Erdogan, Ryssland och postliberalismen

1417507949_tur2

De underliggande trossystemen hos massan är av kritisk vikt i ett lands chanser att bli och förbli en demokrati. Massornas övertygelser bestämmer huruvida ett politiskt system är legitimt eller ej, vilket är av avgörande betydelse för en regims chanser till överlevnad. Idén om kongruens mellan folkets lynne och politikens utkristallisering har en lång tradition. Aristotle argumenterade för att demokrati uppkommer i medelklassamhällen där medborgarna delar en egalitär hållning till politiskt deltagande.

Den mest dramatiska illustrationen av att den politiska ordningen måste vara kompatibel med folkets sinnelagsorientering i modern tid finner vi i Weimar-Tysklands demokratiska implodering. På papper tycktes det som att den demokratiska konstitution vilken etablerades av Tyskland år 1919 bestod av idealiskt designade institutioner, men rotade sig ändock aldrig bland folket som var vana med auktoritarianism. Kort sagt så är demokratin ömtålig om det är en ”demokrati utan demokrater”.

Moderniseringsteorin gör gällande att övergripande modernisering skapar en god grogrund för demokratiska massvärderingar, såsom politisk pluralism och folklig maktkontroll. Oavsett styrelseskick tycks en regim bli stabil då den reflekterar folkets initiala hållning till auktoritet. Empirin visar att i länder där demokratins ”utbud” överstigit folkets ”efterfrågan” har länderna de facto blivit mindre demokratiska i påföljande årtionde.

Strukturfokuserade hållningar såsom utbildningsgrad eller BNP kan inte i sig självt sätta igång demokratisering – vilket kräver konkret handling av människor, som i sin tur kräver massövertygelser. En masspreferens för demokrati är inte nödvändigtvis synonymt med massaktivism för att initiera demokratin. Preferenser för demokrati är ofta ytliga och instrumentella. Vid denna tidpunkt i historien, har de flesta människor i de flesta länder positiva attityder gentemot demokrati eftersom demokrati blivit socialt eftersträvansvärt med positiva konnotationer. Eftersom västerländska demokratier präglas av välstånd, tror man att demokrati är synonymt med rikedom. Detta är en instrumentell preferens för demokrati: dvs att folk eftersträvar demokrati av andra anledningar än de politiska friheter som definierar dess kvaliteter.

Masspreferenser för demokrati är således globalt utbrett, men om dessa preferenser är ytliga, så kommer de inte motivera folk att kämpa för eller riskera sina liv för demokrati. Detta sker emellertid om folk högprioriterar de friheter demokrati medför — dvs när demokrati ses som ett gott mål i sig.

Demokrati är en emancipativ bragd som uppmuntrar människor att leva de liv de har anledning att värdera. Den demokratiska värdegrunden utgörs därför av frihet, jämlikhet, tolerans och individuell autonomi som uppmuntrar till individuellt självstyre, både i det privata och det offentliga. Detta är exklusiva frukter av den västerländska upplysningen.

Bara om människors preferens för demokrati reflekterar höga tankar om självuppfyllelse, är ett folk troligt att kämpa för den demokratiska saken. För att veta om ett folk uppriktigt värderar demokrati måste vi ta reda på hur starkt de betonar emancipativa värderingar, som förordar jämlikhet över patriarkat; tolerans över konformitet; autonomi över auktoritet; och yttrandefrihet över säkerhet.

Länder i olika kulturella zoner skiljer sig överraskande lite i sin demokratipreferens, men skiljer sig avsevärt i hur uppriktigt de föredrar demokrati som samhällets underliggande trossats. Liberala akademiker utgår från att autokratiska regimer alltid är illegitima, och att de överlever endast m.h.a. av förtryck av opponerande majoriteter. Detta är en historisk oriktighet och en instrumentellt insnöad misskalkylering.  När emancipativa värderingar är svaga prioriterar folk tvärtom auktoritet och starkt ledarskap framför godtycklig individuell frihet. De tenderar då att acceptera demokratiska inskränkningar till förmån för nationell ordning eller andra önskvärda mål. Auktoritet tenderar i detta fall bli synonymt med demokrati: dvs att ordning och god ekonomisk prestation understryks snarare än politiska och civila fri- och rättigheter.

Den demokratiska värdegrunden är därför inte per automatik associerad med framsteg och utveckling (”historiens slutmål”) ur allmängiltig synpunkt. Folk kan välja att välja bort demokrati. Detta tycks kunna bli fallet i Turkiet, som genom den kommande omröstningen om konstitutionell reform söker upphäva det parlamentariska systemet till förmån för ett exekutivt presidentskap. Under Turkiets politiska historia har koalitionsregeringar visat sig fungera dåligt, varav en konstitutionell reform förväntas vederlägga en mer stabil och kraftfull politisk grund. De turkiska medborgarna tycks inte — precis som weimar-tyskarna — ha internaliserat demokratin i sin andevärld.

Erdogans numer positiva relation med Putins Ryssland (antidemokratins avantgarde) är uppseendeväckande och det eurasiska projektet tyder på ett steg i etablerandet av en ny multipolär världsordning. Det turkiska och ryska samhället överlappar i sin eurasiska karaktär och sina konservativa värderingar. Deras politiska regimer är hängivna beskyddare av traditionella religiösa moraliska värden och avfärdar excesserna i västerländsk liberalism. I båda nationerna är religiösa institutioners aktivitet tämligen hög och understödd av det politiska ledarskapet, men varken Putin eller Erdogan kan kallas för religiösa radikaler. Båda innehar en konservativ grundsyn kombinerat med en syntes av de västerländska politiska modellerna. Däremot avvisar man den västerländska diskursen mot ultra-liberalism med framhävandet av genus-ideologi och identitetspolitik. Det konservativa Ryssland och Turkiet är objektivt på samma sida mot det gudlösa västerlandet.

Europa bör hämta inspiration från sin ryska släkting och med fördel anti-liberalisera sig själv genom att återuppväcka sitt exklusiva hednisk-kristna civilisationsprojekt och konfrontera Erdogan på samma premisser, om man inte vill riskera att bli en ansiktslös demokratisk relik i en postliberal värld. Det faktum att Ryssland kommer bättre överens med Turkiet än med EU säger det mesta.

Artikeln är deducerad ur studien Political Culture, Mass Beliefs, and Value Change.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist från Uppsala. Genomskådar politik via själslig och filosofisk analys av människans natur och vår samtid. Analyserar ideologier ur ett psykologiskt perspektiv. Nås privat via bloggens kontaktformulär.
Det här inlägget postades i Ideologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s