Mänskligt systemfel

autocritica

Vi kan utröna ett ständigt återkommande mönster hos mänskligheten: sopa det verkliga hotet under mattan genom att fokusera på ett symboliskt hot. Falska hot är enklare att handskas med, eftersom man till syvende och sist vet att de inte är verkliga, vilket avleder det verkliga hotet som är svårare att lösa och förmodligtvis evigt eller omöjligt att helt få bukt med.

Vår världsbild är inverterad eftersom vi förmodar att det som är närmast oss är källan till allt vardande, när i själva verket vi är i slutet av en kausal kedja och inte själva dess utlösande faktor. I filosofin slutar vi upp med materialism; i politiken slutar vi upp med individualism, vilket slutar upp med individer som jagar sina egna begär och skapar ett levande inferno.

Ett ifrågasättande av illusionen att vi är självskapade personligheter, snarare än extensioner av en design bortom vår kontroll hotar de flesta människors socialt implementerade kontrollbegär.

Det omättliga egot söker etablera sig självt som orsaken och målet av allt som existerar, vilket naturligt krockar med verklighetens beskaffenhet, vilken är baserad på interaktionen mellan objekt för informativa och inte materiella syften. Verklig kärlek kräver individuell uppoffring; så som kärlek för familj, fosterland och Gud — vilket gör dessa till tabu hos vänstern. Vänstern får panik när dylikt kommer på tal eftersom vänsterargumentet är bakvänt till sin egen fördel.

Det otämjda egot är som ett kosmiskt svart hål som suger in allting runtomkring och stänger in allt ljus. Individualismen är fårskockens källa eftersom själviska människor i uppslutning använder sin numerär som en formlös, slätstruken kraft med målet att radera ansvarskyldighet. Deras mål är att använda det andra har för sig själva. Detta är fårskockens paradox; det verkar som att de ägnar sig åt gruppaktivitet, men är i själva verket en hord självcentrerade människor som använder varandra som spjutspets mot det goda, normala, sunda, hälsosamma, sköna, naturliga, logiska, faktiska och blomstrande. Det själviska egot vill inte anpassa sig till den externa realiteten eftersom den vill vara ensam herre på täppan, vilket innebär att underkuva realiteten till en sekundär ordning och som mindre viktig än egot — ett tillstånd som kallas för solipsism. I händerna på denna patologi agerar vänstern impulsivt för förstörelse och rättfärdigar det med plattityder om fred, kärlek, enighet, pacifism, tolerans, respekt, universalism och vänskap. Sådan är vänstern, och manifesterar sig precis på samma sätt alltifrån franska revolutionen, jesu korsfästelse och Socrates avrättning, precis som i vardagssammanhang med masshysteri, trender och beroenden.

Detta är varför vi för krig mot klimatförändringar istället för överpopulation, mot rökning istället för bränsleutsläpp, rasism istället för globalism etc etc.

Hur är detta möjligt? Hotet kommer från vardagsfenomen som vi alla utsätts för; inte sällsynta inträffanden och personliga vanor som rökning. Rökning må vara dåligt, men i jämförelse med bränsleutsläpp nästan insignifikant. Kan det vara så att ett stort problem har ignorerats för att attackera ett irrelevant men symboliskt mindre problem?

Medan vi jagat symboliska godhetspoäng som jämlikhet och mångfald har det faktiska problemet om civilisationens och individers hälsa sopats under mattan till den grad att vad vi äter, andas och dricker är giftigt. Om vi extrapolerar utifrån det kanske hela vår livsstil är giftig; inkluderat att bo och arbeta i kuber ovanpå varandra, vilket tycks gå obemärkt förbi.

Ideologiska mål distraherar oss generellt ifrån praktiska mål. Om du inte kan rädda din civilisation ifrån kollaps kan du lika bra prata om hur bra den gör ifrån sig på jämlikhetsfronten. Om du inte kan stoppa användning av fossila bränslen är det bättre att skylla på cigaretter för våra hälsoproblem istället för avgaser, försoffade stadsliv och giftig mat.

Vad vi tänker på som ”verklighet” är effekten och inte orsaken. Bortom perceptionen finns orsakssamband som har ett större informativt fotavtryck, vilket betyder att vår värld inte är den dominanta platsen, utan att det finns en informativ realitet som projicerar det fysiska trots uppträdandet av det motsatta förhållandet.

Som primater har vi ett perceptuellt filter, och våra hjärnor sammansätter en verklighet som fungerar för våra omedelbara behov — men vi måste klättra ut ur Platons berömda grotta och återupptäcka vad som verkligen är sant. Logiskt kan inte vår värld vara ordningens, mönstrens och strukturens källa i universum, vilket betyder att det ofrånkomligen finns en ”större” värld där ute som är källan till denna värld.

Att ta sig ur det inverterade samhällets inbillska trossystem är nödvändigt för att uppnå klar sikt och ökad självförståelse.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Filosofi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s