Masspsykosens sociologi

article-2079237-0f4a1d3100000578-75_964x662

Trots att masshysteriska nordkoreanska gråtattacker framstår som både skrämmande och främmande är fenomenet inte alls så exotiskt som det till en början kan tyckas. En svensk ”copy-paste” existerar och denna uppenbarar sig varje gång omvärlden ger uttryck för en sverigebild som inte överensstämmer med den djupt inrotade svenska självbilden av Sverige som en välfungerande socialistisk, mångetnisk och humanitär stormakt.

För några år sedan var det Alice Theodorescu, häromsistens var det ett uttalande av Donald Trump och dessförinnan en tjeckisk tv-intervju med Katerina Janouch som banade väg för total kortslutning bland etablissemangseliten och genomsnittlige medborgare; självgoda rasistanklagelser, desperata idiotförklaringar och andra former av verklighetsfrånvänd kissnödighet präglade efterföljande mediestorm. Men vad var det egentligen som hände och vad orsakade egentligen denna masshysteriska cirkus?

Få ord kan få mig att rygga tillbaka så kraftigt som ‘Foucault’ och ‘struktur’. Förutom att ha gett upphov till queerteoretiskt vanvett och annan akademisk degenerering är namnet Foucault och strukturbegreppet nära besläktat med det mesta som är fel i det postmoderna samhälle vi idag lever i. Ändå är det svårt att förneka att vissa strukturer faktiskt existerar och att Foucault kanske ändå hade några vettiga poänger. Inte minst blir detta tydligt när den svenska humanistbubblan spräcks och urartar i huvudlösa Hitleranklagelser.

En mer teoretiskt sansad läsning av Foucaults utläggning om diskurser kan ge upphov till mer matnyttiga och metapolitiskt intressanta analyser av rådande samhällsdebatt och här är syftet att presentera en mer konservativ tillämpning av foucauldiansk begreppsapparat för att bidra med en sociologisk förklaring till pågående masspsykos.

Foucault menade att samhällets maktinstitutioner (t. ex politiker och media) spelar en avgörande roll i att konstruera våra ”sanningar” i form av diskurser; vi kan enbart skapa vår verklighet i relation till dessa ”givna sanningar” och diskursens bakomliggande syfte är att befästa institutionernas makt och för den individ som har fräckheten att avvika från rådande diskurs(”sanning”) väntar utestängning och stigmatisering. Om avvikarens röst inte förlöjligas riskerar institutionerna gå miste om sin makt.

20170221_194940Avvikelser hanteras genom fyrstegsmodellen; separation, konstruktion, disciplinering och generalisering. Genom att först separera avvikaren från den ”sunda och antirasistiska massan” kan han konstrueras som ”rasistisk galning”. Närväl subjektet ”rasistisk galning” konstruerats, föreslås olika slags disciplineringstekniker för att utestänga ”den rasistiske galningen” från majoritetssamhället med målet att normalisera eller generalisera utestängningen och den påföljande stigmatiseringen.

En av de diskurser med starkast fäste i svensk politik är att Sverige är en blomstrande humanitär, feministisk stormakt och det ultimata beviset på att generös flyktingpolitik och multikulturalism är framgångsreceptet för ett välfungerande samhälle. Denna bild är så djupt inrotad hos varje svensk att minsta lilla avvikelse från diskursen ses som styggelse och följden blir att avvikaren patologiseras – galning, rasist, fascist och ”fake news” är några populära disciplineringsepitet som används för att tysta åsikter som hotar rådande diskurs och maktbalans (till och med det mellanmjölkssocialistiska SD blir, titt som tätt, utsatta för nazistanklagelser i rådande klimat).

Den politiska, mediala och allmäna masspsykos som Trumps uttalande väckt till liv är ett praktexempel på hur den foucauldianska diskursteorin ter sig i praktiken -Masspsykosen är inte tillgord; dessa människor tror på fullaste allvar att Sverige är tryggare än någonsin och reagerar därför så våldsamt varje gång någon ”gillar olika”. Tragikomiken vet inga gränser.

Det feministiska och mångkulturella socialistexperimentet Sverige håller på att fullständigt krackerla och anledningen att så få svenskar är kapabla att se detta beror på att man helt och hållet låtit sig internalisera elitens agenda. Det börjar dock puttra på rejält i kastrullen nu och snart måste väl ändå locket flyga av? Om inget kommer väl åtminstone den otrevliga soppan koka över och göra sig synlig för alla?

06-consignas-del-partido

Annonser

Om Tyler Durden

Antropolog med libertariansk läggning som skådar rådande samhällsordning ur frihetligt perspektiv.
Det här inlägget postades i Antropologi, Filosofi, Kultur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s