Hur förhåller vi oss till Islam?

touj

Nackdelen med demokrati är att det inte finns några permanenta ledare vilket undergräver ansvar och får som konsekvens att folk blir defensiva gentemot varandra. Demokrater saknar självkritik och gör för vana att bygga nidbilder av den upplevda motståndaren för att flytta fokus från de egna tillkortakommandena, och på så sätt avleda obekväma diskussioner. Detta kan gälla liberaler som skyller alla våra problem på socialism, muslimer som skyller allt på USA, hippies som skyller på konspirationer, nationalister som skyller på judar, kristna som skyller på förlorad tro et cetera. Detta är konsekvensen av det moderna, fragmenterade samhällets ytspänning. Problemet är mångfald i sig — inte grupper — och det behövs en nyanserad bild samt en ärlig diskussion om Islam och terrorism i väst.

Först måste vi se vad islam gör bra, eftersom islam just nu de facto är starkare och mer demografiskt konkurrenskraftig än väst. Massmedia vill alltid skapa kalabalik, så att vi blir reaktiva istället för proaktiva, och missar skogen för alla träd. Om vi enbart demoniserar islam missar vi poängen och går i vänsterns fälla som i sin tur kan motivera sin politik genom att framställa muslimer som offer.

För tillfället gör muslimer ett flertal saker bättre än oss: de har stark traditionell moral, utövar patriarkat och värnar om feminina roller. Därmed har de garanterat sin egen framtid, medan väst inte har det.

Som de flesta ideologier är islam kollektivistisk och förenlig med massans intressen. Den Islamiska Staten är en extrem karikatyr på några av islams mest aggressiva aspekter. En viktig del av folklig ideologi är att ekonomin ska vara underordnad politiken som ett medel mot ett mål (det gemensamma goda) och inte det motsatta förhållandet. I detta hänseende är islam utopisk men till syvende och sist inte någon universell kärleksförklaring som modern kristendom. Islam är ett allomfattande recept för hur ett samhälle bör organiseras (Islam = Islamism) medan kristendomen är en mer abstrakt filosofi om universell förlåtelse och nåd och som är mycket svårare för människor att följa eftersom den är dödligt seriös med att hålla tillbaka mänskliga instinkter så som hämnd, våld, avund och könsdrift, för att nämna några få.

Fokuset på islams krigiska aspekter kan argumenteras vara resultatet av ”kriget mot terrorn”, men vid närmare eftertraktelse stämmer inte detta. Islamiskt våld är inte en reaktion enbart mot den ”anglo-sionistiska” hegemonin då det räcker att se till islams våldsamma erövring av nordafrika och den asiatiska kontinenten — som inte minst satte en tvångströja på den en gång mycket lovande indoeuropeiska kulturen i Iran.

Det folk inte förmår erkänna är att mänsklig natur är våldsam, vilket betyder att även buddhister och kristna inte kommer vara helt fredliga i varje situation. När européer instigerade korstågen är det dock viktigt att förstå att det inte var pga att Jesus var någon militant inspiration i deras världsbild — vilket inte är fallet med den muslimska profeten.

Det finns två omfattande strukturella faktorer som skiljer kristendomen från islam på ett sätt som tillät en reformation som skapade en atmosfär i vilken en Nietzsche var möjlig.

Evangelierna skrevs över en tid på flera hundra år av tiotals olika författare, vilket resulterade i motsägelser som i sin tur krävde en ännu större grupp människors olika tolkningar av skrifterna. Detta gör kristendomen mer flexibel än islam: skriften som komponerades av endast en man, är relativt invändigt konsekvent och gör anspråk på evig ofelbarhet.

För det andra var denna man, alltså Muhammed, också grundaren av en politisk stat där koranen essentiellt är en lagenlig konstitution. Som jämförelse ser vi i evangelierna en betoning på separationen av kyrka och stat likväl som avståndstagande från våld för att sprida Jesu budskap. Återigen så var alla kristna inte fredliga men åtminstone hade de under reformationen som insisterade på personligt samvete både Kristus pacifism och hans sekularism att luta sig på för att opponera sig mot den katolska kyrkans politik.

Det faktum att islamisk helig skrift är relativt invändigt konsekvent, åtminstone i legalt hänseende, och att man explicit itererar att inget i koranen kan ändras; att koranen kungör en regeringsform som omöjliggör separation mellan religion och stat; att koranen rättfärdigar Jihad och att Muhammed själv använde våld för spridningen av religionen — är alla faktorer som gör en reformation likt den som tog plats i Europa omöjlig i ett muslimskt land.

Politik kan sägas vara ett substitut för våld som baseras på reciprocitet. Det är billigare att köpa folks lojalitet än att kriga mot dem. Detta är varför man förr brukade låta män rösta, medan det ansågs överflödigt med kvinnlig rösträtt – eftersom man ger dem något utan att få något tillbaka. Att inkludera alla kvinnor i den politiska processen är att ta ett steg fram och två steg bakåt. Det handlar inte om att ge män några privilegier (detta är ett individualistiskt feltänk) utan att se till så att civilisationen inte blir överviktig genom att göra modersinstinkten till politiskt medel. Eftersom vänstern ser verkligheten som ett medel för utsträckningen av självet och är egoistisk, blir feminister provocerade vid tanken på att ”alla” inte får göra vad som helst.

Ett argument som förs är att västerländsk civilisation är mer produktiv än muslimsk eftersom vi inkluderar kvinnor i arbetslivet. Detta är falskt, eftersom en fördubbling av arbetskraften inte leder till en fördubbling av produktionen. Från ett givet ackumulerat kapital finns också ett givet produktionstak. Mera konkurrens betyder lägre löner samt en förskjutning av hushållsproduktionen till den beskattningsbara marknaden. Alltså, lägre löner och högre skatter vilket gynnar staten och kapitalister samtidigt som människor spenderar mer tid i arbete. Frågan blir: är fri individualism viktigare än sund civilisation?

Män kan inte längre leda en nation om de inte kan leda sina egna hem. Att dela på makt är lika i proportion till att kapitulera inför den. Om du avstår i utövande av auktoritet ger du upp den till andra. Traditionell sexuell moral blir i detta hänseende avgörande för stabil civilisation, och vi behöver äktenskap p.g.a. deras positiva utfall. Vi har inte råd med det motsatta. Vänstern är därför indirekt en politisk intresseorganisation för Islam.

Empirin visar att islam — så fort den fått fotfäste — bara kan växa men aldrig retirera. Muslimer måste gifta sig med muslimer, och skaffar många barn. Innan man vet av det har Islam expanderat till att omfatta flera procentandelar av befolkningen. Islam genomsyras av en dualistisk mekanism som möjliggör för muslimer som kollektiv att i omlopp vara både militanta och passiva. På detta sätt vinner islam mark likt en skördetröska. Genom stockholmssyndromet får den sedan sina nya undersåtar att identifiera sig med sina härskare.

Muslimskt medvetande är praktiskt, och islam är rotad i fundamentalism, vilket per definition gör det omöjligt att vara en moderat muslim. Så kallade moderata muslimer är i själva verket endast nominella muslimer från en muslimsk kultur. Folkflertalet har såklart aldrig varit de mest ideala, träffsäkra och strikta representanterna av någon ideologi. Majoriteten är aldrig särskilt representativ för någonting, utan det är extremisterna och fundamentalisterna som räknas, eftersom dessa är människorna som tar troslärorna till sin yttersta spets. Vad politiker kallar ”muslimska extremister” och ”snälla muslimer” är alltså två sidor av islams bipolaritet.

Religiösa människor i allmänhet är bra på att hitta syndabockar. När vi blir emotionellt involverade i ideologi hämmas vårt verklighetsfilter och kartan slutar att stämma överens med terrängen.

Politisk liberalism tenderade att fungera när Europa var mer homogent, men faller på sin egen orimlighet i ett mångkulturellt samhälle. Problemet uppstår när mångfald leder till anti-liberala samhällsuppslutningar som t.ex. muslimer eller nationalsocialister. Dessa är inte kompatibla med liberal individualism, men av politiskt korrekta anledningar skyddas muslimer medan nazister brännmärks – trots att det rör sig om två totalitarismer. Detta leder oss till postmodernism, moralrelativism och normlöshet. Islam är t.ex. inte kompatibelt med mänskliga rättigheter (läs rätten till ‘jagets’ integritet).

Muslimsk kultur har inte samma uppfattning kring mänsklig utveckling som i civiliserade samhällen, och fysisk aga samt hot är därför ofta verktyg i barnuppfostran. Människor uppfostrade med västerländsk standard har generellt en inre kontrollkänsla, syftandes att de upplever sina liv som dikterade av inre faktorer så som självständiga val, världsbild, sätt att hantera känslor etc. Muslimer är fostrade att uppleva sina liv som kontrollerade av utomstående faktorer och stimulans (läs ödet). Allt urartar i enlighet med Guds vilja, och hans påbud i form av religiösa lagar, traditioner och patriarkala auktoriteter lämnar lite utrymme för individuell preferens. Muslimer är därför per definition en kollektiv politisk kropp som inte kan assimileras, och skapar ett apolitiskt lydsamhälle när de tar makten.

Den kulturella och psykologiska cocktailen av ilska, låg självkänsla, offermentalitet och villighet att blint ledas av auktoriteter samt en diskriminatorisk syn på icke-muslimer påtvingad muslimer genom aga, skrämsel och sinnesbedövande repetition av koranens oändliga verser som förespråkar en binär uppdelning av världen är orsaken till islamisk terror.

Alldeles för många människor är fastlåsta i liberala villfarelser och underskattar psykologins kraft inom religion och kultur. Som vi har sett kan ingen armé av socialarbetare, generösa välfärdsstater, vänlig politisk retorik och PK journalister eller demokratiförespråkande soldater stoppa dessa krafter. Mer restriktiva lagar mot invandring och islamisering kan begränsa lidandet men vid det här laget är det omöjligt att helt undgå denna aggressiva rörelse mot det dekadenta moderna samhället.

Vänstern använde pluralism som ett vapen mot majoriteten i väst. De påstod att vi kunde samexistera med deras åsikter. Nu när de har övertaget, vill de exkludera åsikter som inte är vänster, men på något magiskt sätt rentvår de islam. Det är dags att vi kallar denna fars för vad den är, och erkänner att både pluralism och egalitarism är lögner.

Islam är symptomet, inte problemet.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Religion och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s