idén om en Gud som opererade via rationella lagar och logik vilken var uppfattningsbar.

Denna filosofi lämnade också öppen möjligheten för vetenskaplig och materiell utveckling, så väl som mystisk och metafysisk utveckling genom förståelsen av det gudomliga systemet. Även om detta sakförhållande inte kunde bestå alltför länge, med tanke på islams judaistiska karaktär, lyckades det bibehålla sig flera sekel eftersom den intellektuella eliten av den islamiska världen understödde den.

Ända tills nominalismen kom in i bilden. Al Ghazali — en av Islams främste teologer och tänkare — var en nominalist av den mest hårdkokta sorten; hans definitiva insisterande var naken ockasionalism, vilken gör gällande att materia inte kan orsaka fenomen; alla fenomen måste komma från Gud enkom. Han argumenterade att fenomen inte var resultatet av system eller högre sanning som kunde upptäckas, utan snarare individuella, omedelbara ageranden av en allsmäktig Gud. Många blev övertalade av detta initialt; och till slut tog ockasionalismen skepnad som religiös dogm. Hur kunde man påstå sig vara muslim och förneka Guds överhöghet i varje linjärt löpande ögonblick?

Slaget var vunnet, och de religiösa absoluten hade seglat i hamn. Muslimen var nu en fjärrstyrd religiös dront som gav upp hela sin fria agens och intellektuella kuriositet till Guds deterministiska absolutism. Kanske var detta oundvikligt, men sporrade århundraden av inavel och barbarisk anti-intellektualism vilket ledde till snabbt och katastrofalt förfall. Med den religiösa sanktionen stadigt på plats, försvann det redan sparsmakade ariska blodet och uttrycket inom den muslimska världen. Vad som än återstod i Persien fick gå under jorden och kamouflera sin indo-europeiska mysticism i islamisk beklädnad.

Läxan vi kan lära oss av förfallet inom islams filosofiska diskurs är detta: samhällets toppskikt måste förstå verklighetens natur och vara angelägna om att värna dess kungörelser. Detta inkluderar stävjandet av populistiska filosofier som ockasionalism (dualism) och materialism vilka behagar människor eftersom de gör livet lätthanterligt, istället för ett strävande mot intellektuell bravur. Inom en utnämnd hierarki måste strävandet efter civilisation, principer, det sanna och det goda tillåtas frodas.

Vissa dörrar stängs för alltid.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Filosofi, Religion. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s