Vem kör egentligen?

Relaterad bild

Medan demokratins pratkvarn är upptagen med sig själv blickar de som är lite mer framsynta, ovärldsliga och stoiska av oss mot hur vi kan obducera det lik som utgör vår civilisation, och vars själ för länge sedan lämnat kroppen. Målet är att identifiera dödsorsaken och designa ett bättre samhällsskick som inte behöver drivas med en begagnad pacemaker, och påminner om fornstora dagar. Går det? Läs mer

Annonser
Publicerat i Psykologi, Satir | Lämna en kommentar

Att dansa med djävulen

Bildresultat för dance with the devil

När jag en gång besökte en söndagsmässa började den nyinvigda kvinnliga prästen predika om hur lätt det är att bli cynisk mot det moderna samhället, och att vi måste komma ihåg att vi trots allt har det väldigt… bra. Minskande våld, materiell bekvämlighet, fungerande toaletter osv. Så långt bra. Hon fortsatte med att den ökade rapporteringen av brott inte är detsamma som reellt ökande våld, och att vi måste tänka på flyktingar och ja.. Ni kan visan. Samma sak varje söndag. Vi måste helt enkelt sluta måla fan på väggen och vara lydiga och goda kristna! Läs mer

Publicerat i Psykologi, Religion | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Gudarna älskar Heavy Metal

Relaterad bild

Folk har i allmänhet svårt för hårdrock och heavy metal, men det borde inte komma som någon överraskning. Det är ju bara skrammel för opolerade mansgrisar som borde kamma sig, är den implicita uppfattningen. Det var ungefär min uppfattning, ända tills genren en dag fångade min nyfikenhet och en ny värld öppnades. Det fanns mer än vad man kunde höra med blotta öronen – för den som vågade se efter. Läs mer

Publicerat i Kultur | 2 kommentarer

Konsten att dräpa en matador

Relaterad bild

Demokratin kan ses som en medryckande tjurfäktningsshow, men där demokratin består av spektaklet självt, samtidigt som åskådarna är hopplöst fängslade av sin egen självfascination. I romarriket underhöll sig befolkningen genom att gå på gladiatorspel, idag har politiken förvandlats till själva föreställningen. Om vi inte tar tjuren vid hornen och en gång för alla siktar på matadoren är publiken dömd att vara evigt trollbunden av sitt eget blindstyre, som ständigt missar matadoren för skynket.

För att bryta förtrollningen och komma till våra sinnens fulla bruk måste vi med ljus och lykta vandra in i demokratins psyke och ta fast den inre bebisen med egna händer. Vi måste göra detta eftersom många av oss är trötta på att inte kunna leva i ett vuxet samhälle. Läs mer

Publicerat i Psykologi | Lämna en kommentar

Språkreformen

Flashcard letter H is for hen

Efter ytterligare en patenterad valseger för sossarna i det svenska valet är det hög tid att man påskyndar den påbörjade, orwellianska marschen genom ordböckerna och, på allvar, tar sig en titt på våra svenska ordspråk. Ty många av dessa är förlegat bonniga och direkt odemokratiska — När samhället förändras måste också språket förändras för att människan bättre ska kunna orientera sig i det rådande kaos som verkligheten innebär och då går det inte att ha folk som slänger sig med talesätt som reflekterar ett gammelmodigt och underutvecklat levnadssätt. Med anledning därav presenterar jag, här nedan, uppdaterade versioner av folkkära ordspråk så att de bättre reflekterar vår samtid och på så vis blir enklare att relatera till, samtidigt som de också blir mer lättbegripliga för nysvenskarna. Det är ju trots allt 2018!

Om inte Sverige kommer till Muhammed får Muhammed komma till Sverige.
Också burqan har sina hål.
När imamen är borta festar döttrarna under minareten.
Att göra en kebabtallrik av en klick sås.
Alla är vi ensamkommande flyktingbarn i början.
En sosse gör inget kalifat.
Lägg inte högerröst i vänsterland.
Att inte se högern för all vänster.
En hög skatt förhöjer begravningsavgiften.
Många bäckar blå gör en rödgrön å.

Heja Sverige!

 

Publicerat i Kultur, Satir | Lämna en kommentar

Sagan om den magiske rektorn

red-old-wizard-character-cartoon-illustration-magical-outfit-65671554

Det var en gång en liten skola i ett litet bysamhälle och som alla andra skolor i landet, led också denna skola av elever som inte nådde upp till uppsatta kunskapsmål. En dag dök det upp en ny rektor på skolan, en beläst man med fler högskolepoäng än han hade hårstrån på sitt kala huvud. Han lovade att få skolan på rätt kurs igen och förklarade för lärarna att problemet ligger i att de duktiga eleverna sitter på alla fina betyg och att resultaten sjunker eftersom dessa vägrar dela med sig av kakan till de sämre lottade eleverna. Därför föreslog den nya rektorn att betygen, hädanefter, måste omfördelas jämlikt mellan klasser och elever – ”Precis som Robin Hood”, konstaterade rektorn.

Och mycket riktigt hade samtliga elever fått godkänt betyg redan första provet efter att den nya rektorn tillsattes. I lärarrummet höjdes kaffekopparna i en skål för frälsaren och man sjöng snapsvisor i hans namn. När höstterminen avslutades gick samtliga elever i julledighet med godkända betyg trots att det varit svårt att få ihop det mot slutet. Men, redan under vårterminens andra månad kallades det till krismöte – proven och läxförhören var genomförda, men det fanns inga poäng att redistribuera.

”Vi kan väl alltid bara skriva ut diplom ändå?”, sade en självsäker magister.
”Grannbyn kanske kan ge oss några poäng på lån?”, undrade en bekymrad lärarinna.
”Vi kanske kan dela ut en karamell för varje rätt svar vid nästa prov?”, frågade en nyanställd lärare som efter mötets gång fick sparken.

Personalen var helt oförstående. Varför hade eleverna så plötsligt slutat prestera? Eleverna var lika oförstående och många stod nu i kö till lärarrummet medan andra gått ut i skolkstrejk för att visa sitt djupa missnöje med den dåliga lönen. De elever som tidigare presterade kallades in på förhör och skolan gjorde till och med husrannsakningar hemma hos dem i hopp om att hitta undangömt studiematerial och hemliga anteckningar. Allt utan resultat.

En dag innan sommaravslutningen annonserade rektorn att betygssystemet gått i konkurs och att den enda lösningen var att skriva ut så många diplom som möjligt och dela ut dem till eleverna ändå. Vart eleverna tog väg sedan är det ingen som vet.

Hur allt kunde gå så fel var det aldrig någon som förstod och många försöker än idag finna svaret, men ingen har lyckats. Och enligt många historiker är det vår tids största gåta.

Publicerat i Ekonomi, Satir | Lämna en kommentar

Att föreställa sig Lennons (van)föreställningar

75e8939f4001e0f0b4b053ae40790267

Det är snart femtio år sedan John Lennon nedtecknade signaturmelodin till Det Kommunistiska Manifestet och det är hög tid att ta ett djupt andetag, hålla för näsan och dyka in i textraddan av föreställningar för att granska hur mycket av John Lennons uppmaningar som överensstämmer med nutiden och försöka utreda om resultatet verkligen är så övergripande positivt som han själv förutspår.

Musikstycket känner alla igen – Ett ikoniskt pianoriff kompletteras med artistens uppmaningar till lyssnaren att föreställa sig diverse hokuspokus och hur implementerandet av detta vaga hokuspokus kommer resultera i en bättre värld. Även om John Lennon nog var musikalisk ska vi snart se att hans överskattade ideologiska pladder lämnar mycket att önska och att en mer oförblommerad och mer verklighetstrogen version av samma musikstycke återfinns i Disneyfilmen Lejonkungen där dramats antagonist, Scar, lovar konungarikets hyenor guld, gröna skogar och mätta magar om bara han får komma till makten.

I den första versen uppmanas lyssnaren att föreställa sig en värld utan varken paradis över våra huvuden eller helvete under våra fötter, en värld där vi lever för idag. Ett mer träffsäkert förkroppsligande av precis allt som är fel med nuvarande ordning är svårt att formulera – Helvetet finns inte längre under våra fötter eftersom vi lever i det och befolkningen blir allt mer hedonistisk och får allt högre och högre tidspreferens. Koncepten himmel och helvete har ersatts av en gigantisk och expansiv statsapparat som är så fokuserad på att ”leva i nuet” att den glömmer allt vad framtid heter och tappar alla förankring till historien vilket resulterar i krig, inflation och skuldsättning och en befolkning som tappar kontakten med sig själv, sin kultur och sina ambitioner.

Jättetrevligt, Johnny. Verkligen.

I den andra versen ombeds vi föreställa oss en värld utan nationer och utan religion och hur detta skulle innebär en värld utan krig. När jag nu följer Johnnys uppmaning och blundar för att föreställa mig en sådan värld ser jag en värld där den organiska mässan som utgör en nation med tillhörande kultur har ersatts med staten som gör intrång på privat egendom och individuellt självbestämmande. En centraliseringsprocess som förnekar förtryckta minoriteter att leva som de själv önskar i sina alldeles egna nationer och en gränshantering som skapar oreda i samhället. Jag har föreställt mig, John. Men, jag ser inte hur detta resulterar i en fredlig och konfliktfri värld. Tvärtom. Och varför skulle religionsfrihet vara något dåligt?

I refrängen påpekar Johnny att han kanske trots allt bara är en drömmare, men också att han förmodligen inte är ensam och alla bara ansluter sig kan världen bli ett. Den första invändningen är här att Johnny inte är en drömmare, utan att han är en fullkomligt naiv idealist som inte vet skillnad mellan utopi och dystopi och den andra invändningen är vilka tusan detta ”vi” som vi uppmanas ansluta oss till utgörs och vem fan är denna ”världen” som äntligen ska bli en? Och ett med vadå? Nej du, John. Jag tycker det låter rätt illa det här.

I den sista låtversen ombeds vi föreställa oss att det inte finns några ägodelar och varken girighet eller hunger och i dess ställe ett slags ”mänsklighetens broderskap”. Här behöver vi inte längre knipa igen ögonen riktigt och aktivt koncentrera oss på uppmanad föreställning. Här kan vi istället öppna ögonen och se oss omkring för faktum är att det faktiskt funnits – och fortfarande finns – länder som tillämpat denna föreställning i praktiken (Sovjetunionen, Kuba, Nordkorea, Vietnam, Venezuela, Zimbabwe, Kambodja mfl) och det har, helt utan undantag, alltid slutat i humanitär katastrof. Inte kul, Johnny. Inte kul.

Som vi ser finns det egentligen ingen anledning att sitta och fantisera då det vi av Herr Lennon uppmanas föreställa oss faktiskt redan, i mångt och mycket, är vad som finns omkring oss. Vi lever i den lennonianska utopin och vi kan krasst konstatera att Johnnys dröm är en mardröm.

Johns väg till fred, broderskap och en värld där vi ”bara är”, är i själva verket en kompass som tar oss till krig, hat och frustration. Allt det han tycker bör avskaffas för att nå dit, är egentligen vad som behöver implementeras. Global harmoni nås genom lokal harmoni och en sådan förutsätter religion (kultur), nationsgränser och egendomsrätt. Det bör även finnas saker värda att dö för och människan bör blicka mot framtiden med dåtiden som referensram för att stabilisera ett ”nu” som håller för ett ”sedan”. Att ”leva i nuet” är neobuddhistisk flams som förmodligen, egentligen, konnoterar mer spirituellt djup än genomsnittlig, brajrökande lennonit vill- eller ens kan förstå.

 

Publicerat i Satir | Lämna en kommentar