Socialdemokratins pappersvälde

socialism_social_democracy

Välfärdsstaten är från början en konservativ uppfinning. Framåt 1930-talet när socialdemokraterna etablerat sig som svenskt regeringsparti anammade de den redan påbörjade välfärdsstatsmodellen, liksom folkhemsidealet. Vårt efterkrigstida ”öppna samhälle” är dock i själva verket antitesen mot förverkligandet av det arkaiska folk-begreppets innebörd.

Folket har här ersatts med en slumpmässig mänsklighet som utgörs av en obestämbar ansamling av kringflackande förståsigpåare. Idén om folket är idag knappt ens uttryckbar på handelns och affärernas språk. Eftersom bara det väljande jaget räknas i den liberala kalkylen, vilket förnuftigt jagar efter sina intressen oberoende av vidare hänsyn, har ”folket” omvandlats till den kvantitativa summan av de individer som utgör ”samhället”.

Liberalismen föreställer sig staten som ett huvudsakligen administrativt system, underordnat ekonomin, i vilket individens ”rättigheter” äger företräde framför alla gemensamma uppfattningar om det allmännas bästa. I strid med den traditionella föreställningen om staten — som en bestämmande kraft som har rötterna i kulturens normativa ordning och står över tävlande sociala intressen — sökte liberalerna avpolitisera den och begränsa dess befogenheter; staten ansågs nämligen endast tilltala den abstrakta individen, inte den i en större gemenskap inbäddade samhällsmedlemmen.

För den moderna staten är folket enbart en mjölkko, och det det mänskliga samhället enbart en anhopning av abstrakta, utbytbara och obesläktade enheter av rationella varelser, med egenskaper som kan förstås på liknande sätt som man förstår egenskaperna hos fysikens själlösa, materiella föremål. Eftersom liberalismen förkastar kulturegenartens kvalitativa kopplingar, kastar man även ut människan.

Socialdemokratins marxistiska och kvantitativa förståelse av den sociala världen kan därför knappast göra rättvisa åt en äkta och långsiktig folkhems-strävan, utan man tog detta idégods för att via reformer bana väg för total statlig kontroll – det som kommunisterna ville införa genom revolution. Ett socialistiskt försvar syftande till att bit för bit införa det totalitära socialistiska drömsamhället med en kontrollerande samhällsordning, snarare än en understödjande statsmakt.

Arbetarrörelsen har har haft som mål att bygga ut välfärden och att hålla nere arbetslösheten. Sett som politisk målsättning kan man som konservativ ställa sig positiv till detta – under förutsättningen att det i grunden handlar om att stärka civilsamhället. Sedan Karl Marx dagar har dock krossandet av familjen varit centralt i all socialistisk politik, och genom kulturmarxismen har man effektivt decimerat familjefadern samt annekterat en tilltagande ström av singelmammor som statens konkubiner. Ur dessa krossade familjeförhållanden har man fött upp en ny politisk klass av neurotiska feminister som riktar sitt emotionella agg mot det upplevda patriarkatet — när det i själva verket är avsaknanden av densamma som utgör problemet.

Den enorma svenska välfärdsstaten är en ansiktslös koloss som styrs genom automatiserade och formalistiska ärendehandläggningar. Mänskliga möten och individuell hänsyn har fått ge vika för pappersexercis och formellt pedanteri. Distansen mellan stat och medborgare tycks milsvid, där staten blivit en oåtkomlig surrogat som skickar hem dunkla remisser och räkenskaper till sina undersåtar. Vettiga invandrare visas ut p.g.a. byråkratiska felsteg, medan massinvandringen i sig bereder väg för en komplett balkanisering av samhällskroppen. Postmodernismens identitens-predikan förutsätter att det privata jaget behandlas som en offentlig entitet. Detta påbjuder en ”personlig politik” som urholkar människans integritet och förlitar sig på de mest långtgående individualistiska friheter. I den traditionella ordningen var individen privat och folket den offentliga angelägenheten.

Nutida sortens stat är en konstruktion med intressen som skär sig — snarare än går ihop med — dess innevånare, och symbiosen mellan liberalism och den internationalsocialistiska humanismen förutsätter ett upphävande av folks kulturella såväl som privata integritetssfär. För en sansad själ framstår detta inte som något annat än civilisatoriskt haveri till förmån för en varukaraktäriserad tillvaro. Att rösta för en sådan samhällsordning visar att man blivit blott en opportunistisk kretin i ett förnuftigt instrument av administrativa kugghjul som fungerar enligt rent mekaniska principer. Socialdemokratins progressiva pappersvälde ser tillvaron som ett stort pappersark fyllt av veck som behöver slätas ut.

Att denna systematisering av tillvaron har kunnat ske och knappt har blivit debatterad alls, är för att den socialdemokratiska välfärdsstaten är så ineffektiv och oöverskådlig. Staten i socialdemokratisk regi har sålunda tagit på sig själv rollen som samhällsekonomins motor, fastän den i realekonomiska termer inte alls fyller den funktionen – men när allt gott kommer från staten skapas lydiga medborgare, och det är också baktanken med det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget.

Annonser

Om Admin

Konservativ realist. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid.
Det här inlägget postades i Ideologi, Politik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s