Erdogan, Ryssland och postliberalismen

1417507949_tur2

De underliggande trossystemen hos massan Àr av kritisk vikt i ett lands chanser att bli och förbli en demokrati. Massornas övertygelser bestÀmmer huruvida ett politiskt system Àr legitimt eller ej, vilket Àr av avgörande betydelse för en regims chanser till överlevnad. Idén om kongruens mellan folkets lynne och politikens utkristallisering har en lÄng tradition. Aristotle argumenterade för att demokrati uppkommer i medelklassamhÀllen dÀr medborgarna delar en egalitÀr hÄllning till politiskt deltagande.

Den mest dramatiska illustrationen av att den politiska ordningen mĂ„ste vara kompatibel med folkets sinnelagsorientering i modern tid finner vi i Weimar-Tysklands demokratiska implodering. PĂ„ papper tycktes det som att den demokratiska konstitution vilken etablerades av Tyskland Ă„r 1919 bestod av idealiskt designade institutioner, men rotade sig Ă€ndock aldrig bland folket som var vana med auktoritarianism. Kort sagt sĂ„ Ă€r demokratin ömtĂ„lig om det Ă€r en ”demokrati utan demokrater”.

Moderniseringsteorin gör gĂ€llande att övergripande modernisering skapar en god grogrund för demokratiska massvĂ€rderingar, sĂ„som politisk pluralism och folklig maktkontroll. Oavsett styrelseskick tycks en regim bli stabil dĂ„ den reflekterar folkets initiala hĂ„llning till auktoritet. Empirin visar att i lĂ€nder dĂ€r demokratins ”utbud” överstigit folkets ”efterfrĂ„gan” har lĂ€nderna de facto blivit mindre demokratiska i pĂ„följande Ă„rtionde.

Strukturfokuserade hĂ„llningar sĂ„som utbildningsgrad eller BNP kan inte i sig sjĂ€lvt sĂ€tta igĂ„ng demokratisering – vilket krĂ€ver konkret handling av mĂ€nniskor, som i sin tur krĂ€ver massövertygelser. En masspreferens för demokrati Ă€r inte nödvĂ€ndigtvis synonymt med massaktivism för att initiera demokratin. Preferenser för demokrati Ă€r ofta ytliga och instrumentella. Vid denna tidpunkt i historien, har de flesta mĂ€nniskor i de flesta lĂ€nder positiva attityder gentemot demokrati eftersom demokrati blivit socialt efterstrĂ€vansvĂ€rt med positiva konnotationer. Eftersom vĂ€sterlĂ€ndska demokratier prĂ€glas av vĂ€lstĂ„nd, tror man att demokrati Ă€r synonymt med rikedom. Detta Ă€r en instrumentell preferens för demokrati: dvs att folk efterstrĂ€var demokrati av andra anledningar Ă€n de politiska friheter som definierar dess kvaliteter.

Masspreferenser för demokrati Ă€r sĂ„ledes globalt utbrett, men om dessa preferenser Ă€r ytliga, sĂ„ kommer de inte motivera folk att kĂ€mpa för eller riskera sina liv för demokrati. Detta sker emellertid om folk högprioriterar de friheter demokrati medför — dvs nĂ€r demokrati ses som ett gott mĂ„l i sig.

Demokrati Àr en emancipativ bragd som uppmuntrar mÀnniskor att leva de liv de har anledning att vÀrdera. Den demokratiska vÀrdegrunden utgörs dÀrför av frihet, jÀmlikhet, tolerans och individuell autonomi som uppmuntrar till individuellt sjÀlvstyre, bÄde i det privata och det offentliga. Detta Àr exklusiva frukter av den vÀsterlÀndska upplysningen.

Bara om mÀnniskors preferens för demokrati reflekterar höga tankar om sjÀlvuppfyllelse, Àr ett folk troligt att kÀmpa för den demokratiska saken. För att veta om ett folk uppriktigt vÀrderar demokrati mÄste vi ta reda pÄ hur starkt de betonar emancipativa vÀrderingar, som förordar jÀmlikhet över patriarkat; tolerans över konformitet; autonomi över auktoritet; och yttrandefrihet över sÀkerhet.

LÀnder i olika kulturella zoner skiljer sig överraskande lite i sin demokratipreferens, men skiljer sig avsevÀrt i hur uppriktigt de föredrar demokrati som samhÀllets underliggande trossats. Liberala akademiker utgÄr frÄn att autokratiska regimer alltid Àr illegitima, och att de överlever endast m.h.a. av förtryck av opponerande majoriteter. Detta Àr en historisk oriktighet och en instrumentellt insnöad misskalkylering.  NÀr emancipativa vÀrderingar Àr svaga prioriterar folk tvÀrtom auktoritet och starkt ledarskap framför godtycklig individuell frihet. De tenderar dÄ att acceptera demokratiska inskrÀnkningar till förmÄn för nationell ordning eller andra önskvÀrda mÄl. Auktoritet tenderar i detta fall bli synonymt med demokrati: dvs att ordning och god ekonomisk prestation understryks snarare Àn politiska och civila fri- och rÀttigheter.

Den demokratiska vĂ€rdegrunden Ă€r dĂ€rför inte per automatik associerad med framsteg och utveckling (”historiens slutmĂ„l”) ur allmĂ€ngiltig synpunkt. Folk kan vĂ€lja att vĂ€lja bort demokrati. Detta tycks kunna bli fallet i Turkiet, som genom den kommande omröstningen om konstitutionell reform söker upphĂ€va det parlamentariska systemet till förmĂ„n för ett exekutivt presidentskap. Under Turkiets politiska historia har koalitionsregeringar visat sig fungera dĂ„ligt, varav en konstitutionell reform förvĂ€ntas vederlĂ€gga en mer stabil och kraftfull politisk grund. De turkiska medborgarna tycks inte — precis som weimar-tyskarna — ha internaliserat demokratin i sin andevĂ€rld.

Erdogans numer positiva relation med Putins Ryssland (antidemokratins avantgarde) Àr uppseendevÀckande och det eurasiska projektet tyder pÄ ett steg i etablerandet av en ny multipolÀr vÀrldsordning. Det turkiska och ryska samhÀllet överlappar i sin eurasiska karaktÀr och sina konservativa vÀrderingar. Deras politiska regimer Àr hÀngivna beskyddare av traditionella religiösa moraliska vÀrden och avfÀrdar excesserna i vÀsterlÀndsk liberalism. I bÄda nationerna Àr religiösa institutioners aktivitet tÀmligen hög och understödd av det politiska ledarskapet, men varken Putin eller Erdogan kan kallas för religiösa radikaler. BÄda innehar en konservativ grundsyn kombinerat med en syntes av de vÀsterlÀndska politiska modellerna. DÀremot avvisar man den vÀsterlÀndska diskursen mot ultra-liberalism med framhÀvandet av genus-ideologi och identitetspolitik. Det konservativa Ryssland och Turkiet Àr objektivt pÄ samma sida mot det gudlösa vÀsterlandet.

Europa bör hÀmta inspiration frÄn sin ryska slÀkting och med fördel anti-liberalisera sig sjÀlv genom att ÄteruppvÀcka sitt exklusiva hednisk-kristna civilisationsprojekt och konfrontera Erdogan pÄ samma premisser, om man inte vill riskera att bli en ansiktslös demokratisk relik i en postliberal vÀrld. Det faktum att Ryssland kommer bÀttre överens med Turkiet Àn med EU sÀger det mesta.

Artikeln Àr deducerad ur studien Political Culture, Mass Beliefs, and Value Change.

Annonser

Om Keyser söze

Konservativ realist. GenomskÄdar politik via sjÀlslig och filosofisk analys av mÀnniskans natur och vÄr samtid.
Det hÀr inlÀgget postades i Ideologi. BokmÀrk permalÀnken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka pÄ en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s