Socialdemokratins pappersvÀlde

socialism_social_democracy

VĂ€lfĂ€rdsstaten Ă€r frĂ„n början en konservativ uppfinning. FramĂ„t 1930-talet nĂ€r socialdemokraterna etablerat sig som svenskt regeringsparti anammade de den redan pĂ„började vĂ€lfĂ€rdsstatsmodellen, liksom folkhemsidealet. VĂ„rt efterkrigstida ”öppna samhĂ€lle” Ă€r dock i sjĂ€lva verket antitesen mot förverkligandet av det arkaiska folk-begreppets innebörd.

Folket har hĂ€r ersatts med en slumpmĂ€ssig mĂ€nsklighet som utgörs av en obestĂ€mbar ansamling av kringflackande förstĂ„sigpĂ„are. IdĂ©n om folket Ă€r idag knappt ens uttryckbar pĂ„ handelns och affĂ€rernas sprĂ„k. Eftersom bara det vĂ€ljande jaget rĂ€knas i den liberala kalkylen, vilket förnuftigt jagar efter sina intressen oberoende av vidare hĂ€nsyn, har ”folket” omvandlats till den kvantitativa summan av de individer som utgör ”samhĂ€llet”.

Liberalismen förestĂ€ller sig staten som ett huvudsakligen administrativt system, underordnat ekonomin, i vilket individens ”rĂ€ttigheter” Ă€ger företrĂ€de framför alla gemensamma uppfattningar om det allmĂ€nnas bĂ€sta. I strid med den traditionella förestĂ€llningen om staten — som en bestĂ€mmande kraft som har rötterna i kulturens normativa ordning och stĂ„r över tĂ€vlande sociala intressen — sökte liberalerna avpolitisera den och begrĂ€nsa dess befogenheter; staten ansĂ„gs nĂ€mligen endast tilltala den abstrakta individen, inte den i en större gemenskap inbĂ€ddade samhĂ€llsmedlemmen.

För den moderna staten Àr folket enbart en mjölkko, och det det mÀnskliga samhÀllet enbart en anhopning av abstrakta, utbytbara och obeslÀktade enheter av rationella varelser, med egenskaper som kan förstÄs pÄ liknande sÀtt som man förstÄr egenskaperna hos fysikens sjÀllösa, materiella föremÄl. Eftersom liberalismen förkastar kulturegenartens kvalitativa kopplingar, kastar man Àven ut mÀnniskan.

Socialdemokratins marxistiska och kvantitativa förstĂ„else av den sociala vĂ€rlden kan dĂ€rför knappast göra rĂ€ttvisa Ă„t en Ă€kta och lĂ„ngsiktig folkhems-strĂ€van, utan man tog detta idĂ©gods för att via reformer bana vĂ€g för total statlig kontroll – det som kommunisterna ville införa genom revolution. Ett socialistiskt försvar syftande till att bit för bit införa det totalitĂ€ra socialistiska drömsamhĂ€llet med en kontrollerande samhĂ€llsordning, snarare Ă€n en understödjande statsmakt.

Arbetarrörelsen har har haft som mĂ„l att bygga ut vĂ€lfĂ€rden och att hĂ„lla nere arbetslösheten. Sett som politisk mĂ„lsĂ€ttning kan man som konservativ stĂ€lla sig positiv till detta – under förutsĂ€ttningen att det i grunden handlar om att stĂ€rka civilsamhĂ€llet. Sedan Karl Marx dagar har dock krossandet av familjen varit centralt i all socialistisk politik, och genom kulturmarxismen har man effektivt decimerat familjefadern samt annekterat en tilltagande ström av singelmammor som statens konkubiner. Ur dessa krossade familjeförhĂ„llanden har man fött upp en ny politisk klass av neurotiska feminister som riktar sitt emotionella agg mot det upplevda patriarkatet — nĂ€r det i sjĂ€lva verket Ă€r avsaknanden av densamma som utgör problemet.

Den enorma svenska vĂ€lfĂ€rdsstaten Ă€r en ansiktslös koloss som styrs genom automatiserade och formalistiska Ă€rendehandlĂ€ggningar. MĂ€nskliga möten och individuell hĂ€nsyn har fĂ„tt ge vika för pappersexercis och formellt pedanteri. Distansen mellan stat och medborgare tycks milsvid, dĂ€r staten blivit en oĂ„tkomlig surrogat som skickar hem dunkla remisser och rĂ€kenskaper till sina undersĂ„tar. Vettiga invandrare visas ut p.g.a. byrĂ„kratiska felsteg, medan massinvandringen i sig bereder vĂ€g för en komplett balkanisering av samhĂ€llskroppen. Postmodernismens identitens-predikan förutsĂ€tter att det privata jaget behandlas som en offentlig entitet. Detta pĂ„bjuder en ”personlig politik” som urholkar mĂ€nniskans integritet och förlitar sig pĂ„ de mest lĂ„ngtgĂ„ende individualistiska friheter. I den traditionella ordningen var individen privat och folket den offentliga angelĂ€genheten.

Nutida sortens stat Ă€r en konstruktion med intressen som skĂ€r sig — snarare Ă€n gĂ„r ihop med — dess innevĂ„nare, och symbiosen mellan liberalism och den internationalsocialistiska humanismen förutsĂ€tter ett upphĂ€vande av folks kulturella sĂ„vĂ€l som privata integritetssfĂ€r. För en sansad sjĂ€l framstĂ„r detta inte som nĂ„got annat Ă€n civilisatoriskt haveri till förmĂ„n för en varukaraktĂ€riserad tillvaro. Att rösta för en sĂ„dan samhĂ€llsordning visar att man blivit blott en opportunistisk kretin i ett förnuftigt instrument av administrativa kugghjul som fungerar enligt rent mekaniska principer. Socialdemokratins progressiva pappersvĂ€lde ser tillvaron som ett stort pappersark fyllt av veck som behöver slĂ€tas ut.

Att denna systematisering av tillvaron har kunnat ske och knappt har blivit debatterad alls, Ă€r för att den socialdemokratiska vĂ€lfĂ€rdsstaten Ă€r sĂ„ ineffektiv och oöverskĂ„dlig. Staten i socialdemokratisk regi har sĂ„lunda tagit pĂ„ sig sjĂ€lv rollen som samhĂ€llsekonomins motor, fastĂ€n den i realekonomiska termer inte alls fyller den funktionen – men nĂ€r allt gott kommer frĂ„n staten skapas lydiga medborgare, och det Ă€r ocksĂ„ baktanken med det socialdemokratiska vĂ€lfĂ€rdsstatsbygget.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist. GenomskÄdar politik via sjÀlslig och filosofisk analys av mÀnniskans natur och vÄr samtid.
Det hÀr inlÀgget postades i Ideologi, Politik. BokmÀrk permalÀnken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka pÄ en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s